Någon bad om att få se gamla bilder från jag var barn. Jag satte mig för att kolla i lite album men hittade inga direkta från jag var liten, däremot några från tonåren.

I september 1995 så fyllde jag 13 år. Månaden efter åkte jag, mamma, lillasyster (då 16 månader) och min då 15-åriga storasyster till Grekland en vecka. Första halvan av veckan passade jag min lillasyster (hängde ute på nattklubb med henne i en Babybjörnsele) medan morsan söp och skämde ut sig och andra halvan av veckan så var mamma på hotellet med lillasyster om kvällen medan jag och storasyrran var ute och festade själva (!).

Idag känns det heeeelt absurt! VICTOR är så här gammal om drygt ett år och hans klasskompisar ÄR så här gamla!





Fast bilderna på min syrra, då 10 år gammal, sitta hemma i köket med morsan och röka är sjukare, men de bilderna har jag inte hemma för dem har syrran. Hon fick cigg i julklapp när hon var 10 år. Behöver jag säga mer? Julen efter fotona här ovanför, när jag var 13 år fick jag och syrran tobak, hylsor och rullmaskin i julklapp. Fint värre.

Nu ligger alla 4 filmer på plats. Pust vilken tiiid det tog.

Vad skedde sen då?

Jo efter sista filmen så var det en dag då jag hade Victor i lägenheten som vanligt. det var kväll och han var supertrött och somnade i min famn. Så jag la honom naturligtvis i sängen och tyckte att det inte kunde vara hela världen att han sov över hos mig.

Då ringde personalen och krävde att jag skulle slita upp min sovande son och komma och lämna honom på Ankaret vilket jag tyckte var helt sjukt.

vad hände då? Jo personalen ringde socialjouren som skyndade hem till mig och knackade på dörren och berättade att de nu beslutat om akut LVU på min son :-o sen slet de upp pojken ur sängen och släpade bort honom till ankaret ...två hus bort.

Så sen var han LVU.ad vilket innebar att under de två utredningsmånaderna som var kvar fick jag aldrig vara ensam med Victor. jag fick inte hämta på dagis, fick inte ta med honom till stan eller till lägenheten, INGET.

Till slut stod jag inte ut med att plågas utan åkte ner till Stockholm till Victors farmor och farfar ett par veckor tills rättegången skulle vara i länsrätten angående LVU:et. han hade ju bara akut LVU så då måste det tas upp i Länsrätten.

Jag hade en SUVERÄN advokat som jag fått kontakt med genom att jag var med i TV. Soc satt bara och gjorde bort sig fullständigt under förhandlingen eftersom de inte hade något att komma med. De hade ju inget som sa att jag var dålig som förälder.

Till och med Victors advokat stod på min sida, vilket är ganska ovanligt, de brukar gå på soc linje.

Sen kom domen; LVU:t hävdes :-D jag tog med mig min älskade son till Stockholm och fick börja andas! Soc överklagade till kammarrätten men det blev inte ens någon muntlig förhandlig, vi fick bara hem en dom; Kammarrätten fastslog Länsrättens dom!

Vi bodde hos Victors farmor och farfar i ett halvår och sedan flyttade jag hit till Marks Kommun där jag har mina systrar. Två månader senare, i december fick jag hem Victor och sedan den 15 december 2000 har vi bott själva, som en normal familj, i frihet. Jag hade fått en ny soc då, som var helt underbar mot mig och normal i skallen ;-) först var det meningen att vi skulle testa en ny mor-barn-placering men mellan jul coh nyår ringde min nya soc och sa att det räckte att jag hade en stödfamilj till Victor. Så en stödfamilj fick han i januari 2001 när han var 2,5 år gammal och dem åker han fortfarande till, så här 8 år senare :-) helt fantastiska människor som alltid ställt upp för mig och Victor.

Soc har jag inte haft kontakt med på mängder av år. Jag ringde dem för ca 3 år sedan och frågade varför jag aldrig hört något. Sen har det varit tyst igen sen dess.


Så var det med det.

Jag kommer lägga in filmerna i det här inlägget, dvs uppdatera detta inlägg så fort en film är färdigladdad. Det tar tid med varje film tyvärr.

Film 1: ber så hemskt mycket om ursäkt för kvalitén och än värre; min hemska sångröst :-o



Film 2: andra delen av första avsnittet.



Film 3. Första halvan av avsnitt 2:



Film 4. Andra halvan av avsnitt 2:

Jag har filmat av de två avsnitten i två delar på varje, totalt 4 filmsnuttar.

De ligger på kö att laddas upp på youtube vilket tar sin lilla tid eftersom de är så långa.

Grät mig igenom filmerna när jag såg dem. Är nog tre år sedan jag såg dem senast och alltid samma reaktion.

JOBBIGT bara att jag var en mycket finnig liten 17-åring på filmerna men det bjuder jag på. Lite pinsamt också att jag hela tiden höll kameran underifrån och typ filmade rakt upp i näsan, men men lätt hänt.

Det är ju inte det viktiga i filmerna.

Första filmen handlar om att jag bor på utredningshemmet och är fast där och vill mer än allt komma därifrån men eftersom jag var 17 år hade jag inga pengar. Enda sättet att bo själv var om soc skulle betala hyra osv - de hade alltså total makt över mig och sätta mig i en lägenhet var inte alls något de hade planer på.

Andra filmen handlar om att jag nådde bristningspunkten av att bo så länge på det hemska hemmet så jag helt tappade livslusten och min kropp säckade ihop. Då passade soc på att försöka med det de försökt med sen Victor föddes: få mig till en olämplig förälder.

Efter jag visat filmerna ska jag berätta vad som hände efter filmerna sänts. Inser nu när jag sett dem att filmen slutar mitt vid ett stup och sedan fick världen inte veta vad som hände efter det.

Jo såklart, ni vet ju som läser min blogg osv att jag ju har min Victor och så, men kanske inte hur det blev så. Direkt efter sista filmen blev Victor akut LVU:ad.

Jag föddes i en familj med två alkoholiserade föräldrar.

När jag var ett år skiljde sig mina föräldrar och jag fick flytta med pappa medan syrrorna bodde med mamma. Pappa var inte bara alkoholist utan även barnmisshandlare.

När jag var 8 år gammal blev jag akut omhändertagen enligt lagen om vård av unga, LVU, på Luciadagen 1990. Där började min resa i myndighetssverige. Rader av familjehem och hvb-hem hann jag med under min barndom. I mitt andra familjehem bodde jag i en familj med en helt galen mamma. Hon skrek åt mig att jag var en psykunge, brottade ner mig på golvet och satt på mig och spottade mig i ansiktet. Sa att jag luktade illa.

Jag bodde där från jag var 10 år tills jag var 12 år. Då äntligen fick jag komma hem till min mamma. Fortfarande lika mycket alkoholist. Då hade jag fått en lillasyster också och under det året jag bodde hos mamma fick jag vara mamma till både syster och mamma och ta hand om hus, djur och mig själv. Skolan gick sämre och sämre.

Jag fick ett nytt familjehem när jag fyllde 14 år och blev bara kvar dryga halvåret innan jag istället hamnade på ett ungdomshem. Där blev ajg gravid, som nybliven 15-åring. Efter månader av hot från soc och tjat om abort fick jag i åttonde månaden flytta till ett mor-barn-hem för utredning. Soc hade redan innan bestämt sig för att mitt barn skulle omhändertas ganska omgående efter utredningen som skulle avra i 8 veckor efter barnet fötts.

Victor föddes, 18 dagar över tiden och allt gick otroligt bra. jag var en kanonbra mamma och detta hade inte soc alls räknat med. Började söka fel, skapa fel, ljuga, puscha, plåga. Sedan följde 1,5 år av psykisk tortyr. Jag och Victor bodde kvar - på ett utredningshem! familjer kom och gick, det kunde bo en ny familj där när man vaknade på morgonen. Denna tillfälliga akutlösning var min vardag och det enda Victor fått uppleva i sitt liv.

Sakta började jag brytas ner, precis som de velat från början. De höll på att lyckas. De höll på slita min son ur mina armar och jag blev abra svagare och svagare och höll på tyna bort.

Då kom ljuset i tunneln - jag ställde upp i TV med min historia.

Den 23 december sändes programmet om mig och Victor i P.S. på SVT. Det blev en väldig fart och massor av människor hörde av sig och engagerade. jag fick till slut göra en uppföljning som sändes i mars 2000.



Varför berättar jag det här?

Jo jag har mina TV-program på VHS och funderar på att filma av dem och lägga här i bloggen, om någon vill se. Det har gått 9 år sedan sista delen sändes nu.


Är väldigt impad själv att jag lyckades klämma ihop min livshistoria på så här få rader. Det ligger väldigt mycket bakom. Tillräckligt med material att fylla åtminstone 3 böcker. Det har jag för avsikt att göra också - i framtiden. Jag har försökt att skriva själv men det går inte, det gör för ont. jag kommer att be om hjälp av en författare istället, när tiden är rätt för det.