Mina P.S. filmer
Film 1: ber så hemskt mycket om ursäkt för kvalitén och än värre; min hemska sångröst :-o
Film 2: andra delen av första avsnittet.
Film 3. Första halvan av avsnitt 2:
Film 4. Andra halvan av avsnitt 2:
Vilka fina filmer du gjorde, förstår att det var väldigt svårt för dig då men det ger mig verkligen hopp att se hur bra du verkar ha det idag. Lycka till med lilla "hoppsan!!"
väldigt gripande filmer. många känslor som dyker upp när man ser dom. det glädjer mig att se hur bra du lyckades trots det som hänt!
Eter att ha sett på dessa filmer blir jag väligt imponerad av hur stark du måste vara, och hur tufft du måste ha haft det i livet,så ung och utan någon vuxenhjälp.
Hoppas att du får ett fint liv i framtiden och att du får njuta av livet och dina fina barn.
Har lipat till dina filmer nu. Fy fan! Hur kunde de göra så mot er? Visst var du ung och fick ju inget stöd av dina egna föräldrar, men Victors farmor och farfar fanns ju där för er. VARFÖR kunde ni inte få bo där lite tidigare?
Tycker du är oerhört stark som orkade med detta, som kämpade för ditt barn när ingen fick hjälpa dig.
Tänk om alla föräldrar var så bra föräldrar som du verkar vara. Då skulle inte soc behövas.
Många kramar och ett lycka till med lilla "hoppsan"! :-)
Tycker det är tragiskt det som hänt dig och din son, men soc gjorde bara vad dom behövde göra! Eller hur? men jag står som ett stort frågetecken, hur kan du önska K en mor och barn placering om du nu själv vet hur du mådde då ni var placerade? och hur kom du till insikt i dina brister så du fick tillbaka din son till slut?
Bettan du måste ju läst och tittat slarvigt tror jag med tanke på sista frågan. jag hade inga brister som gjorde att jag blev av med min son.
Soc försökte ljuga ihop brister för att jag skulle förlora honom men varken Länsrätten eller kammarrätten köpte deras idiotiska påhitt.
Jag fick inte tillbaka min son eftersom jag aldrig blev av med honom. Det fanns INGET i mitt föräldraskap som gick att använda för att jag skulle bli av med honom.
Ta och läs igenom allt igen och se filmerna igen så kanske poletten trillar ner.
Åh shit, du är verkligen stark som har klarat/orkat dig igenom allt.. Är helt tårögd efter att ha tittat på filmerna. Man tror att man själv har haft det svårt/hårt, men man inser ganska snabbt att det alltid finns någon som haft det värre än en själv. Om jag va du skulle jag gå med huvudet högt hela tiden och vara stolt över mig själv.. :) Lycka till i framtiden med familjen <3
Tittade in på filmerna och måste vara få skriva att jag är beundrad av dig och din styrka. Det är härligt att läsa och se att det har gått så bra för er trots allt som skedde.
Tack <3
Åh... jag kommer ihåg det här så väl. Jag var tretton när jag såg dessa filmer, och vet du vad? Jag har funderat många gånger på vad som har hänt efteråt, och kommit ihåg din historia. Varenda gång jag hört kommentarer så som att unga föräldrar inte kan vara bra föräldrar, så kommer jag ihåg sista sekvensen på första filmen - den har liksom etsat sig fast.. jag kommer ihåg att jag tyckte att det var oerhört orättvist, och tänkte att sådär moderlig har aldrig min "vuxna" mamma varit för mig, och jag fick med andra ord tack vare dig en mer öppen syn på ett ämne som många andra varit väldigt cyniska om. Det är inte åldern utan inställningen och viljan att vara en bra mamma som tillslut spelar störst roll, och även om du behövde hjälp så.. det är fler åldrar än ungt som behöver det, men inte blir de lika stämplade.
Så det är jätteroligt att läsa om hur bra allting gått för dig. :)
tack Sanna, det värmde :-) <3
herregud vilka gripande filmer.
och vilken stark mamma du är :)
kul att det gått så bra nu :D
btw, har Din yngsta fått sjukdommen av dig? tänkt eftersm du hade uppsvullnad lumfkötlar(?) och så där..
kram
asså jag blev alldeles rörd när jag såg filmerna,över hur dom behandlade dig och så!
Sedan blev jag jätteimponerad över hur klok du var och så stark!
Hoppas verkligen att du har det så bra som du bara kan nu och i framtiden! :)
Sett dessa filmer förut.. men lika gripande varje gång.. Och mest av allt ekar orden i mitt huvud, att det kunde fan ha varit jag som var fast där på Ankaret.. Jag vet inte vad det var som gjorde, att jag kom så lindrigt undan.. (genom att "bara" få besök hemma 8-16 dagligen i flera månader..) Fy FAN för att vara granskade i en sån situation. Där man sitter fast och vantrivs OCH då ska försöka samarbeta å visa sig duga som förälder. Vem FAN är en bra förälder i en sån sits!?
KRAM
