Idag var det dags för Elmers återbesök på Barncancercentrum. Gå igenom de prover och undersökningar som gjorts sen senaste besöket för ett par månader sedan.

Jag visste redan att skopierna och biopsierna på tarmarna såg bra ut, så det jag väntade mig få veta, var resultatet av magnetröntgen och svar på blodproverna som togs i samband med den. Jag känner mig förvisso helt lugn, allt annat har sett bra ut och ungen har ju börjat växa igen - något ENORMT, men ändå - få det bekräftat.

Vi kom lite tidigt och mötte i ingången Leo och hans föräldrar :-D jag hade missat att de skulle dit idag :-) Leo hade tiden före Elmer, till samme läkare.

Vem Leo är? Ja, jag och hans mamma gick någon kurs ihop på Komvux för något år sedan (mina första 3 terminer på Komvux) så det är hur vi kom i kontakt från början och så har hon följt Elmer och mig här, läst min blogg.

Leo, hennes ljuvlige lille pojke är en stark och tapper hjälte! Stark och tapper är också namnet på bloggen där mamman skrivit om Leos resa.

Leo är jämngammal med Elmer (2 månader äldre) och i början av det här året fick familjen ett fruktansvärt besked - Leo hade cancer. En hjärntumör - PNET medulloblastom intill lillhjärnan och cancern hade spridit sig till ryggraden. Leo har kämpat mer än någon kan föreställa sig detta år fyllt av cytostatika och benmärgstransplantationER, oro, förtvivlan, hopp, stick, sladdar, slangar, operationer, provtagningar och undersökningar.

Idag hade jag alltså förmånen att få träffa den här lille hjälten och han är helt ljuvlig <3

Leo var där för att få svar på senaste röntgen, få veta om cancern var besegrad. Ens egna bekymmer bleknar ganska lätt bredvid en sådan tapper hjälte <3

Hur det gick för Leo idag, överlåter jag åt hans mamma att berätta när och om hon vill i sin blogg. Nog för att jag vet, men det är inte min sak att skriva.


Tillbaka till Ellebellen då. Först vikt och längd medan vi väntade på läkaren. 92,2 cm lång och drygt 14 kilo! Fick en kurva på vikt och längd utskriven och den är underbar att titta på. Hans kurvor pekar nu rakt uppåt!  Sist vi var på Barncancercentrum, för drygt 2 månader sedan var Elmer 88 cm och vägde 13,0 kg.

Sen dags att träffa läkaren. Jahapps? Näe, något svar på MR eller blodprover hade inte kommit till Göteborg utan fanns kvar i Borås! Jag har kört 14 mil idag för vikt och längd :-) - något jag kollade på honom här hemma själv för typ en vecka sen och fick ungefär samma resultat.

Tur att jag tycker det är så skoj att köra till Göteborg och ännu roligare att köra hem från Göteborg klockan 16:10 när absolut ingen annan också skulle köra hem samtidigt. Nejdå, det var helt tomt på vägarna *ironi* inte var det mörkt heller och det spöregnade inte. Nepp, allt var jättetrevligt faktiskt.

...men så tänker jag på Leo och känner mig glad över att åka hem med ett barn, vars sjukdomar hittills iallafall inte hotat hans liv och som hittills iallafall inte utsatt honom för cytostatika, transplantationer och allt sådant som Leo tvingats gå igenom. Jag är tacksam och full av beundran för hjältar som Leo.




Leo juli -09 och Elmer september -09  (lite kul att mammorna är födda juli -82 och september -82).


Sååå liten Leo bredvid klumpen Ellebelle <3 :-) 


Äntligen en Leo med hår på huvudet och för någon vecka sen började han gå också, lilla fina tappra killen.


Jättekul att få träffa er idag! <3

Fattas gör ena halvan av vardagrummet, hallen och Victors rum, men här är resten:












Hoppsan ...Berit har visst varit och röjt omkring INOMHUS!


Vardagsrum/sovrum


Vagn och strykbräda ska INTE vara där :-) På sängen ligger det tyg som i helgen SKULLE ha blivit ett överkast (det var roligare att sy barnkläder hahaha)





Japp, det var det.

Åh perfa! Både i storlek och i matchning till jackan :-D




Lortig jacka :-P

Nu är det 3,5 vecka sen min bukplastik. Jag fick ju en trevlig liten infektion, men i övrigt har det gått jättebra. Man kan se var infektionen satt och troligtvis kommer ärret bli mycket fulare där även senare, men det är okej. Det har läkt bra i övrigt.

Det ser lite äckligt och smutsigt ut bara för att jag håller på och tejpar hela tiden med kirurgtejp. Men det roliga är att märkena efter tejpen är värre än själva ärret hahaha. Samma sak med de bristningar som finns kvar på magen, de är också "värre" än själva snittet (utom där det var infekterat då). Det känns jätteskumt att de bristningar som att ovanför naveln nu sitter under naveln.

Lite löjligt, men det känns lite fint att ha kvar bristningen där under naveln som förut satt ovanför. Just den var den första jag fick. Jag fick bara bristningar när jag väntade Victor, inte en enda ny med Alvin eller Elmer och jag hade inte heller en enda bristning med Victor fram till beräknat datum, men gick över ARTON dagar och på de nästan 3 veckorna hann jag få typ en miljard bristningar. Den allra första, den jag har kvar, var, när den kom, formad precis som ett hjärta och det kändes som en gullig hälsning från bebisen i magen. Efter förlossningen, när magen säckade ihop så såg det ut som allt annat än ett gulligt hjärta dock ;-)

Oj så mycket pladder. Skulle ju visa BILDER!







Tejpränderna är värre än ärret!






HERREGUUUD så BLEK jag blivit på en månad utan solning :-(


***

Uppdaterat:

Eh ...kanske skulle ge lite mer info än bilder :-)

JO jag är helt smärtfri nu och använder magmusklerna som vanligt i princip. Jag reser mig från liggande med hjälp av magmusklerna (som en situps) och gör vad jag vill (men ska antagligen inte lyfta tungt). De senaste 3 dagarna har jag inte orkat ha gördeln heller, fast jag nog borde för magen blir lite trött i musklerna av belastningen, men jag har velat ha helt luftigt där såret är (jag tejpar såklart inte där heller, där infektionen håller på läker).

Det är lite ömt att ta på området, men en konstig känsla för jag har ju typ ingen känsel, men har det ändå. OMÖJLIGT att beskriva känslan, men det känns som när man är bedövad i munnen hos tandläkaren - om man skulle bita sig i kinden - otrevligt men ingen smärta - ja något sådant blir väl närmsta beskrivningen. Sen är ju inte hela området utan känsel, det är liksom fläckvis om vart annat, vilket gör det väldigt jobbigt att dra bort tejpar.

På låren har jag fortfarande svagt blått, hårt och ömt efter sprutorna jag fick ge mig själv första veckan.

...och första ljuset tänt ♥




SÅ ser det ut på mitt bord just nu :-)

Jag har tagit ganska många bilder på mitt hem här nyss. Vem vet? Kanske jag får för mig att lägga upp dem? Hahaha vi får väl se :-P allt kan hända när kvällsmedicinen är intagen, och det är den inte ännu  ;-)


Hoppas ni har en mysig advent och att ni inte blåst bort. Vår julskyltning "blåste bort" - blev inställd. Trist!

Vad heter stormen förresten? Någon som vet?


**

JA! Det böjda ljuset ÄR förbannat störigt, det är inte bara DU som tycker det ;-)

PUST!

Nu är det färdigsytt för den här helgen, för nu har jag ont i händerna :-/ Förutom kläderna på bilden nedan har jag ju också fixat till gardiner och så har jag sytt ett gäng små små hemlisar.

ÄLSKAR högen med kläder :-) när allt ligger tillsammans och man ser alla färger och mönster blir man glad inuti :-) MER färg åt barnen!

Bättre bilder, storlekar och priser kommer imorgon.

Hehehe ja, det blev en del sytt idag ja!

Fast de tunna byxorna saknar muddar ännu, måste köpa mer muddväv. Två färdiga byxor iallafall. De gröna är tingade. Några har också velat ha den röda molnmössan (nu finns en till, lite mindre också) men jag tar inga tingningar på den ännu, förrän jag vet storleken och då skriver jag det i bloggen så är den öppen för köp. De gula velourbyxorna med röda muddar är färdiga och går att norpa åt sig om man är intresserad *sålda*. Storleken är ca 68-80.

Att jag säljer lite nu är för att kunna köpa en symaskin :-) Kan ju inte låna varje gång jag tänkt sy! :-)


Nu ska jag stänga av maskinen för idag. Natti :-)







Stor variation i storlek beroende på vad man gör med muddarna :-)

Sy sy sy :-) Har lånat syrrans maskin i helgen :-)

Idag har jag fixat till gardinerna i två fönster och sen har jag sytt 4 fleecefodrade mössor och ett par muddbyxor. Byxorna är likadana som de jag sydde till Elmer när han var bebis. Storleken är ca 74-86.

Någon som är intresserad av ett par grönrandiga muddisar? Mössa? ;-)

Jag måste prova mössorna på Elmer, vet inte hur de är i storlek eftersom jag som vanligt bara gissat :-) Tanken var iaf att den mörkt plommonlila med limegröna detaljer och vita får skulle matcha hans jacka, men frågan är om den passar i storlek.

Inte varje dag man får skicka en drake till dagis, men det fick jag idag :-)

Egentligen skulle det här bli en julklapp, men eftersom den är så i storleken att den passar perfekt NU så vill jag hellre att han har den NU. Det är ärmarna som jag tycker kommer bli för korta om ett tag.


Dragkedjan och tittut-leken var MYCKET poppis kan jag säga :-) kul att öppna och stänga både uppe och nere också.

Måste också säga; SUPERTACK för alla snälla kommentarer till gårdagens inlägg om drakdressen :-)

FÄÄÄÄÄRDIG!!!!! :-D :-D :-D

Fick låna en symaskin ett dygn och kunde sy Elmers lilla dress :-D Sjukt mycket jobb, sjukt många timmar ...men fan så nöjd jag är! Äckligt osvenskt skitstolt! ;-)

Det är by far det mest avancerade jag sytt iallafall och hela projektet var en enda lång tankenöt *gilla* :-) eftersom jag var tvungen att klura ut alla steg i huvudet och sy varje söm flera gånger i huvudet innan jag sydde i tyget :-) Hade ju INGEN aning hur man syr en sån här, så det fick bli eget hitte-på. Skitkul, men jobbigt som fan så det är inte direkt som att jag känner mig sugen på att sy en till inom den närmsta framtiden iallafall...

Så här ser den ut:



Detaljbild. Huva insida och utsida ;-)







Dragkedjan går att dra igen hela vägen över ansiktet hehe. Dubbel dragkedja så man kan öppna från båda håll. Inte för att jag vet när man har användning för det, men kul ändå. Haha skulle väl vara för en pojke (utan blöja) som fryser och inte vill ta av sig halva dressen för att kissa ;-)


Elmer provade den i morse (innan den var färdig):

















Mönster: nej
Mått: ögonmått
Storlek: typ 98


Nu ska jag strax gå och lämna tillbaka symaskinen :-( *snyft*



***


Uppdatering:

HÄR finns bilder på Elmer i den helt färdiga dressen :-)


:-)

Symaskinerna lyser med sin frånvaro ;-) ingen som nappade tyvärr. MÅSTE ju ha en! Klippte iallafall tygerna igår, så det är bara att sy, om jag får tag på en maskin.

Jag får väl få tummen ur och sälja på Tradera så jag har råd att köpa en ny :-/

Hmm spännande kväll och natt jag haft *ironi*. På ett ställe på snittet på magen (ca 5 cm) har det inte velat läka ordentligt och varit rött och irriterat (men inte infekterat) så jag tänkte att det här fixar jag själv med att tvätta och plåstra om tills det ger med sig.

Det började på typ ons/tors förra veckan och i fredags kväll satte jag på ett plåster och sen har jag inte haft tid eller ork att byta och det har ju sett fint ut. Igårkväll skulle jag duscha och tog bort plåstret. BLÄ! Det var inte alls fint! Geggigt och luktade. Infektion - najs! Dock såg det ganska bra ut efter dusch, men jag ville ändå att någon skulle titta på det, så jag pratade med 1177 för att få en tid till jouren här i Skene.

Men nejdå, läkaren tyckte att såret sköter sig så bra själv och ingen varansamling under så det var nog på väg åt rätt håll. Jahapps! Det var väl bra då...även om jag inte riktigt höll med, men sa inget om det och hoppas han har rätt. Fick ett nytt, stort plåster och med mig ett till hem. Ingen antibiotika alltså. Bara avvakta. CRP var iallafall okej och ingen feber så det är ju ingen ordentlig infektion.

Natten sedan har varit helt HEMSK! Jag har frysit som en tok och svettats som en tok, om vart annat hela natten och vaknat 100 gånger ungefär. Plågsamt! Hoppas det inte är pga infektion (CRP är, vad jag vet, fördröjt?).

På vänster sida på magen är det iallafall HELT tvärt om! På en lika lång bit, typ 5 cm, så syns det i princip ingenting av snittet, det har läkt otroligt bra där (synd att inte hela snittet ser ut så).


Jaaja, hoppas det ger med sig med såret och hoppas jag får sova i natt!!!

MEN BRAAAAAAAAAAAAAAA JOBBAT!


Fucking irriterande. Köpte tyg och såg fram emot att sy det jag tänkt *hemligt tills det är klart* bara för att komma hem och inse att maskinjäveln är trasig (vilket jag egentligen visste om jag hade använt hjärnan och minnet)!

Jag vet att det finns billiga på typ GeKås, men dit ska jag inte och billigt är INTE = lite pengar. En ny bil för 30.000 kr är förbannat jävla billigt, men 30.000 är förbannat jävla mycket pengar. Typ så känns det för mig med de 700-1000 kronorna som en billig symaskin kostar.

Finns det NÅGON inom ett rimligt avstånd som har en begagnad symaskin att sälja för si så där 0-400 kronor? Det jag behöver kunna göra är raksöm och sicksack, that's it. Det duger alltså mer än väl med typ GeKås billigaste, fast i begagnat skick :-)

Någon gång i framtiden (när jag blir rik) ska jag införskaffa en overlockmaskin, för det är ju egentligen det jag skulle behöva med tanke på vad jag syr (HÄR och HÄR finns exempel), men det får som sagt bli i framtiden för bara en begagnad sådan kostar ju fler skjortor än man orkar sy på ett år :-P


Någon? Snälla? Hoppas!

Just nu växer mina pluttar så det knakar!

I Början av augusti var Alvin 106 cm och vägde 16,7 kg, precis i slutet av juli var Elmer 87,5 cm lång och vägde 12,6 kg.

Igårkväll kollade jag vikt och längd hemma på killarna och OJ säger jag bara. Bådas kurvor går rakt uppåt!


Alvin: 18,4 kg, 107,5 cm lång och fötterna 16,8 cm. (4 år och 4,5 mån).

Elmer: 14,7 kg, 92 cm lång och fötterna 14,7 cm. (2 år och 2,5 mån).

Nu var detta iofs på kvällen (nakna) och de tidigare vikterna från BVC var mitt på dagen, men ändå.

Mamman kunde INTE vara mer nöjd!!!


Elmer har 98 och 98/104 i kläder och Alvin har 110 och 110/116.

FILMERNA är lediga!

Hon som skulle ha alla VHS-filmer kan inte hämta dem idag (och jag skrev INNAN veckan är slut, ville helst bli av med dem samma dag jag skrev det), så nu är det fritt fram att norpa åt sig dem igen :-)

Det var flera stycken som ville ha dem och hörde av sig, någon ville till och med KÖPA dem för 200 kr och det var ju lite lockande, men den personen lämnade inga kontaktuppgifter tyvärr. 

Så, vem vill ha mina VHS-filmer? Det är ca 100 st, mest Disney och Astrid Lindgren, packat i påsar som jag inte orkar öppna och gå igenom, så det KAN hända att det finns ett par filmer däri som är trasiga och jag vet att några stycken är utan fodral.


[email protected], 0702-71 77 75

Min lillasyster Jelina är här och och hälsar på. Hon bor hemma hos syster Angelica, men igår kom alla systrar hit så vi kunde träffas tillsammans :-) I vanlig ordning tog vi syskonbilder :-D



Kicki -74, Jelina -94, Suss -80, Beckah -82, Angi -79 (Jag blev bra här va?)








Suss med iPhone och Angis Tiger ;-)


Alvin -07, Elmer -09, Tiger -05











Avslutar med lite jämförelser från tidigare :-) först ut en jämförelse mellan 2011 och 2010:










Åsså några GAMLA bilder:



1998, när jag precis fått Victor och jag var nästan 16 år gammal.


2004 tror jag, för jag tror Kicki fyllde 30 år.


2005, Tiger i Angis mage och sen är det Victor -98, Celine -00, Oliver -02, Samuel -01 och Jens -96


2007 - liten Alvin och Tiger.


2008, Alvins dop.


2009, Jelinas konfirmation. Elmer i magen vecka 22.

Kastar VÄÄÄÄLDIGT många VHS-filmer nu ikväll, mest Disney och Astrid Lindgren (bara barnfilmer) och det tar emot lite eftersom jag lagt en förmögenhet på skiten hahaha men har inte ens en video. SÅ nu ryker de om ingen jävligt snabbt säger stopp - jag vill ha dem och hämtar dem innan veckan är slut. Bortskänkes naturligtvis.


[email protected], 0702-71 77 75






Uppdatering:

*borta* :-D härligt att någon ville ha :-D

Hur vet man att man lämnat avtryck i någons liv? Ja, ett sätt att få veta det är att efter FEMTON år få ett totalt oväntat meddelande på Facebook, som får en att nästan trilla av stolen.

I fredags fann jag detta i min inbox:


"Hej.

Hahaha ljuvliga unge! Alvin gjorde en laptop på dagis igår :-D ultra slim design ;-) Hur sött var inte det då??

Måste ta upp en grej;

Om man undrar något, varför gör man inte minsta lilla ansträngning själv då för att få svaret? Jag tycker det är ganska irriterande ärligt talat. Jag har fått frågan nu sjuttioelva gånger hur jag bar mig åt för att få min operation, om det var privat eller via Landstinget och vad en operation kostar. Om ni verkligen undrar och verkligen vill få svar, varför inte öppna ögonen och läsa det jag skrivit? Man borde ju kunna lista ut att jag med all sannolikhet redan skrivit svaret på dessa frågor och man borde ju se att det finns en kategori som heter Tummy Tuck och så himla svårt ska det väl inte vara att klicka där och få fram alla tidigare inlägg, kan jag tycka.

Jag svarar bara just detta när någon frågar; kolla tidigare inlägg. Men jag har tröttnat på det också efter att ha fått skriva samma sak sjuttioelva gånger bland kommentarerna i bloggen, påpekat det i tidigare inlägg och svarat på dessa frågor på Facebook.

Trist bara att de som gör så här ändå inte kommer att läsa det här inlägget, det är de för lata för.

Själv om jag undrar något i en blogg så gör jag först allt för att själv leta rätt på svaret innan jag frågar bloggaren, när det gäller frågor som är ganska självklart att svaret finns och antagligen flera gånger om. Vad barnen heter, vilken vecka man är i graviditeten är två sådana exempel som man borde förstå att man kan ta reda på själv om man LÄSER det bloggaren skriver.

När någon skriver om sin plastikoperation och till och med har en egen kategori i bloggen för detta - då borde man förstå att det ANTAGLIGEN står i tidigare inlägg hur det kommer sig att man fått göra operationen.

Det är förmodligen samma människor som ställer idiotfrågor om annat också, utan att åtminstone Googla först. Istället framställer de sig själva som pinsamt blåsta. Varsågoda, det är ju fritt fram, men jag vill att ni vet hur ni framstår.


Tack för ordet :-)

Nu har det gått 3,5 vecka sen jag gjorde mina naglar och det har hunnit bli en duktig liten utväxt. Eftersom jag satte det vita så långt ner så syns det fortfarande ingen utväxt där uppe som tur är, men längst ner såg det inte alls bra ut.

Igår filade jag ner den fula kanten och lite lätt över hela naglarna (utom de med målat mönster och pärla) och så målade jag dem med ett överlack i tre lager. Den jag använde heter Seche Vite - Dry Fast Top Coat (av majoriteten ansedd som världens bästa överlack och kostar nästan gratis på ebay haha nä men iaf halva normalpriset och detta MED frakt, dock är detta lack egentligen till för att måla ovanpå vanligt nagellack och ska målas på medan underlacket fortfarande är vått, men det funkar utmärkt även till det här jag gjort).

Det ser inte perfekt ut, men jag blev väldigt nöjd med resultatet!



Före


Före


Filat, omålat


På lillfingret på ena handen har jag tappat en nagel och det går inte att göra så mycket åt hemma, men det stör mig inte så mycket heller.


Efter


Efter

Idag tänkte jag duscha för första gången, glömde fråga i fredags om det var okej att göra det nu, men jag tog och plastade in magen med plastfolie så det inte skulle bli blött ...mouahahaha det funkade inte så bra :-)

...backa tillbaka ...what?! Har du inte duschat på eh 1,5 vecka?! Nej, eller jo, eller typ, nästan. Jag har suttit på knä i badkaret med vatten till strax under plåstren. Jättebra, då kan man både tvätta och raka hela nedre delen av kroppen och sen lindar man ett badlakan tight runt midjan så kan man ställa sig vid handfatet och tvätta ansikte, händer, armar och raka+tvätta armhålor och sen ställer man sig böjd över badkaret och tvättar håret :-) SÅÅ egentligen är det bara magen och ryggen som inte duschats kan man säga. Hur som helst ...nu blev första duschen av på riktigt.

Det var efterlängtat! Men dumt att hela plåstret blev blött så jag fick ta bort det, men jag ska ju till distriktssköterskan imorgon så får hon titta och avgöra om det behöver packas in igen.

Jag kan nu gå helt upprätt, både med och utan gördel. Jag kan sova platt på rygg och platt på mage (!) - jag tror inte det är tänkt att man ska kunna det efter 1,5 vecka faktiskt...

...jag tror inte heller att jag har någon onaturlig superhud som är mer elastisk än vad som är mänskligt ...så min slutsats är att kirurgen var lite väl försiktig när han sträckte huden och sydde ihop. Om jag hade blivit lite upp-pallad (legat böjd) på operationsbordet hade han kunnat dra åt hårdare och då hade det långa ärret jag kommer att få, att hamna mycket längre ner - inte rakt över magen och över "bikinilinjen" så som det är nu. Lite synd ...eller väldigt synd, om jag är helt ärlig och uppriktig.

Nej, jag gjorde inte operationen för utseendet, utan för att sy ihop magmusklerna och ihopsydda magmuskler har jag ju fått, men jag känner att om man nu ändå ska sy ihop magmusklerna så gör det ju inget att det på köpet blir en snygg mage ;-)

Men jag är inte så himla "ledsen" över att ha ett synligt ärr, det är ju inte så att jag brukar springa och visa magen, jag är för gammal för magtröjor ;-) Det är ju bara när jag badar/solar på sommaren och jag bryr mig inte speciellt mycket hur magen ser ut då. Förhoppningsvis har jag lika tur med det här ärret som alla mina andra ärr och bristningar som helt smält in i huden vad gäller färg. Det tar ju något år förstås, men det gör ju inget. Alla bristningar jag har (mängder!) fick jag när jag väntade Victor, i slutet av graviditeten. Hade inte EN enda förrän jag gått över tiden, men på de 18 dagarna jag gick över, så hann jag förvandlas till en lilarandig zebra! Jag var vitare än allt och på detta hade jag enorma mängder mörklila ränder över mage, rumpa och lår. Skitsnyggt :-) Men de bleknade med tiden och har samma färg som resten av huden - även när jag solar alltså. Samma sak med det hyfsat långa operationsärret jag har på halsen, det syns i princip inte.

Får skriva en positiv grej också, för att inte låta helt som en gnällkärring ;-) Jag var lite orolig innan att jag skulle få en helt platt och slät mage (så som alla har på alla efter-bilder på nätet) för det ville jag ju inte. Jag hade ju, om jag ska vara ärlig, helt okej magmuskler innan, problemet var ju bara att de två raderna muskler i mitten låg så långt ifrån varandra. TURLIGT nog så har magen inte blivit helt platt och slät, nej! :-) Musklerna ser ut som innan, de bara ligger närmre varandra nu. När jag har mindre ont och kan spänna magen kommer det nog se bra ut.

Blablabla ;-) lite bilder då:








Här på sista bilden syns det att musklerna ligger där gömda :-P det kommer säkert se bra ut när jag kan spänna magen.


Usch, när jag var på återbesöket i fredags så förklarade kirurgen för de två manliga sköterskorna att han sytt ihop magmusklerna för att jag hade så väldigt delade och så visade han med händerna på min mage hur himla brett mellanrummet var och det kändes obehagligt att se, tänka tanken på hur särade de varit, fick ju det visat mer exakt nu också, eftersom han borde veta hahaha han har ju sett det med egna ögon ;-)


Nej, men det blir säkert bra det här tillslut :-) Jag är glad att jag gjort operationen. Måste dock säga att om jag innan vetat hur otroligt jobbigt och smärtsamt det skulle bli första veckan, så skulle jag tveka och fundera både en och två gånger innan jag gjorde operationen - SÅ otroligt hemsk och smärtsam var första veckan.

Tjohoo den jobbiga, smärtsamma, begränsande, hemska, omtumlande första tiden är över!

Från 1-veckasgränsen i förrgår hände något och jag har RASKT gått mot bättre och bättre. Idag har det varit helt fantastiskt bra fysiskt sett.

Dagen började med ett besök hos kirurgen och jag fick äntligen se själva snittet :-) Det såg jättefint ut! Det läker bra, finns inga blödningar, ingen svullnad, ingenting. Såret sköter sig som det ska :-) även naveln ser jättebra ut och kirurgen ville ta bort stygnen, men det var inte jag riktigt upplagd för, så jag fick en remiss och ska gå till distriktssköterskan på måndag och ta bort dem. Jag mår fortfarande lite illa över att titta på naveln, den är hemskt äcklig, trots att den läkt enormt bra. Det ser ut som ett rövhål mitt i magen. Ett rövhål med stygn i.

Stygnen på snittet rakt över magen ska tydligen vara sådana som försvinner av sig själv och förutom stygn så sitter det korsade stripes hela vägen och jag fick rådet att sedan tejpa i någon månad med vanlig kirurgtejp för det hjälper såret att bli ett fint ärr. Någon skrev precis just detta i en kommentar här i bloggen för ett tag sen också, minns inte vem :-)

När jag kom in till kirurgen hade vi också två manliga sköterskor med. Tre karlar i rummet *LOL*. Första kommentaren jag fick var; "men oj ...du går ju upprätt" och ja, faktiskt! Det gjorde jag! Jag hade inte ens lagt märke till det själv!!! Jag kan vara upprätt nu :-D nästan hela tiden. Fast när jag tar av gördeln vågar jag inte riktigt vara helt upprätt, för det känns lite obehagligt då och dessutom så vill jag inte belasta snittet, även om det är välsytt, vältejat och inslaget fint (fick nytt förband idag).

Sedan har jag varit hemma hos syster S halva dagen och blivit lite bortskämd med mat och så där :-)

Passade också på att ta lite bilder på magen :-) se bilder längre ner.

Förutom att jag kan stå hyfsat upprätt så kan jag även smått börja använda magmusklerna! Underbart! Det gör fortfarande väldigt ont att hosta och skratta - det känns som eld och nålar, men att spänna musklerna lite går bra. Jag kan ta hjälp av magmusklerna när jag reser mig upp från liggande till sittande och från sittande till stående.

Känns helt underbart med framstegen de senaste två dagarna och att dagen varit så bra. Natten till idag var mindre skoj :-P

Först tog Elmer 2 timmar på sig att somna på kvällen, sen fick jag byta blöja vid 23-tiden (får alltid byta nu för tiden trots att jag försöker prova runt på olika märken och storkelar). Alvin sov i min säng och Elmer i lilla sängen precis bredvid. Strax efter midnatt vaknar jag av gnäll från Elmer - han har tappat täcket *suck*. Strax efter 4 var det dags igen!!! Nu grät han, för sängen var iskall och blöt! Jävla kassa blöjor!!! Ny blöja och en mamma som halvt gick i sömnen och orkade inte fixa sängen så han fick trängas mellan mig och Alvin. Min säng är en 105-säng i bredd kan jag tillägga! Rysligt jobbig natt. Jag är totalt ovan för mina barn brukar absolut inte vakna på nätterna normalt sett och det brukar räcka med ETT blöjbyte :-/

Nåååja, det är min barnlediga helg så jag får ta igen det med ett par sovmornar :-)



Sittande. I den här ställningen brukade jag ha en stor deg uppdelat i flera bilringar :-)



Hihi notera den glada fågeln i bakgrunden ;-))







ÄNTLIGEN kan jag ha tröjor som sitter åt vid magen - utan att se gravid ut :-)



****

STORT OCH HJÄRTLIGT TACK för alla gulliga kommentarer sen operationen, ni är underbara och det uppskattas <3

Paket IGEN!!! :-D *bortskämd*

Igår kom det ett gulligt paket igen, denna gången från Maria, en annan av mina goa nätvänner. I Nästan 5 år har vi haft kontakt nu över nätet. Tiden går fort :-o

Gulligaste <3 Maria såg på Facebook att jag var sugen på en massa onyttigheter häromdagen och tog och skickade det :-D Tack gumman, jag blev superglad när jag hämtade posten!

I tisdags var Elmer till Borås för MR av hjärnan och blodprover. Allt gick superbra och han var lika duktig med sövningen som sist och accepterade masken, trots att det tog lång tid att söva eftersom de missat att flödet på gasen var för lågt(!) stackars Elmer :-(

Elmers sköterska från barndagvården följde med för att sätta PVK när han somnat och fantastiskt nog lyckades hon på första försöket OCH på andra försöket :-o ja, hon satte alltså två stycken :-) en för narkos och en för att ta blodproverna. Jag tror det är första gången det lyckats på första försöket någonsin!!! (Förutom när de tagit i kärlet på huvudet).

Elmer var lite gladare på uppvaket den här gången än sist ;-) inget raseriutbrott, bara lite tjurig. När vi ändå var på sjukhuset så passade vi på att hälsa på Hailey lite också.


Det gick bra, men var väldigt påfrestande, för mig att köra till Borås och vara där hala dagen och sitta, stå och gå en massa. Blev sängen resten av dagen när jag väl kom hem.

Som jag skrev för några dagar sen så har Elmer vuxit enormt bra nu det sista. På morgonen, fastande (men med kläder) vägde han 14.0 kilo (12,8 i augusti), så någonstans mellan 13,5-14 kilo väger han väl då. Sen har han blivit 91,5 cm lång (87,5-88 i augusti).

Stora killen :-D



Nyvaken <3


Inne hos Hailey

Hej hej :-)

Jag har inte orkat blogga på ett par dagar så jag tänkte skriva en uppdatering.

Det går framåt, men ganska sakta. Jag kan hosta till och skratta lite försiktigt utan att avlida, även om det gör förbannat ont fortfarande. Såret verkar läka bra, men jag har inte sett det ännu, ska tillbaka imorgon och ta bort tejpar och titta. Klådan är vidrig ibland. Natten till igår var hemsk. La mig vid 22 och vaknade strax före midnatt av att det kliade något helt fruktansvärt. Så där så jag höll på att bli tokig och nästan på allvar övervägde att slita bort förbanden, trycka ner fingrarna i snittet och riva runt rakt in i magen. Blä, jag vet *hua* men klådan är obeskrivlig. Jag fick gå upp och hälla i mig Tavegyl och kunde sedan somna om 1,5 timme senare.

Igårkväll tog jag Tavegyl INNAN jag somnade och fick sova hela natten, tack och lov.

Tog lite bilder igår, precis en vecka efter operationen, men magen ser likadan ut som för några dagar sen när jag fotade. Provade jeans, men kan inte ha på mig det för det är för stelt med gördeln + att jag inte kan stå upprätt. Det ser ut som om jag håller på kissa på mig på bilderna pga att jag står så dumt när jag är framåtböjd :-)

Naveln ser okej ut, jag har bytt plåster en gång till sen senaste inlägget.

Igår var ingen bra dag som sagt, idag känns det bättre iallafall psykiskt.

Ordningen är återställd känns det som. Barnen har varit här på morgonen och röjt. Alvin var skitjobbig och testade mer än någonsin, men jag förstår varför och det var ändå skönt att ha dem här och att allt är som vanligt, vardag. Jag tror den stora dippen delvis kan ha varit "tredje dagen". Nu var det iofs fyra dagar efter operationen men "tredje dagen" är nog inte spikad på just tre dagar efter, åtminstone har det inte varit så för mig tidigare. Ja, alltså efter jag fött barn. Det har varit där någonstans mellan 2-5 dagar efter. Nu var ju inte det här någon förlossning :-) men en stor omställning och jag tycker att jag känt av det där med "tredje dagen" vid fler tillfällen i livet än just efter jag fött barn.

Hur som helst...

Låg i sängen sent igår kväll och hela magen kliade som fan!!! (det gör det hela tiden) Jag höll på bli tokig. Föreställ dig den värsta klåda du kan tänka dig över hela magen och ta på dig en vinterjacka och försök klia dig genom jackan :-) typ så! Så jag spritade händerna och försökte klia under kanterna på omlindningen och då kunde jag inte låta bli att lossa lite, lyfta och titta. TUR det!

Detta fann jag:


eeew, det plåstret över naveln var INTE fräscht!


Så jag fick gå ur sängen och rota fram lite grejer, tvätta och sprita händerna igen och ta bort plåstret:


:-o  hua *rysa* jag VET ju att en navel ser ut så här direkt efter en stor bukplastik, men jag lovar - det är skillnad på att se det på bild och att se det i verkligheten - på sig själv!


Lite mindre äckligt men snyggt är det ju inte. Det här kommer dock bli mycket bättre med tiden. Det kommer alltid synas att det är en "konstgjord" navel, men den kommer inte se ut så här och den kommer bli mindre. Jag har helt tappat känseln i området, men det kan ju komma tillbaka. När jag opererade mig på halsen för 12 år sen, fick jag ett långt ärr och där har jag fortfarande ingen känsel, så det är inte säkert att den kommer tillbaka på naveln, men det gör inget. När den läkt ordentligt ska jag pierca mig och då är det inte direkt en nackdel att inte känna något ;-)

Efter den bilden togs så snurrade det till, jag mådde illa som fan och blev kallsvettig. Fick "springa" tillbaka till sängen och lägga mig för att inte svimma. Jag är inte känslig det minsta egentligen, men det blev för mycket och jag blir fortfarande lite svag och yr bara av att titta på bilderna.

Som tur var så hade jag iallafall grejer hemma för att byta plåster både där och på hålen för dränen. Inte samma sorts plåster, men de här är säkert bra också.



Helt avslappnad (dra in eller spänna magen är omöjligt pga smärta). Hyfsat platt mage. Speciellt när man tänker på att det här är sent på kvällen, jag har precis tryckt i mig en massa mat, läsk och godis. Jag har mens och har dessutom inte kunnat "gått på toa" ordentligt sen operationen och såklart; det är väldigt svullet av själva operationen.


Tejpningen där vid ljumsken är för att jag tog bort ett födelsemärke också samtidigt som operationen.


Hårlinjen är flyttad uppåt på grund av den tighta sträckningen. Det drar ju inte bara i huden ovanför snittet, utan även under såklart. Inte för att det spelar någon roll, jag är ändå alltid helrakad (utom nu när jag inte kan raka mig och är sticksig).


Snittet sitter ganska högt och kommer ligga ovanför där jag trivs med att ha byxor och kommer synas, men det kommer iaf ligga lite lägre än så här när huden sträckt ut sig lite.


Vet fortfarande inte om jag bara har snittet rakt över magen, eller om det också går en linje uppåt mot naveln. Tycker inte det syns och jag kan inte känna det genom plåstren (och vill inte in och pilla där under). Det visar väl sig på fredag när jag ska tillbaka till sjukhuset. Eftersom snittet från höft till höft är så högt upp så spelar det ingen roll om det är ett snitt uppåt också, för det kommer synas i vilket fall.


Så där ja :-) Det var magen 4 dagar efter operationen :-)


För de som missat hur magen såg ut innan så finns inlägget med bilder HÄR

Vill också, återigen, säga att operationen har en egen kategori "Tummy Tuck" och klickar man där får man veta ALLT om min operation, före och efter. Säger detta eftersom det fortfarande trillar in samma frågor om och om igen ;-)


Tack för alla gulliga kommentarer här och på Facebook när jag mådde dåligt igår.

Fysiskt är det samma som igår.

Det här är en sida som jag _verkligen_ gillar och jag har köpt saker därifrån vid tidigare tillfällen för här finns verkligen ALLT!

Förutom att det ser äckligt ut och gör ont, så sitter snittet också väldigt högt, typ precis under naveln verkar det som. De geggiga plåstren sitter över hålen där dränen satt. Slangar som gick in under huden och låg långt där inne, inslingrade mellan musklerna och huden. Bytte plåster igår och borde byta igen men fick bara två med mig. Får se om jag har något som duger hemma och som är sterilt förpackat *suck*

 

Idag har jag legat i sängen precis hela dagen. Inget är bra idag, varken fysiskt eller psykiskt. Det verkar som om det gick någon gräns där efter två dagar, att jag mådde bättre och bättre fram tills dess och sen tog det stopp, eller nästan backade.

Allt känns blä, det gör ont, är obekvämt, jobbigt och bara usch. Orkar inte skriva utförligt eftersom jag skriver med telefonen då jag inte ens orkar gå upp till datorn. Jag ville bara skriva en rad att jag är här och att det är okej, eller ja, inte ens okej om jag ska vara ärlig. Skulle bara vilja gråta åt allt men inte ens det kan jag eftersom gråta är en av alla hundratals saker som inte går att göra för att det gör för ont. Jag hostade till här för ett par timmar sen och det bränner och svider fortfarande, så ALLT sådant är uteslutet - man kan verkligen inte göra någonting.

Det är jobbigt att allt bara står stilla och inte går åt något håll. Det känns likadant nu som för två dagar sedan, varför blir det inte bättre?

Psykiskt är det ordentligt påfrestande, känns som att jag ramlat ner i ett mörkt hål, allt känns fel. Ifrågasätter valet att göra operationen, var det värt det? Är orolig över hur magen ser ut - att det ska vara jättefult och hur det än ser ut så är det inte MIN mage längre, min mage är oåterkalleligt förändrad föralltid och det gör mig ledsen. Jag saknar mina barn men orkar inte heller ta hand om dem.

Alla tabletter är jobbiga och jag tror att de påverkar hur väl min Lamictal fungerar, att det är en del i varför det känns så tungt. Sen har jag de blodförtunnande sprutorna som förvandlat låret till en hård platta av blått och gult, vilket iofs inte gör så mycket men det är jobbigt med blodförtunnande när man har mens och redan sen innan har alldeles för riklig mens och måste äta tranexamsyra, som är lite motsatsen; minskar blödning, hjälper blodet att koagulera och ökar risken för blodpropp. Att nu ha bytt ut tranexamsyran mot blodförtunnande är allt annat än kul.

Jag känner mig bara gnällig och trött, känner en massa press och har ingen energi.

Vill bara gå och lägga mig ...men jag ligger ju redan och det hjälper uppenbarligen inte ett skit :-(

 

Ont här på morgonen! Men börjar lätta nu efter Tramadol och Panodil. Alvin har åkt till farmor och Elmer ska jag försöka palla själv eller åka hem till någon. Just nu sitter han i sin stol bredvid mig och äter riskakor.

Det trillar in många jämförelser med kejsarsnitt bland kommentarerna, varför? Det är två HELT olika saker och jag har ingen aning om vad som är "värst" eftersom jag bara gjort det ena och det är säkerligen väldigt individuellt även om man frågar sådana som gjort både och.

Vid ett kejsarsnitt skär man ett relativt kort snitt i bikinilinjen (eller från navel och neråt), dock skär man djupt, genom flera lager, för att komma ner till bebisen. Efteråt syr man ihop lagren. Typ så, jag är inte jätteinsatt, så rätta mig gärna om jag har fel.

Vid en Tummy Tuck skär man ett mycket långt snitt från höft till höft och skär loss runt naveln. Sen får man lossa hela skinnet och vika upp det till revbenen. Skinnet ligger ju inte löst utanpå kroppen som en tröja, om någon tror det! Skinnet sitter fast och måste skäras loss. Hela buken från revbenen och neråt blir som ett ömt "sår" som måste läka ihop, växa ihop.

När man skurit loss skinnet och vikt upp det så syr man ihop magmusklerna. Man drar alltså ihop muskler som sitter långt ifrån varandra och detta genom att sätta stygn mellan och dra ihop trådarna. Hela vägen från revbenen och neråt.

När man sytt ihop musklerna så drar man ner huden igen, men sträcker den så tight att personen måste vara böjd framåt för att huden är för kort och behöver tid på sig att töjas ut. Man syr ihop det långa snittet från höft till höft och eftersom huden är för kort så drar det ju, hela tiden, så belastningen på stygnen är ju väldigt stor och sträcker man på sig för kraftigt och snabbt så skulle snittet antagligen riskera att spricka upp.

Man gör ett nytt hål i skinnet för naveln och syr fast naveln i hålet, med stygn runt om.

Som sagt, jag har bara gjort en Tummy Tuck och vet inte hur ett kejsarsnitt känns, men utifrån att veta hur operationerna går till så låter ett kejsarsnitt väldigt mycket enklare. Jag vet iallafall att jag inte har ont i mitt snitt från höft till höft. Det som gör ont är magmusklerna, som är ömma av att bli ihopsydda och så är det ömt över hela magen eftersom huden blivit lossad och ligger fritt utanpå, men så hårt sträckt det bara går.

När jag hostar till och liknande, är det ju inte snittet som gör ont, absolut inte. Visst, det känns, men det som gör ONT är resten, det känns som om hela magen brinner och sticks.

...meeen åter igen; jag har bara gjort det ena och kan inte jämföra. Mitt snitt är inte genom flera lager ända ner till livmodern så det är inte samma sorts snitt.


Ni som läser här, som gjort båda, får gärna berätta vad ni tycker. Jag gissar att det finns både de som tycker kejsarsnitt är "värre" och de som tycker Tummy Tuck är "värre" som testat båda.



Tummy Tuck


Kejsarsnitt

Åh jag mår så oförskämt bra (med smärtstillande, ska tilläggas)!

Kan inte fatta att det bara är två dagar sen jag gjorde en STOR operation! Vad jag förstått så ska man inte ta mig som standard, så om du ska göra en sån här operation - ta inte förgivet att du mår lika bra efteråt (om man ska tro kommentarerna jag fick innan operationen). Men jag tycker ABSOLUT du ska satsa på det och sträva efter det. Jag är väldigt övertygad om att min positva inställning ligger bakom detta!

Det gick bra att hämta barnen på dagis och jag och syster A kom överens om att jag stannar hemma idag och sen hörs vi imorgon om hur jag mår och om jag ska komma till Borås. Just nu är det värre för min mage att jag kör bil än att jag tar hand om barnen hemma. Fick en kommentar om bilkörning och mina tabletter och där är det helt lugnt, jag är van att köra på medicin (så illa det lät hehe) och kör inte det minsta sämre och har inte sämre reaktionsförmåga osv, däremot känner jag själv att jag kör sämre med gördel och stelhet nu och helst bör vänta någon dag innan jag ger mig ut på någon längre tur. Vi får se hur det blir.

Jag gick hem med barnen och stoppade i dem micro-mat och själv har jag kört med NOKA (Tack gode Gud för NOKA, det är verkligen SUPER i det här läget!). Sen fick barnen ta en snabbis i badet innan de la sig. Imorgon blir nog jobbigare så jag hoppas att M kan ta pojkarna framåt kvällen, annars tar han dem på söndag har han sagt.

Jag kunde till och med bära Elmer från badet till sängen och näää det är ingen fara - jag lovar - det KÄNNS direkt om man använder magen minsta lilla efter en sån här operation! Jag bar med tyngden på armar och ben istället. Efter ett kejsatsnitt brukar det ju heta att man inte ska bära något som är tyngre än bebisen och ja, det har jag ju hållt nu ;-P fast bebisen väger rätt mycket. Han har vuxit ENORMT bra det sista och är på god väg mot 14 kilo :-o med andra ord var det såklart som vanligt; en Elmergrej!!! Unge! Han växte dåligt ett drygt halvår bara för att skrämma sin nojiga mamma ;-) På tisdag ska han till Borås för kontroller så då får vi se hur det ligger till med vikt och längd.

Ah, rubriken till detta inlägg ja :-D hahaha du undrade säkert vid detta laget om jag skrivit fel ;-) Det hade jag INTE för det var det bästa och viktigaste med det här inlägget!

När jag kom hem igår hittade jag två mycket mystiska presenter i brevlådan! Choklad och plåster UTAN inslagning, utan att det var adresserat till mig - MEN från en av mina käraste nätvänner - I STOCKHOLM! Blev NÅGOT fundersam :-D men Linda hade busigt nog fixat hit dessa gåvor :-D

Tack underbaraste du, du finns alltid där som en sol och uppmuntrar mig, du är fantastisk, hoppas du vet det?




<3 <3 <3

Jag har spenderat morgonen på sjukhuset och är nu hemma igen, äntligen.

Kom tillbaka klockan 8 som de bett mig att göra men det var tydligen ingen tid huggen i sten, om man säger så :-) fick mest bara vänta och vänta och äta frukost. Jag tycker gröt är jättegott, men gör det aldrig någonsin själv, så man får ju passa på.

Halv 10 fick jag träffa kirurgen och han tittade lite och sen skulle han dra ut dränet och FY SATANS JÄVLAR vad det inte finns ord som beskriver hur ont det gjorde. Tänk en orm som ligger inslingrad mellan musklerna och huden, kors och tvärs över hela buken. Ormen är gjord av eld och nålar och så sliter du ut den slingrande ormen genom ett sår som är halvt ihoptorkat. Ja, det är väl det närmsta jag kommer att beskriva den svidande, brännande, stickande smärtan.

Första slangen var jag iaf inte beredd på hur ont det skulle göra, så det var bara smärtan i sig men andra slangen? Hua, benen skakade av rädsla eftersom jag då visste innan hur ont det skulle göra. Det gjorde liksom inte bara ont att dra ut slangarna utan en lång stund efteråt också.

Resten fick vara kvar, alltså inpaketeringen av hela magen. Jag tycker det är lite läskigt, jag har ingen aning om hur snittet ligger, alltså hur högt, vet inte ens om det blev ett uppåt mot naveln också, eller bara det från höft till höft. Det är läskigt med nya naveln också, att inte veta hur den ser ut. Tänk om den är JÄTTEFUL, jättestor eller helt konstig. 

Jag ska komma tillbaka nästa fredag och då ska tejparna och sånt tas bort (och stygnen?) och då får jag se hur det ser ut. Tills dess blir det katt-tvätt eftersom jag inte kan duscha. Blä :-/

Jag bad om att få fortsätta med medicinerna jag fått dessa dagar så det skrev han ut recept på. 100 st 1g Panodil (så slipper man ta 2 st 500 mg), 50 st 50 mg Diklofenak och 20 st 50 mg Tramadol och såklart mina innohep-sprutor.

TITTA så söta de är:




Jahapp, förutom det onda att ta bort slangarna så mår jag faktiskt bra idag. Det är stramt och tight att ha gördeln så hårt åtspänd, känns lite som i slutet av graviditeten när man inte får plats att andas ordentligt för att det är för trångt.

Vad gäller smärta så är det (med medicin) inga problem alls, jag har nästan mer ont i ryggen än magen eftersom jag måste gå krokigt och belasta ryggen fel, men värktabletterna biter ju på ryggvärken också så det är ingen fara :-)

Det känns inte som några problem alls att hämta barnen på dagis om några timmar, däremot är jag lite fundersam över själva bilkörandet när jag ska ta med dem hem till syster. Det ÄR lite krångligt att köra får jag erkänna och det beror mest på gördeln, den är liksom i vägen. Det är pillrigt att svänga, växla, gasa och bromsa när alla dessa grejer kommer i en snabb följd, så tätortstrafik är mycket värre än att köra på landsväg och därför borde det vara lugnt att köra till Borås, men det är en så dum tid på dagen när "alla andra" också är ute och kör. Vi får se hur det går.

Nu ska jag vila lite.

Ja då var jag hemma igen då :-)

Det här var ju inte direkt en angenäm och skön upplevelse kan jag ju inte påstå, men nu är det gjort! Gött!

Jag kom till sjukhuset vid 07 igår och fick byta om och sånt grejs på avdelningen. Träffade kirurgen igen som ritade på magen och så sa jag till honom att jag ska ha mens idag (igår alltså) så om jag börjar blöda under operationen så är det inte för att något gått sönder :-D han skrattade och tyckte jag var skitkul.

Jag var först ut på operation men innan jag kunde åka ner till operation sprang alla hit och dit och letade efter mina papper som någon sköterska förlagt någonstans ...tills det, en halvtimme senare, visade sig att hon hade vikt ihop mappen och stoppat den i sin ficka. Kuligt! Nere på operation var de inte glada och var nästan på väg att ta nästa patient istället. Men det ordnade sig :-)

Upp på operationsbordet och på med masken med magisk sovgas ;-) om man drar de djupaste andetag man kan så räcker det med tre andetag innan man är borta :-)

När jag vaknade någon timme senare hade jag förbannat jävla ont! Fy satan, då ville jag krypa ur mitt eget skinn, men fick istället insprutat en massa skit som inte hjälpte så jag fick mer och mer och mer och till slut var jag nere på vad jag bedömde som en 6:a på skalan 1-10 i smärta och då kändes det okej --- förutom att jag istället var helt borta i huvudet och mådde illa och fick medicin för illamåendet istället.

Timmarna på uppvaket är ett enda blurr, morfinsprutor är INTE min kopp te kan jag säga. Som en fylla - fast bara de dåliga bitarna - illamående, ingen kontroll, borta i huvudet. Lite tvärt emot mina vanliga mediciner som bjuder på de bra delarna av en fylla; mysigt rus men med full kontroll.

Anyway...

Fick prova att gå upp på toaletten (med hjälp såklart) eftersom det spände trots att jag inte var kissnödig. Jag gissade dock att jag var kissnödig. Funkade inte alls så jag fick gå tillbaka och så fick de tömma istället, en liter. Plötsligt var klockan sen eftermiddag och vid typ 16-17-tiden var jag tillbaka på avdelningen.

Fortfarande lite halvborta och med illamående och så började jag få mer ont igen. Tackade bestämt NEJ till morfinsprutor och fick Diklofenak (typ Voltaren?), vilket funkade bra.

Rummet var en 3-sal utan TV, yeeey! Beckah delar INTE rum! Hade jag bara kunnat ställa mig på benen själv hade jag gått hem, men tyvärr kunde jag inte ens det. Syster Susanne med sambo Mikael kom och hälsade på och hämtade min bil som stod kvar ute på parkeringen.  Mikael pratade med personalen och fick loss ett litet kontor till mig, där jag fick vara under natten så jag slapp dela rum.

Innan jag skulle sova så fick jag ge mig själv en spruta i låret. Jag ska tydligen göra det varje kväll i en vecka, något blodförtunnande för att inte få en blodpropp. Sköterskan undrade om hon skulle ge den och visa. Ppft! yeah right. Säg hur, så gör jag själv. Det var ju inte direkt raketforskning...

Orkar inte skriva så mycket på mobilen men det är iaf klart och jag lever :-) jag som verkligen älskar PVK:er fick två ;-)

 

...förutom de få gnällrövarna med Nalle-Puh-hjärna så dräller det ju in en massa andra kommentarer. Idag en hel del "lycka till"-önskningar här i bloggen och på Facebook. Det värmer och jag tackar :-) <3

Just nu sitter jag nyduschad och iklädd rena kläder. Har nog aldrig varit så renskrubbad i hela mitt liv (tog ett bad först och blev uppluckrad dessutom, innan jag ställde mig och skrubbade och duschade ;-) men en till omgång imorgon. Mitt STACKARS hår :-( svinto! Men även om jag inte kommer kunna duscha på många dagar kanske, så ska jag försöka tvätta håret och ta i balsam så fort jag klarar det, för den här risbusken är inte skoj. Huden är helt torr också men det ordnar väl till sig naturligt, den hinner bli fettig på de dagar jag inte kan tvätta mer än katt-tvätt på viktiga ställen *LOL*.

Nu ska jag packa väskan, se på TV och sen sova så jag hinner upp och duscha imorgon - HUA för att duscha när man är nyvaken och frusen!

Jag kommer INTE ta med mig datorn till sjukhuset utan ta med Geografiboken istället och mitt engelskaarbete. Nästa vecka ska jag ha två prov i Geografi (missade ett när jag var hos Petra) och lämna in mitt arbete i Engelska C.

Jag kommer dock ha med ajfåååånen till sjukhuset :-)


Snodde lite Tummy Tuck före- och efterbilder på nätet.

Valde bilder på sådana som var så lik som min mage före operationen:












Sen finns det förstås lite mer ...otroliga förändringar, som på denna kvinnan tex:




*WOW* är ordet som spontant dyker upp.


Godnatt och hej, vi hörs efter operationen :-)

GUD så tröttsamt med alla negativa människor!

Jag VET vad den här operationen innebär, jag VET hur det är efteråt - nämligen väldigt INDIVIDUELLT!

Det finns vissa som har så ont att de knappt kan röra sig efter en sådan operation. Det finns vissa som inte klarar någonting på flera veckor.

Det finns också de som knappt har ont alls, som är uppe och går dagen efter, får göra en del anpassningar såklart, inte lyfta tungt osv. Men ändå; klarar sig bra.

VARFÖR I HELA FRIDEN ska jag gå in med inställningen att jag kommer må skit och inte klara något alls?

Det finns inga möjligheter för mig att ha barnvakt i flera veckor och hjälp hemma. Jag är tvungen att ta barnen efter dagis på fredag och ha dem i helgen och jag går in med inställningen att det kommer att funka och att jag kommer klara detta bra.

POSITIV INSTÄLLNING är den allra bästa medicinen som finns! Man kommer förbannat långt med positiv inställning.

Jag är inställd på att allt kommer att gå bra, jag kommer att må helt okej, kunna ha barnen i helgen (med hjälp, eftersom jag ska vara hemma hos mina systrar).

Förhoppningsvis blir det som jag planerat och blir det inte det så tar jag det DÅ!

OM det skulle vara så att jag mår jättedåligt, har fruktansvärt ont, inte kan röra mig, inte kan ha barnen så får jag fixa det DÅ! Jag vägrar sitta och räkna med att det kommer att bli så. Vad ska jag göra liksom? Det finns ingen som kan ta barnen åt mig så det finns inga möjligheter för mig att sitta och planera hit och dit, skaffa barnvakt blablabla för det finns ingen att fråga!

...MEN! Skulle det trots allt bli så illa att jag är en av dem som mår bajs och har tokont, inte kan röra mig så LÖSER det sig! Det gör det alltid! Jag VET att OM det skulle hända så skulle barnens familj finnas! Deras pappa, mostrar, farmor, faster. Om det verkligen verkligen behövs. Men innan det verkligen verkligen behövs så går det inte att planera för en sån grej.

Det är en jäkla skillnad på att planera i förväg för något som kanske händer och för något som är ett faktum. Jag vet inte ens hur jag ska förklara eftersom folk verkar ha svårt att förstå.

Om min syster skulle ringa mig nu och be mig vara barnvakt åt hennes barn imorgon så skulle jag, av uppenbara skäl, säga nej, det går inte. Skulle hon en timme senare ringa och säga att hon råkat ut för en olycka och är på akuten så skulle jag GIVETVIS ta hennes barn imorgon och skita i att göra min operation. Förstår Nalle-Puh-hjärnor skillnaden här?

Jag räknar stenhårt med att jag kommer må bra, behöva minimalt med hjälp, ha minimalt ont osv. Det är inställningen jag går in med. Det är inte för att jag är naiv eller att jag inte förstår vad operationen innebär - det är för att jag VÄLJER en positiv inställning TROTS att jag vet att det KAN bli på ett annat sätt.

Jag förstår inte varför så många, hela tiden, måste ifrågasätta, påpeka och berätta om sina egna erfarenheter där de haft skitont och inte klarat sig bra. Jaha? Synd, jättetråkigt att höra att det blev så för dig. Det betyder INTE att det blir så för mig. Det KAN bli så för mig och DÅ löser jag det för ALLT går ALLTID att lösa. Det finns familj, vänner, va fan GRANNAR till och med. Eller samhället - soc! Det GÅR att lösa - men man sitter inte och LÖSER ett problem som inte ens finns än och förhoppningsvis inte kommer att uppstå.


Nu var barnens pappa så snäll att han hämtade barnen nu efter dagis och dagis har varit snälla och godtagit den tillfälliga ändringen på schemat som blir nu onsdag-torsdag-fredag.

Imorgon åker jag till sjukhuset, genomgår min operation där allt kommer att gå strålande bra. När jag vaknar kommer jag må bra, ha ont men inte värre än att det går att hålla ordning på med smärtstillande. På torsdag eller fredag kommer jag må så bra att jag kan åka hem. På fredag eftermiddag kommer jag utan problem kunna flytta barnen från dagis till bilen och köra hem till min syster.

Det här är min bild, det här är min inställning och så här räknar jag med att det blir. Jag VET att det KAN bli annorlunda, jag är inte blåst - jag är bara positivt inställd.



SÅ! Var det tydligt nog, eller ska jag förklara igen?

Idag har jag varit på sjukhuset och lämnat blodprover och sen har jag träffat planeringssköterska, kirurg och narkosläkare. Gördeln hade kommit fram också, så den fick jag med mig hem.


Min operation är först ut imorgon så jag ska vara på avdelningen kl 07 redan och så ska jag ha duschat med Descutan en andra gång innan dess (första gången nu ikväll). Det är meningen att jag ska ha barnen ikväll och inatt och lämna på dagis imorgon så jag vet inte hur jag ska få ihop det. Har frågat M och han skulle tänka på saken om han kan ta dem istället.

Jag känner mig lugnare efter dagens sjukhusbesök. Har pratat med kirurgen om hur operationen går till ...så det verkligen ÄR så som jag uppfattat det och det var det :-) Pratade även med en annan kirurg som jag inte träffat tidigare och hon ska också vara med på operationen, så nu har jag sagt till två personer hur jag tror, uppfattat det och vill att det ska gå till och då känns det lugnt.

Pratade förstås med narkosläkaren också och *pheeeew* han gick med på att jag sövs enligt mina önskemål :-) dvs med mask och gas INNAN de sätter en PVK i armen (hatar PVK). Sen sitter naturligtvis PVK:n kvar när jag vaknar, men det är lugnt, det är en helt annan femma :-)

Planeringssköterskan berättade om alla rutiner vad gäller dusch och blabla och vilka tider som gäller osv. Smycken ska tas bort MEN! Jag fick ha kvar mina naglar :-D *wiiie* var orolig att de skulle gnälla över dem, men det var inga problem. Tur det hahaha, akrylnaglar är INTE det lättaste att ta bort bara så där.

Efter operationen imorgon (och efter timmarna på uppvak) så kommer jag tillbaka till vårdavdelningen och där blir jag kvar MINST till torsdag, antagligen till fredag och i vissa fall behövs ännu längre, fast det har jag absolut inte tid med, så jag kommer se till att få åka senast vid lunchtid på fredag, eftersom jag måste hämta på dagis kl 17 på fredag.


Bestämde med kirurgen att vi verkligen går in för att försöka få bara snittet från höft till höft. Det betyder att han kommer att få dra ner huden VÄLDIGT hårt och stramt och det kommer ta ett tag för huden att vänja sig och töjas ut så jag kommer väl få gå en aning framåtböjd och sova upp-pallad med kuddar ett tag.

Ja nuuuuu är det nära! Bara några timmar tills det är kväll och godnatt och när jag vaknar är det dags att åka (typ). Nu ska jag ringa M och tjata om att han ska ta barnen :-P Hoppas hoppas snälla snälla.




Provade gördeln på sjukhuset. Fast den sitter ju lite slarvigt här på bilden - men den var verkligen perfekt! Kanonbra kommer det bli! Fast den är ju rätt tight, så det är möjligt att den inte sitter perfekt första dagarna om jag är väldigt svullen. Det får vi se.