Sista tiden före

Hela graviditeten kändes supersmidig och enkel i jämförelse med förra graviditeten med storebror Alvin. En graviditet som var fylld av alla möjliga besvär. Visst, jag fick sjukskrivas rätt tidigt för foglossningen även den här gången men i övrigt kändes allt smidigt ändå. Magen växte och jag mådde bra. Magen växte ja. Helt sjukt stor blev jag mot slutet. Veckorna flög fram och jag tyckte att jag knappt hann med.

Men så plötsligt vände det. Allra sista tiden blev det istället otroligt jobbigt och smärtsamt. Jag som räknat med att orka gå tiden ut och säkerligen två veckor till därefter var helt slutkörd innan jag ens gått till fullgången tid. Fötterna, ryggen, fogarna - allt värkte och psykiskt mådde jag också allt sämre. Tålamodet och orken var nere på noll.




Vecka 38+2, hade "hemmastudio".

I vecka 37+1 gjordes ett ultraljud för att viktskatta bebisen. 4003 gram beräknades barnet väga redan. Vilket är 32,4 % större än väntat. Efter det blev jag bara ännu mer otålig och för varje dag förvärrades alla fysiska besvär.

Jag fick en tid för bedömning om igångsättning på beräknat datum den 8 september och kände mig till en början nöjd med det, men efter bara ett par dagar tog orken slut. Jag kunde bara inte vänta ända tills dess. När jag hade 1,5 vecka kvar fick jag åka till förlossningen och sova en natt. CTG-kurvan visade tydliga och regelbundna sammandragningar varje gång de kollade men det var ingen nyhet för mig. Så hade jag haft det i veckor redan. Dessutom hade slemproppen gått och jag hade flera gånger hunnit bli lurad att det var dags. Men inte kom det någon bebis.

Jag fick sova på ett par Citodon och en Bricanyl. På morgonen gjordes en rejäl hinnsvepning och den barnmorskan tyckte då att jag var öppen 4 centimeter. Det pratades om att ta hål på fosterhinnorna men istället hände ingenting mer. Nästa barnmorska tyckte att jag bara var öppen 3 cm så jag fick åka hem med en tid 2 dagar senare för en bedömning om igångsättning.

Måndag 31 augusti - vecka 38+5

Jag kom till min bedömningstid på morgonen tillsammans med min syster Kicki. Först fick jag träffa en barnmorska. CTG-kurvan visade inte en enda sammandragning såklart och när hon kontrollerade livmodertappen så var den bara "drygt 2 cm öppen". Hur sjutton gick det till? Jag var ju öppen 4 cm två dagar tidigare. Jättebesviken. Sedan kom läkaren in och berättade att det inte skulle bli någon igångsättning. Jag sa inte emot speciellt högljutt heller för där och då mådde jag hyfsat bra ändå. Läkaren diskuterade med överläkaren som bestämde att jag fick välja mellan en ny bedömning i slutet av veckan eller en säker igångsättning på måndagen veckan efter. Jag valde det säkra alternativet. Sen åkte vi hem.

Senare samma dag hade jag tid hos min barnmorska. Jag hade ökat 4 kilo på 11 dagar. Jippi. På samma tid hade magen också växt 3 centimeter. Började undra lite vad bebisen sysslade med. Barnmorskan kände på barnet genom magen och gissade att vikten nu låg på 4500 gram kanske.

Tisdag 1 september - vecka 38+6

Vaknade med jordens förkylning och hela dagen var fruktansvärd! Skrev i bloggen att det var den värsta dagen i mitt liv och även om jag har svårt att minnas exakt hur det kändes i efterhand så var det nog så. Jag vilade hela dagen. Min syster fick hämta Alvin på dagis åt mig och på kvällen fick han åka till sin farmor och farfar för att sova över. Jag var helt död. På eftermiddagen ringde jag förlossningen och tjöt. Tårarna bara forsade och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Barnmorskan jag pratade med var jättebra och lugn och gav mig en tid för bedömning 2 dagar senare.

Onsdag 2 september - vecka 39+0

Vaknade och mådde mycket bättre. Jag var fylldes av extra kraft av tanken på att detta var sista dagen. Imorgon skulle mitt lidande vara över. Grejade en massa hemma och på eftermiddagen var vi iväg och handlade mat och var till Apoteket. Sen fick vi hem Alvin också. Sista natten tillsammans bara vi 4 som en tvåbarnsfamilj, jag och Mathias, Victor och Alvin.

"Imorgon, imorgon, imorgon" var det enda jag kunde tänka.

Torsdag 3 september - vecka 39+1

Jag har tid klockan 8:00 på förlossningen men vaknar vid 5-tiden och kan inte sova. Strax efter 7 på morgonen lämnar jag Alvin på dagis och sedan åker vi mot Borås. Jag är fast besluten om att absolut inte åka hem igen.

08:00 anländer vi på förlossningen jag och Mathias. Det gör tyvärr även två andra par. De andra två uppger "Igångsättning" som anledning till sina besök när sköterskan frågar. Själv står jag med min "bedömning" och inser sakta hur det här kommer att sluta. Först får vi vänta en lång stund innan vi ens får komma in i ett mottagningsrum. Väl där inne knackar det snart på dörren och en stressad, kvinnlig läkare kommer in och beordrar mig att lägga mig på britsen. I hennes panna står ett fett NEJ skrivet men hon kollar ändå tappen och deklarerar att den är omogen, bakåtriktad, 2 cm lång och bara öppen 2 cm - vilket betyder ingenting när man är omföderska. Sedan säger hon snabbt att jag inte kommer att bli igångsatt idag. Jag har ju dessutom redan en tid på måndag för igångsättning.

Jag säger att jag tycker det är väldigt märkligt att tappen gått tillbaka till ett sämre utgångsläge idag, precis samtidigt som det var två andra som skulle bli igångsatta. Läkaren hånler och frågar om jag menar att beslutet skulle ha med det att göra. Jag svarar att det är väldigt lätt att tro det åtminstone.

Vi diskuterar saken fram och tillbaka en lång stund. Hon hånler under hela samtalet. Mathias säger inget alls och jag tittar inte ens på honom. Jag tycker egentligen att det är pinsamt att gå på så kraftigt men jag skiter i det för jag ska verkligen inte åka hem. Så är det bara. Jag kopplar bort att han är där och bara kör vidare.

-Vi tänker inte sätta igång dig. Säger läkaren överlägset.
-Och jag tänker inte åka hem. Svarar jag beskt.
-Nähä men vi sätter inte igång dig iallafall. Säger läkaren och börjar bli riktigt irriterad.
-Då har vi ett problem! Svarar jag.

Hon säger på ett otrevligt skämtsamt sätt att jag kan bosätta mig på patienthotellet om jag nu inte tänker åka hem. Jag är inte alls road. Hon menar att det inte bara är att komma dit och säga "sätt igång mig" för så enkelt är det inte. Jag kontrar med att det inte bara är att säga åt någon att åka hem och vänta för så enkelt är det inte. Läkaren tjatar vidare om patienthotellet så jag föreslår att jag kanske skulle åka hem och hänga mig istället.

Läkaren skrattar till varpå jag spänner ögonen i henne och säger syrligt "det var ju roligt att du tyckte det var något att skratta åt!"

Hon sväljer skrattet och blir tyst ett slag. Jag hinner tänka ut många olika varianter av vad hon kan tänkas stå och fundera över. Så säger hon äntligen något:

- Okej. Vi gör ett försök.

Jag dog en sekund och sedan hittar jag andan igen och bara nickar. Vågar inte säga något för då kommer  jag antagligen börja gråta och det tänker jag verkligen inte bjuda henne på. Sen går hon och jag vänder mig mot Mathias för första gången på hela den här tiden. "Herre Gud! Det trodde jag aldrig!" säger jag, uppriktigt chockad. "Jag trodde vi skulle vara på väg hem nu" la jag till och kunde inte låta bli att le - stort och fånigt. Mathias skrattar till och svarar"nä, men vem som helst annars hade varit på väg hem också".

10:30
Det knackar på dörren och in kommer en barnmorska. Samma barnmorska som var med när Alvin föddes! Jag får göra en snabb CTG-kurva och sedan flyttas vi till ett rum inne på förlossningen. Ett så kallat vilrum. Mathias går till bilen och hämtar packningen och åker och köper frukost medan jag får min Prostaglandingel och får köra en CTG-kurva. En timme ska man ligga med gelen innan man får stiga ur sängen.

Till min stora förvåning får jag genast smärtsamma värkar. Det gör jätteont! Vad är detta? När jag blev igångsatt med Alvin gick jag en hel dag med pinvärkar som knappt kändes ju. Jag får använda mig av dyktekniken under värkarna. Jag går in i mig själv och min bild blir ett rep som jag sakta drar mig fram med hjälp av. I andra änden av repet finns bebisen. Det är tungt att dra. Det här fungerar över förväntan men det är skitjobbigt ändå för jag har inga riktiga värkpauser. Bara ett enda långt ont med ännu ondare under värkarna


Ont direkt av gelen

10:45
Den obligatoriska timmen vila är över och jag får gå upp. Mathias hjälper mig ner i badet och är allmänt söt och uppassande. Jag förvånas över hur bra han tar hand om mig. Så skulle man ha det jämt. Jag får två Citodon av barnmorskan också och i badet känns det lite bättre. Det onödiga onda mellan värkarna försvinner lite så det bara är själva värkarna kvar. Jag tänker att jag måste ha börjat öppnas direkt med tanke på hur förbannat ont det gör.

13:00
Jag kliver ur badet och försöker stå ut med den vidriga smärtan inne på rummet istället. jag tar mig bara i och ur sängen för att gå på toaletten, i övrigt är jag i sängen för att det gör så ont. jag får Bricanyl för att få ordning på värkarna och efter en timme blir det lite bättre. Riktiga pauser så jag hinner andas ut.

15:30
Jag får en ny barnmorska och hon kör en CTG-kurva. Jag har exakt 1 minut och 20 sekunder mellan värkarna och de håller i sig nära en minut. Värkpauserna är alltså inte ens en halvminut långa. Jag försöker äta min uppvärmda lunch men det går inte. Jag har för ont.

15:50
Jag får akupunkturnålar i händerna och jag lyckas ligga på sidan i sängen och klarar då av smärtan lite bättre.

17:15
Jag klarar att gå ur sängen och gå omkring med gåstol för första gången på hela dagen. Går ut på balkongen för att ringa några samtal för att berätta för folk hur det går. Ingen barnmorska har känt någon skillnad på tappen i öppningsgrad, det enda som hänt är att den mjukas upp sakta, sakta. Mina hemska värkar är med andra ord helt onödiga.

18:00
Försöker äta middag men det gör nu ondare att sitta still. Känner ett behov av att stå upp så jag går omkring i korridorerna med Mathias varv efter varv efter varv. Han är med mig hela tiden och hjälper till och fixar och donar. Jag är fortfarande lika glatt överraskad över det fina stödet.

19:30
Jag får köra en ny kurva. Jag gör den ståendes eftersom det gör för ont att ligga ner. Vi har fått TV på rummet. Jag känner mig trött och uppgiven. Varför händer inget? När jag fick Alvin så hade jag bara riktigt ont i 2 timmar och sen var han ute. Nu har jag haft ont en hel dag utan att ens vara igång på riktigt. Barnmorskan kollar tappen. 3 cm öppen, 1 cm lång.

20:15
Tar dagens andra bad. Det är jätteskönt. Värkarna går att ta mycket bättre. Jag använder mig av dyktekniken och det fungerar suveränt. Jag känner igen den här smärtan. Så här känns riktiga, naturliga värkar! Så här kändes det när jag födde Victor för 11 år sedan. Precis så här var öppningsskedet när värkarna satte igång spontant. Onda men hanterbara. Jag hade kontroll. Jag kunde ta dem.


Dagens andra bad.

22:15
Går ur badet och tänker försöka sova. Har ju varit vaken sedan 5 på morgonen och sedan haft ont hela dagen. Barnmorskan erbjuder morfin men när jag får veta att det handlar om en spruta tackar jag nej och tar två Citodon istället. Dagens sista CTG-kurva körs först och barnmorskan kollar tappen som känns precis likadan. 3 cm öppen och 1 cm lång. Jag somnar ganska lätt trots värkarna.

Fredag 4 september - vecka 39+2

02:15
vaknar av en fruktansvärt ond värk. Ligger kvar för att se om det kommer flera. Det gör det. totalt 5 stycken och sedan är de plötsligt borta! En helt sjuk känsla. Jag har haft ont så länge och nu bara försvinner värkarna. Får det vara så orättvist? Ska allt ha varit förgäves? Somnar om, väldigt besviken.

06:45
Vaknar och är hungrig. Har fortfarande inte fått tillbaka värkarna men däremot mina gamla hederliga sammandragningar, den smärtfria sorten alltså. Fina och täta men inte kännbara. Smärtan från dagen innan är glömd och jag vill ha ny gel! Vad som helst, bara jag inte blir hemskickad. Ändå har jag under gårdagen till och med skrivit ett meddelande till mig själv i mitt kollegieblock att ALDRIG MER igångsättning med prostaglandin. Någonsin.

07:30
Äter frukost efter att ha varit ute och ringt några samtal. jag får en ny barnmorska som heter Lena. det hette även barnmorskan som var med när Alvin föddes. När jag går från balkongen mot mitt rum så passerar jag en mamma och en pappa som sitter med sin nyfödda bebis. pappan viskar till mamman "du, kolla, kolla! TVILLINGAR!" och tror på allvar att jag inte ska höra. Hahaha. Men jag är ju van så jag ler bara lite för mig själv och går vidare mot rummet.

08:30
Nya barnmorskan kör en kurva som visar täta "värkar" som hon säger. Jag har svårt att kalla det för värkar när det inte gör ont dock. Hon kollar tappen. 2 cm lång och 2 cm öppen. Jag tänker att "jaha, då var det kört" men till min förvåning föreslår hon istället att hon ska ta hål på hinnorna! Hon förklarar lite kring det, att de då sätter värkstimulerande efter en timme men när jag säger att jag helst undviker det så säger hon att hon kan försöka dra ut på det lite.


Sammandragningar, fast inget ont.

09:45
En kvinnlig överläkare kommer in och förklarar mina alternativ; antingen får jag åka hem eller så görs en hinnsprängning men då får jag acceptera värkstimulerande. Jag väljer att acceptera men hoppas i smyg på att det inte ska behövas. Barnmorskan hade inte läst mitt förlossningsbrev innan så när hon hade gjort det så kom hon för att berätta att de måste sätta skalpelektrod, eftersom det är just med elektroden de tar hål och jag hade skrivit att jag ville undvika det. Men det har jag redan listat ut att de nu är tvugna att sätta elektrod så jag säger att det är okej innan hon ens hinner säga något.

10:00
Jag får vattenlavemang. Jippi. Sen går jag ut och ringer min syster Susanne och SMS:ar några att "Nu ska vi ta hål på hinnorna. Nu jävlar". Sen går jag in och får ett riktigt förlossningsrum. Ett med stort fint badkar eftersom jag vill använda bad som smärtlindrig.

10:44
Skalpelektrod sätts på barnets huvud och jag ligger i sängen. Det är ju bara ett litet hål i hinnan så än så länge händer ingenting. Några minuter senare bubblar det till och med ett knäpp börjar det sakta rinna. Lite, lite aprikosfärgat vatten. Jag får byta till en ny blöja - i storlek gigantisk.

11:00
Oj, sammandragningarna börjar kännas. I journalen har barnmorskan antecknat att jag får etablerade värkar kl 11:00 också. Jag använder mig av dyktekniken och längtar efter att få gå ur sängen bara CTG-kurvan är klar.

11:15
Ställer mig upp med gåstolen och genast börjar värkarna göra förbannat ont. En kvart senare måste jag ringa efter barnmorskan för att det gör så himla ont. Jag vill så gärna kunna slappna av i värkarna men det är helt omöjligt. Det gör olidligt ont och jag spänner mig och kvider "aj, aj, aj" i varje värktopp.

11:40
Börjar med lustgasen. Den hjälper lite grann men det gör ändå vansinnigt ont. Något känns helt galet. Det trycker på neråt så det är helt sjukt. Jag ringer på klockan igen och nu kommer undersköterskan in. Hon tycker mest jag är fjantig och gnällig även om hon inte säger det rakt ut. Hon säger att jag ju knappt börjat med lustgas. Det finns inget mer att ta till. Det är helt i sin ordning att det gör ont. Samma sekund som hon går så skriker jag åt Mathias att ringa igen "TA HIT RÄTT PERSON" och med det menar jag alltså barnmorskan. Hon kommer snabbt och i samma veva kastar jag mig ner i sängen eftersom benen inte bär längre på grund av smärtan.

11:50
Jag ligger helt uppfläkt och halvt naken på förlossningsbordet och skriker att något är fel "det trycker på så enormt mycket. Nästan som krystvärkar men ändå inte" förklarar jag för barnmorskan mellan värkarna. Jag har 1 minut mellan värkarna enligt journalen och det hela känns som en enda lång värk. Jag suger desperat i mig av lustgasen, gråter, frustar och gnäller om vart annat.  Varje utandning blir till en lång ramsa av "AJ, AJ, AJ, AJ" och så en djup inandning av lustgas.

Lena känner efter. Hoppsan. "inte konstigt att det trycker på! På en timme har du gått från en 2 cm lång tapp och 2 cm öppen till utplånad tapp och 5 cm öppen". Undersköterskan tycks skämmas en aning, men hon kanske inte visste att min förra förlossning tog 2 timmar när den väl satte igång, det visste Lena.


Värkpaus. Oooooont har jag.

Jag ligger kvar i sängen och skriker mig igenom mina täta värkar en halvtimme till. Mathias försöker hela tiden hjälpa mig med andningen. Både han och barnmorskan kommer med förslag på smärtlindrig men jag blir bara irriterad och orkar inte ens svara. Tackar till slut ja till akupunktur i ryggen iallafall. Akupunktur hjälpte ju dagen innan.

12:20
Jag är öppen 8 cm och huvudet är helt vänt. Det trycker på jättemycket och jag blir osäker på om det är krystvärkar men känner att det inte riktigt är där än.

Någonstans här i virrvarret kommer en ny kvinna in i rummet. En läkarstuderande. Barnmorskan frågar om det är okej att hon närvarar. Självklart, vilket jag även skrivit i förlossningsbrevet. Studerande får gärna närvara. Sen får jag krystvärkar. Klockan är nu 12:30 enligt journalen.

Jag pressar på kraftigt. Tyvärr har värkarna glesat ut sig till var tredje minut nu under krystskedet så det går sakta jämfört med de 4 minuter det tog med Alvin.

I bakgrunden hör jag barnmorskan, undersköterskan och läkarstudenten prata - om mig. Hur fantastiskt duktig jag var, helt otroligt osv. Att jag inte ens ville ha ryggbedövning och en massa annat. Väldigt peppande även om det inte var till mig utan om mig.

Efter några krysttag kommer huvudet ut - nästan. Det står där, stilla i en värkpaus. Det går inte ens beskriva hur ont det gör. Det svider, bränner och värker. Känns som om jag ska explodera. Äntligen kommer en ny krystvärk och jag trycker på mer än någonsin. NU SKA UNGEN UT! jag tänker inte ha en till värkpaus med en bebis stillastående.

12:40
FLOFF! Säger det och jag känner hur det sista av kroppen glider ut och jag ropar "JAAA det är över!!!" och sen så kommer skriket. Det underbara bebisskriket som jag längtat efter!

Jag får upp Elmer på bröstet och hälsar på honom. "älsklingen, äntligen är du här" säger jag. Sedan får Mathias kolla könet - han har ju inte vetat något. Det är bara jag som vetat att vi skulle få en LILLEBROR, en Elmer. Jag är så lycklig och trött men nyfiken på den lilla underbaringen. Konstaterar att jag fått en rödhårig bebis och ler lite åt det.

Plötsligt stannar tiden.

Vad har han under ögat? frågar jag och försöker se efter vad det var jag skymtat. Jag blir helt kall när jag får bort handduken från ansiktet ordentligt och hittar en stor böld under Elmers öga. I samma sekund uppenbarar sig en massa små röda prickar på kroppen. Öppna sår. VAD ÄR DET FÖR FEL?!! flämtar jag fram helt chockad. VAD ÄR DET FÖR FEL?! Frågar jag igen med gråten i halsen.Ingen kan svara. Någon springer iväg och kallar på barnläkaren.

De försöker prata lugnt och professionellt med mig trots att de aldrig sett något liknande. Hela pojken är täckt av röda prickar.

Jag försöker samla mig. Han skriker och lever och jag har honom hos mig. Han mår bra. Det är bara en utseendegrej. Det är lugnt, allt kommer bli bra. Vi försöker vara som vanligt, klipper navelsträngen som fått pulsera klart och tar en massa foton.


TJOCK vit navelsträng.


Mamma, pappa, barn.

Barnmorskan sliter med att få mig att krysta ut moderkakan som inte vill komma. Jag är inte alls sugen på att krysta och dessutom känns det jätteskevt att krysta utan krystvärk. Hon drar i navelsträngen och trycker på magen medan jag krystar halvhjärtat. Jag skiter i vilket. Den får väl vara kvar där inne tänker jag. Jag bryr mig bara om Elmer. Varför kommer inte barnläkaren?

Så kommer barnläkaren och så även moderkakan. Elmer hamnar på skötbordet och blir undersökt medan jag fotar moderkakan. Något jag aldrig gjort förut. Tänkte att det kunde vara kul att ha bild på nu när jag fått min sena avnavling som jag bett om.

Barnläkaren har ingen aning om vad som är fel med Elmer och beslutar att han ska tas upp till Nenonatalavdelningen. Barnmorskan propsar på att jag ska få amma först vilket läkaren går med på.

13:10
Jag får tillbaka Elmer och jag, Mathias och vår pojke får vara ifred en stund. Elmer har ett fint tag och det fungerar bra att amma. Sedan kommer barnmorskan tillbaka igen, väger Elmer lite snabbt och sedan får Mathias ta med sig Elmer och gå upp till Neo.

Det var lite roligt med vikten för vi var alla stensäkra på att han var en liten lort eftersom han såg så liten ut. "3,9 kg" sa jag precis innan de la honom på vågen, men icke. Han var precis så stor som ultraljudet och alla andra tecken sagt;



4720 gram och 54 cm. Huvudmåttet fick jag inte då men läste senare i journalen; 37,6 cm.

Alla lämnar rummet och jag sitter ensam kvar i förlossningssängen. Det känns helt absurt, tomt, galet. Vad är det för fel på min älskade unge? Jag stänger alla känslor inom mig. Undersköterskan kommer och ska hjälpa mig byta tillbaka till det andra rummet igen. Jag hoppar piggt ur sängen och avböjer att bli skjutsad. Möter barnmorskan i korridoren som storögt och förvånat utbrister "är du uppe och går!?"

Helst hade jag velat gå upp till Neo direkt men de tycker att jag ska äta lunch först och duscha och gå upp till Neo lite senare. Jag går in på rummet och försöker äta. Får låna en telefon och ringer några samtal istället för att äta. Sedan hoppar jag in i duschen. Vill upp till Elmer och Mathias!

14:30 ca
Jag kommer upp till Neo och får återförenas med min älskade unge. Han ligger på en värmebädd. Syresättningen ligger på 100 % och allt annat ser också bra ut. Det enda är prickarna som består av några bölder och resten sår som ser ut att ha varit blåsor eller något liknande.


Elmer 2 timmar gammal. På Neo.

En ny läkare kommer och förklarar läget. Inget vet något men Elmer har blivit fotad och bilderna är skickad till expertteamet på Sahlgrenska i Göteborg. De har även tagit en del blodprover.

Jag och Mathias går ner till förlossningen igen och får våran "grattisbricka" utan bebis. Kan det bli tommare? Sedan åker Mathias hem för att ta hand om de andra barnen. Jag sätter mig på balkongen med laptopen och berättar för världen i bloggen hur det ligger till.

Vi har fått en son, världens ljuvligaste, men något är fel...

Första veckan i Elmers liv blev en känslomässig berg-och-dalbana och när han var 7 dagar gammal fick vi Elmers diagnos: Langerhans cell Histiocytos (LCH).


Elmer 3 dagar gammal



****

Fler bilder i bilddagboken.

Det närmar sig...

Dels Alvins tvåårsdag och en tid efter det är det dags att föda barn igen. Här kommer en liten nostalgitripp. Alvins förlossningsberättelse <3 <3 <3


****

De sista nio dagarna...

Nio dagar innan beräknat datum görs en viktskattning med ultraljud efter att jag tjatat om detta ett bra tag. Jag misstänker att bebisen är aningens stor. Det visar sig stämma bra det. Läkaren mäter upp lilleman till 4618 gram. Jädrar! Hur ska den komma ut? Jag tjatar och gnäller till mig en tid på förlossningen två dagar senare, alltså precis en vecka innan BF för bedömning om igångsättning.

Alvin mäts återigen med ultraljud men nu är budet lite bättre. 3940 gram väger han bara. Läkaren kollar tappen. Den är bakåtriktad, medelmjuk, 3 cm lång och öppen för fingret. Det blir ingen igångsättning.

Dagen efter är jag på botten. Bara gråter och ringer förlossningen och KRÄVER igångsättning. Blir uppringd med budet att nej minsann, det går inte. Men försök få igång det själv med sex och skogspromenader. Hallå? Jag är höggravid, inte en pensionär med tråkigt liv! Jag hotar med att ta livet av mig och slänger luren i örat på kvinnan som ringt. Ingen respons.

Helgen går och jag vill bara dö eller åtminstone gå och gömma mig någonstans. Är såå trött på att vara gravid efter 9 månader med alla tänkbara graviditetskrämpor. På måndagen den 2 juli träffar jag min barnmorska som kollar tappen. Exakt samma status som på förlossningen torsdagen innan. Dessutom ligger bebisen högt och rörligt som vanligt.

På onsdagen den 4 juli har jag en tid på specialistmödravården för bedömning om igångsättning igen. Jag ser såklart till att packa ihop BB-väskan ordentligt osv ...för nu tänker jag helt enkelt inte åka hem igen. Vill de skicka hem mig så lägger jag mig ner och skriker bestämmer jag mig för och ser bilden framför mig hur de suckar och tillslut ger mig ett rum och ett armband.

Onsdagen den 4 juli

Äntligen blev det onsdag! Pallrar mig bort till syrran, Angi, i sista minut, släpandes på BB-väskan och CD-spelaren och hela baletten. Så kommer vi iväg och anländer på Specialistmödravården kl 10:45, fem minuter försenade. Typiskt mig. Barnmorskan är måttligt road och sätter på mig CTG-apparaten för hon vill ha en kurva. Alvin sover gott så kurvan är lugn på hans del av papperet. På min sida syns ett par sammandragningar men små och helt smärtfria. Sådana har jag haft sedan vecka 22 så det var inget nytt.

Efteråt får jag träffa läkaren, en finskbrytande kvinna i vit rock. En elev hade hon med sig också. Dessa två är samma som jag träffade på torsdagen innan. Då fick eleven använda mig som testdocka för att göra viktskattning. Dagen efter var det också hon som fick ringa upp mig och meddela att jag inte fick bli igångsatt. Läkaren känner och klämmer på magen och uppmanar eleven att göra det samma. Nej, det ville hon inte. Tror hon var lite rädd att få en smäll eller något med tanke på vårat senaste samtal i telefon.

Sedan kontrollerar hon tappen igen, men icke ett dyft har hänt. Bakåt, medelmjuk, 3 cm, öppen för fingret. Alvin kollas med ultraljud igen. Läkaren förundras över hur mycket han rör på sig och skruvar på sig och hur högt han ligger.

"Jag tror inte vi ska göra något alls i detta läge faktiskt, inte när han är så himla rörlig och dessutom så är inte tappen i speciellt gynnsamt läge heller"

Om blickar kunde döda...

Men så tar hon och mäter Alvin lite. Hon säger inget men jag ser ju själv på skärmen att det är en rejäl klump som bresar ut sig. "Han är fortfarande stor?" frågar jag. "Hm ...ja ...han är ...välväxt" säger hon och stänger av maskinen. Hon säger att hon ska gå och höra med överläkaren också så jag och syrran får sätta oss i väntrummet.

Syrran ser läkaren, överläkaren och eleven diskutera genom en glasdörr. Eleven ser väldigt entusiastisk ut och viftar vilt med armarna. Så öppnas dörren och vi blir inkallade på undersökningsrummet igen.

"Ja, nu ar jag pratat med överläkaren och vi gör så att vi gör ett försök. Vi gel:ar dig två gånger, men bara TVÅ. Överläkaren sa att det är ju inte så troligt att du sätter igång av dig själv snart eftersom ni verkar ha det genetiskt att gå över och med tanke på att du fick en på 3,7 förra gången och den här är ...något större, så tyckte hon att det kunde vara medicinsk anledning till att göra ett försök."

Jag bara glor storögt och känner hur underläppen börjar darra och händerna blir helt svettiga och hjärtat ökar fjorton steg. Hörde jag rätt? Herregud, jag ska få föda barn nu!

"Men det är viktigt att du förstår att vi sätter bara gel två gånger och sedan får du åka hem imorgon bitti om inget hänt och jag vill att du förstår riskerna med att det kan uppstå komplikationer, det kan sluta med snitt, det kan även gå väldigt fort och göra väldigt ont, så helst vill vi inte utsätta dig och barnet för det men med tanke på storleken på barnet och hur du mår så gör vi detta enda försöket".

Jag nickar och försöker fatta vad som sker. Två minuter senare är jag inne i dagrummet på förlossningen och väntar på ett rum. Jag ringer till Mathias och piper fram informationen med luddiga ord. Han fattar knappt vad jag säger så jag kortar ner det hela till "Ja, alltså, du får ta och komma hit nu direkt". Händerna darrar. Nu börjar jag bli nervös. Jösses. Föda barn, det gör ju ont!

Vi kommer in på ett rum, jag och syrran och så får jag armband. Inlagd! Eleven blir den som får sätta gelén men först misshandlar hon tappen en smula. Första gången jag känner av det alls. När jag väntade Victor tyckte jag att det gjorde grymt ont när tappen kollades men hittills har jag inget känt ...förrän nu när hon drar och sliter. Sen trycker hon upp gelén och jag blir kopplad till CTG.

Effekten syns genast. Täta fina sammandragningar, men rätt mesiga och totalt smärtfria. Klockan är straxt efter 12. Jag och syrran tycker det är skitspännande att glo på kurvan och det känns riktigt nervöst. Jag inbillar mig att när som helst kommer det börja göra ont men det gör det inte.

12:55 anländer den blivande pappan. Angelica drar en snabbresumé av morgonen och är lite uppe i varv. Hon måste snart åka för att hämta på dagis men hade egentligen velat stanna kvar för att se vad som sker. Jag och Mathias blir ensamma och nu börjar den långa väntan. Efter en timme CTG kopplas den bort och jag får vara uppe och röra på mig. Mathias sticker iväg och köper med sig pizza till rummet åt oss.

Efter ett par timmar börjar det bli riktigt tråkigt. Varför händer inget? Sammandragningarna är regelbundna och hyfsat täta men gör inte ont alls. Klockan 18 ska jag bli kollad igen men timmarna dit är sega. Ett par varv i korridoren, ett par svängar ut till dagrummet, massor av tid på rummet. CD-skivan jag haft med går om och om igen så man blir helt trött. Stänger av den då och då. Vi försöker lösa ett korsord ur en medhavd tidning men det är inte speciellt underhållande.

Besvikelsen är total. Bara mesig molvärk, men så har jag ju haft massvis med gånger innan så det betyder ju inget. Däremot får jag springa på dass hela tiden och tömma. Gelén är tydligen laxerande med alla sina sammandragningar. Inte mig emot. Hellre springa på toa än att lassa ur på förlossningsbordet (det skulle sedan visa sig ha noll betydelse, lassa ur kan man göra ändå, trots att man tror att man är helt tom).

Äntligen blir klockan 18 men ingen läkare dyker upp. Ännu mera väntan men så äntligen, strax efter 19 så kommer en läkare och kollar tappen.

"Helt uppmjukad, en cm lång, öppen 2 cm, ganska bakåtriktad, så här har det hänt grejer. Vi lägger en ny omgång gel tycker jag". Säger läkaren och jag blir överlycklig! Jag får ligga en timme med CTG igen. Värkarna är löjligt kraftiga och går över kurvan på varje värk. Täta, men inte speciellt onda.

Mot slutet av timmen går de ner i kraft på kurvan men börjar istället kännas lite mer. Fortfarande bara som mensvärk men det gör lite småont i alla fall. Jag gläds åt att det börjar hända saker. Så fort jag blir bortkopplad går jag ut på balkongen för att ringa och SMS:a och meddela att det börjat hända grejer.

Naturligtvis så händer sedan inte ett skit mer... timmarna går och molvärken fortsätter lika mesig och svag. Vid 22-tiden kommer en barnmorska, Lena in och frågar om jag vill ha värktabletter nu under natten så jag kan sova. Va?! Vaddå sova tänker jag missbelåtet. Jag ska ju föda barn! Barnmorskan ser på mig vad jag tänker och säger att det finns ingen anledning att gå omkring eller sitta uppe. Vill de riktiga värkarna inte börja så går det tyvärr inte att göra något åt saken. Bättre att försöka sova och hoppas att det säter igång under natten.

"Men det kanske hänt något med tappen nu, det har ju gått flera timmar" envisas jag. Lena kollar tappen ...eller rättare sagt försöker men når den knappt för att den är så bakåtriktad. Jag är såå besviken. Mathias också, men han säger inget och det känns bra. Jag tar en dusch och så försöker vi titta lite på TV i dagrummet men vi ger snart upp och går in på rummet och bäddar upp Mathias säng. Jag tar mina Citodontabletter och så gör vi oss i ordning för natten och somnar.

Torsdagen den 5 juli

Vid ettiden vaknar jag och går upp på toaletten. Det kommer lite rosa, pyttelite, men det har det gjort även tidigare på kvällen och det kunde vara för att man rört livmodertappen så mycket hade Lena förklarat. Mina sammandragningar är lika kännbara som innan jag la mig så jag bedömer att det inte hänt något. Det molar men är inte tillräckligt ont för att hålla mig vaken. Jag somnar lätt igen, så några riktiga värkar är det inte.

Två timmar senare vaknar jag. Klockan är kvart över tre och någon nyper mig i magen. Alvin ligger inställd i rätt läge och har sjunkit ner. Jag kan tydligt känna hur han skruvat ner sig. Jag går upp på toaletten. Mer rosa och lite rött kommer och varannan minut ungefär är det någon som nyper mig i magen och det drar från ryggen, magen och ljumskarna. Mathias vaknar upp och frågar hur det är. "Det gör lite ont" säger jag. "Är det dax??!" Frågar han hoppfullt, men jag som inte vågar tro annat än att jag ska bli hemskickad om några timmar svarar att nä ...det tror jag inte.

Sedan tar jag en sväng i korridorerna. Vid varje värk måste jag stanna och andas. Hoppsan. Kan det vara så att det är dax ändå? En kvart senare ligger jag inne i sängen på rummet och har rejält ont. Värkarna kommer tätt, tätt, tätt. Precis så jag hinner andas lite och prata några ord med Mathias. "Det börjar göra riktigt ont" berättar jag som om det inte redan var uppenbart med mina flåsningar och att jag fick slita tag i räcket vid huvudändan på sängen vid varje värk.

"Men du ...ska du inte ta och ringa på dem då? Säga till..." försöker Mathias. "Nä ...jag törs inte" piper jag. "Om jag säger till kommer värkarna försvinna". Det resonemanget orkar jag hålla i ungefär två värkar till sen kastar jag mig desperat på larmknappen. En undersköterska kikar in och kollar läget. Jag förklarar att det börjat göra riktigt ont så hon går och hämtar barnmorskan, Lena.

Lena kopplar CTG och kollar tappen. "Oj, du är öppen 3 cm, barnet ligger jättelångt ner och jag når tappen utan problem. Vilken skillnad från igårkväll!" Utbrister hon. Vid detta laget har jag så ont att jag kvider ljudligt för varje värk och måste sparka med benen och slita tag hårt i sängkanten. Att ligga stilla är en plåga. Klockan är straxt innan 4 på morgonen och Mathias får gå iväg för att fylla på parkeringspengar. När han kommer tillbaka har jag syndigt ont och Lena kommer och flyttar oss till ett förlossningsrum.

Mellan två värkar hinner jag ta mig från rum 8, vilorummet till rum 6, förlossningsrummet, men det är med nöd och näppe att jag hinner och jag får kasta mig över första bästa bärande möbel för att ta emot nästa värk. Att stå upprätt är otänkbart. Efter värken tar jag mig in helt i rummet och häver mig över gåstolen och får nästa värk direkt. Jag ylar av smärta och frustar med munnen så det flyger spott. Men än klarar jag i alla fall att prata mellan värkarna. Lena trycker Lustgasmasken i handen på mig och jag testar. OJ! man blir ju full av den här prylen deklarerar jag till Mathias som provar ett par andetag.

Vi gissar en varsin tid då Alvin ska vara ute. Jag tror vid 9-tiden och Mathias vid 7-tiden. Jag kollar klockan som närmar sig halv 5. Det är 1 timme lite drygt sedan jag vaknade med nyp i magen och nu står jag här och gallskriker av smärta vid varje värk.

Klockan 7 känns lite väl snabbt säger jag och tycker att min gissning på 9-tiden är mycket mer realistisk.

Jag kastar mig mellan sängen och gåstolen mellan värkarna och skriker och tjuter och sparkar med benen. Mathias försöker påminna mig om att andas så jag andas. Djupa andetag och så ett gallskrik vid varje utandning istället. "AJ AJJJJ AJJJJJ" och så lite gråt mellan värkarna. Nu är jag helt borta och kan inte prata tider och gissningar och skoja alls längre. Värkarna är på varandra hela tiden. Jag larmar efter Lena och tjuter att det gååår inte längre, det gör alldeles för ont! Lena höjer dosen på lustgasen. Det känns mer snurrigt och jag blir illamående men det gör fortfarande ondare och ondare för varje värk. Dessutom pressar det på neråt utan hejd.

Det har gått en timme sedan Lena kollade tappen ungefär och klockan är ca 5 på morgonen. Jag har inte ens varit vaken i 2 timmar. Hon vill kolla tappen igen och se hur mycket som hänt och om hon kan ta hål på hinnorna.

Jag har så ont så det inte går att beskriva med vanlig text. Lena förklarar att jag gärna hade fått ryggbedövning men i den här takten som jag far fram kommer jag inte ha det minsta nytta av den tyvärr. Hon stoppar in fingrarna för att kolla tappen mellan två värkar. "Oj, redan 5 cm" säger hon och ska precis ta hinnorna men då kommer en ny värk så hon tar ut fingrarna. Jag skriker som en stucken gris och sparkar och kvider. Ondaste värken hittills. Lena stoppar in fingrarna igen och blir smått chockad "vad sa jag nyss? Sa jag fem centimeter? Ja för nu är du öppen sju ...på EN värk". Hon låter uppriktigt imponerad och jag tjuter att jag vet ...det kändes att det gick åt två centimeter. Hinnorna tas och mitt i en ny värk forsar det ut mängder med vatten. Jag ser ut som tjejen ur exorcisten, spottar och fräser och skriker och viftar och sparkar med hela kroppen och spjärnar med benen så ryggen böjer sig i brygga nästan. Det gör fruktansvärt ont.

"Är jag öppen tio nu?" skriker jag och känner samtidigt att jag börjar närma mig krystvärk. "jag får krystvärk...krystvärkar nuuuu" ylar jag till Lena. Jag blir uppfläkt på sidan med det övre benet i ett gyn-stöd. Mathias blir placerad på en stol framför mitt ansikte. Han ser tagen ut. Visserligen hade jag förvarnat att jag är sådan som skriker och lever om när jag föder barn men detta var nog mer än han hade väntat sig. Dessutom var det ju så snabbt allt hände. Från hot om att bli hemskickad till att nu vara inne i krystläge. "Får jag krysta?" frågar jag. Lena säger att det finns en liten kant kvar men jag får krysta så tar hon kanten samtidigt med fingret.

Klockan är 05:18 när krystvärkarna börjar. Jag skriker som förut men blir tyst emellanåt då det blir effektivare krystning om man stänger inne allt. Jag tar i så jag förmodligen blir helt blå och mellan värkarna så lipar jag av smärta och skriker åt barnmorskan och undersköterskan att ta ut honom. "Dra ut honom det gör sååååå ooooooooooooooooooont" och den klassiska "Det gåååååååår inte". Lustgasen tycks inte hjälpa alls men jag andas i den ändå för säkerhets skull.

"Här kommer det ett huvud, det är en långhårig en, mörk" säger sköterskan. "VA?! Utropar jag chockad. "Var kom den ifrån??!" Jag hade ju väntat mig en ljus och hårlös bebis! "Kolla efter om det är sant" säger jag storögt och chockad till Mathias och sen kommer nästa värk. Då kommer huvudet ut och någon börjar skrika. Till min förvåning är det inte jag ...det är Alvin. "Vad säger du?" frågar Barnmorskan det utstickande huvudet som piper och skriker. "Han ...han skriker" Säger jag till Mathias. Mathias ser tagen ut. Det är något groteskt över en kropp som har ett skrikande huvud i var ände...

"Ja, gubben mamma ska få ut dig, jag måste bara få en värk först" ropar jag till min son och då kommer nästa värk. Jag tar i så jag tror att hela jag ska explodera. Har aldrig känt sådan smärta förr. Så kommer axlarna ut och jag drar sedan en suck av lättnad medan resten av kroppen bokstavligen glider ut helt smärtfritt.

Klockan är 05:22 när Alvin kommer ut och läggs på min mage, fyra minuters krystvärkar blev det totalt. Jag lipar över chocken. Herreguuuud vad han är FIN säger jag till Mathias och menar det med hela hjärtat. Aldrig förr har jag sett en så söt bebis! Mathias hälsar på sin son. Det är över. Han är ute!


Stolt mamma

Två minuter efter Alvin kommer hans lilla hus. Moderkaka och hinnor. Det är ingen liten historia. Barnmorskan frågar om jag vill se, det vill jag. "Ja, om jag orkar lyfta den, det var ett rejält paket".

 
Bebis med föräldrar och barnmorska.

Sen blir jag kollad om jag spruckit något. Det enda var lite skrapsår på blygdläpparna vilket behövde några stygn. Mitt eget förslag var att de kunde plocka bort dem istället men barnmorskan skrattade bara och sa att det nog fick bli några stygn. Fick andas lustgas och blev sprayad med bedövningsspray innan. Lustgasen kändes mycket mer nu än tidigare. Nästan lite småtrevligt.

Va liten han är säger jag om bebisen på mitt bröst. Han kan ju knappt vara 4 kg och jättekort måste han vara för han är fet ju. Mathias hade innan gissat på 4700 och jag på 4315 så han säger "ja ...du vann" till mig. Vi är överens om att min gissning måste ligga närmst.

Vi blir lämnade ensamma och jag provar att amma lite. Alvin fattar grejen direkt, precis som storebror gjorde. Fint tag. Jag börjar känna mig svag och yr och ringer efter personal. Är väldigt nyfiken på vikten på Alvin också.

Det blir mycket väntan och ensamtid. Vi verkar vara mitt i skiftbyte så det kommer olika personal. "Min" barnmorska och undersköterska kommer in och säger hejdå och ger beröm och allt sådant. Sen kommer det in nya tjejer som hjälper mig att kissa, kollar blodtrycket och mäter Alvin.


Alvin på vågen.

4680 gram och 54 cm meddelar Mathias stolt eftersom han är med vid vågen. Bara 20 gram från hans gissning på 4700 gram. Så det visade sig vara så att Mathias, och inte jag, vann gissningen. Själv ligger jag helt utslagen i sängen. Mathias klär på Alvin och gosar med honom medan jag får hjälp med mitt. Blir klämd på magen och sådant. Jag har rejält ont i underlivet. Känns som om jag blivit våldtagen i röven av en långtradare med dubbdäck. Har lite svårt att fatta att det är över. Allt gick så jäkla fort ju!

Vi får fika och äter detta medan vi beundrar vårt vackra barn. Herregud vilken upplevelse! Äntligen är han här! Välkommen underbara efterlängtade lilla unge, vi älskar dig hejdlöst!

Mamma 070708

****

Nyfödd Alvin:



Storebror hälsar på hos lillebror på BB


Far och son


Goaste kinderna i världen!


Puss!

Får på en minimal body...blir nog bara använd 1 gång den här...synd.


Nattinatti hos pappa...medan mamman traskar iväg till datorn istället.

Sötisen nybadad...då blir han helt krullig hihihi

Sötgrisen i 70-tals pop-sparkis :-)