Förlåt för dålig uppdatering senaste dagarna.


Det händer väldigt mycket och väldigt jobbiga saker runt omkring just nu.





Tänk om man kunde fly från livet och stå här istället, med fötterna i vattnet i strandkanten vid ett varmt hav...

Jag vill berätta om min allra bästa vän i HELA världen, ja, numera är det ju lite tyngd i påståendet "hela världen" också eftersom hon flyttat från Sverige ;-) Många känner redan till den här historien, men den är värd att berätta igen.






Jag såg häromdagen att Willvin Leatherette Black nu precis kommit i lager igen (yey, många som stått i kö!) och kom att tänka på min första Willvin, vilken fantastisk väska det är, ja, jo Willvin-väskorna i sig, är väl ganska fantastiska, men nu menar jag MIN väska, precis just MITT exemplar. När jag fick den så fanns inte Leatherette Black. Min första var en Willvin Napped Black, men jag minns att jag hade velat ha en Leatherette om den hade funnits i svart (när min napped senare fick sällskap av en Leatherette Brown önskade jag ännu mer att det hade funnits en Leatherette Black - och nu FINNS DEN! hahaha).

Då, för snart 2 år sen, tävlade jag en hel del i olika bloggtävlingar, men nu har jag ingen ork längre till det, men DÅ gjorde jag det, tack och lov :-)

Cim, MansonDust, höll en tävling i samarbete med Willvin och jag och mååånga andra deltog. Tror att tävlingsfrågan var; var namnet "Willvin" kommer ifrån :-) För den som inte vet, så kommer det från världens gulligaste William och Vincent. Måste le lite, nu när det är allt annat än bara två namn för mig. Det är två underbara killar som bor i mitt hjärta och som jag har förmånen att få känna.

Hur som helst...

Jag VANN tävlingen inne hos Cim och då hade jag ju ingen aning om att det inte alls bara var en väska jag fått genom den tävlingen, det skulle ju visa sig att med på köpet fick jag den bästa vän någon någonsin kan få. Petra, Willvins skapare.

De första mailen handlade om adressuppgifter och val av väska osv, efter att jag vunnit tävlingen hos Cim. När väskan sedan kom hem till mig kunde jag inte låta bli att, helt oombedd, maila feedback *LOL* :-) jag var sååå himla nöjd! SÅ startade vår kontakt :-) några mail senare så flyttades kontakten till Facebook istället och den här kontakten är det viktigaste och finaste jag har. Utan den skulle jag inte leva idag. I drygt 1,5 år har vi pratat (jag kallar det aldrig "skriver", för vi pratar, även om det råkar vara text) på Facebook, genom meddelanden och någon gång ibland lite chat, men framförallt meddelanden.

Drygt 1,5 år och över 8700 (!) meddelanden senare så sitter jag här och måste fortfarande nästan nypa mig i armen för att se om jag drömmer ...eller är det sant? Att jag? Är det verkligen sant att JAG får ha en så underbar vän? Att en så fantastisk människa kan vara just MIN bästa vän?

...att någon, vemsomhelst, överhuvudtaget, ens kan stå ut med mig?

Men det gör hon, står ut med mig alltså :-) när jag är som mest ledsen, mest arg, mest glad, mest tokig (och som vi alla vet, så är jag bra tokig *LOL*) och allt däremellan - hon finns kvar och hon står ut med mig, precis sådan som jag är. Unbelievable? Believe it!

Med Petra följde också en familj, hennes man och två söner Will och Vin ;-) och alla i familjen är lika fina ...och lika konstiga, för av någon märklig anledning så GILLAR de mig i det hemmet? :-o *förståååår inte* hahaha lilla hjärtat William har precis fyllt 6 år och tjatar på mig att jag ska komma och hälsa på igen och jag längtar så himla mycket efter honom och ännu mer efter Petra, så det kommer inte dröja en enda minut längre än nödvändigt innan jag hälsar på igen på Mallorca. Det är få platser (ingenstans?) där jag känner mig så hemma, som hemma hos den här familjen, det känns hemma i hela hjärtat, att vara hos dem.

Jag tackar Gudarna? Ödet? Slumpen? "Högre makter"? MansonDust? för min första Willvin med tillhörande bästa vän <3



*Kärlek* - fast just det här är då en Leatherette black, den som precis kommit i lager igen och just precis en sådan har jag inte ...hmmmm det borde jag ändra på :-P Det finns ALLTID plats för en till Willvin hemma ;-)

Hur vet man att man lämnat avtryck i någons liv? Ja, ett sätt att få veta det är att efter FEMTON år få ett totalt oväntat meddelande på Facebook, som får en att nästan trilla av stolen.

I fredags fann jag detta i min inbox:


"Hej.

Kärlek, hat, rädsla, sorg, tårar, leenden, skratt, tomhet, frustration, ilska, lyckorus, hjärtklappning, hopplöshet, kramar, blickar.


Träffade någon idag som väckte hatet till liv. Någon som förtjänar att ruttna i helvetet. Hen kom mitt i allt, tog plats, trodde att hen var viktig. Sket i vem alla egentligen borde fokusera på. Du var inte värd att få uppleva det du fick uppleva idag. Du är inte värdig.

Jag träffade någon idag som fick mitt hjärta att slå dubbelslag, som fick mig att brinna inuti av kärlek, längtan och saknad. Med ett leende fick hen mig att tappa andan, sväva iväg, dö en smula av lycka. Ett leende jag stoppat undan i hjärtat och ska förvara där alltid.

Jag träffade någon idag som väckte sorg och oro. En oro som klöser i själen, en sorg som viskar "det är dags nu". Någon som fick ögonen att svämma över av tårar. En liten hand runt mitt finger, en kram, en klok och tapper kämpe som tittade in i mina ögon och förmedlade "jag är redo".


"Känslomässig berg-och-dalbana" fick ett datum i mitt liv. 7 september 2011.





I believe in butterflies...

"I've learned that you cannot make someone love you... 
...but you can stalk them and hope they panic and give in."

Tyst här i bloggen nu så jag ville bara skriva några rader om varför.

Så vackert att jag måste dela med mig av den här textsnutten från Facebook:

Sången om döden
Beckah, april 2011

Sången om döden har spelat för mig.
Likt en dimma, omsluten av ångest.
Sökte ljuset men ljuset hade lämnat mig.

Sången om döden har spelat för mig.
Rivande smärta blev till tårar av blod.
Sökte kraften men kraften hade lämnat mig.

Sången om döden har spelat för mig.
Nedslagen och krossad i ett mörker.
Sökte viljan men viljan hade lämnat mig.

Sången om döden har spelat för mig.
Ett tappat andetag, en förlorad glöd.
Sökte hoppet men hoppet hade lämnat mig.

Sången om döden har spelat för mig.
Men där. Genom dimman, bortom ångesten.
En gnista av ljus. Jag lever. Jag är.

En stjärna har tänts på min svarta himmel.
En utsträckt hand, ett leende. Du.
Du torkade bort tårar av blod, hjälpte mig upp.

Du visade mig ljuset och fick kraften att återvända.
Du gav viljan och hoppet liv igen.
Du blåste bort dimman så att jag kunde se.
Se glädjen, se kärleken, se livet, se dig.

Jag hör skratt, jag hör fåglar kvittra.
Jag hör hjärtslag, jag hör vågornas brus.
Jag hör vinden genom trädkronans blad.
Jag hör dig. Jag ser dig. Jag älskar dig.

Sången om döden har slutat att spela.

Jag vill berätta om min fina lillasyster, J. Det finns ingen så vacker, mogen, klok och underbar som min lillasyster. Hon är bara 16 år. Det är svårt att förstå det när man ser till hur hon uttrycker sig, hur varm och empatisk hon är och så mogen. Det är MIN lillasyster! Förstår ni hur stolt jag är?

Min lillasyster kom till världen 1994 rakt in i ett hem med alkohol, misshandel och skit helt enkelt. Ingen av oss andra systrar bodde där då. När hon fyllde 1 år flyttade jag hem till mamma. Lillasysters pappa var då ute ur bilden (dvs i fängelse). Det var bara mamma, jag och lillasyster. Jag var 12 år, på väg mot 13. Precis som min Victor är nu.

Jag bodde drygt ett år med mamma och lillasyster. Det året var jag hennes extramamma. Hon var en extremt blyg och tillbakadragen liten 1-2-åring, klamrade sig fast vid mig och skakade om någon närmade sig. Jag ska inte gå in på det här året ytterligare för det blir bara smärtsamt för lillasyster att läsa. Hon vet hur det var och alla som vet hur det funkar med en gravt alkoholiserad mamma vet också hur jag tog hand om lillasyster.

Sen flyttade jag till ett familjehem. Lillasyster blev ensam kvar med mamma. Jag försökte på alla sätt att få henne därifrån men lyckades inte. Soc lyssnade inte och mamma manipulerade sig ur (min mamma är skrämmande bra på detta med att snacka och manipulera). Mamma kunde låsa in Lillasyster om natten i huset i skogen, åka 2,5 mil för att festa. Hon söp hela tiden, bjöd lillasyster. Drog med henne på supar-resor utomlands och lyckades på något sätt varje gång få med sig lillasyster hem levande trots att hon utsattes för faror hela tiden, höll på drunkna osv. Hon togs med på strippbar, bjöds på alkohol.

Vi pratar om en 3-4-5-åring nu...

Mamma flyttade sen med lillasyster. LÅNGT denna gång. Äntligen fick jag en bra kontakt med soc. När jag var ca 16-17 år. I den här nya kommunen LYSSNADE de på min anmälan! Tog mig på allvar och relativt snart blev lillasyster ÄNTLIGEN omhändertagen. Hon var fem år när hon fick en ny familj, ett familjehem, när hennes liv började. Men ni ANAR INTE hur mycket fem svåra första år kan förstöra.

Fem år var lillasyster när hon fick träffa sin nya mamma. Bland det första hon frågade var "Får jag säga mamma?". Hon törstade så efter en mamma och mammakärlek. Nya mamman blev lycklig och rörd. Självklart älskade lilla du. Där och då blev hon lillasysters mamma. Det är hon fortfarande och har varit alla dessa år och kommer att vara resten av livet. Lillasyster fick en lika fantastisk pappa och hon har haft en underbar uppväxt hos dessa trygga människor som man inte med ord kan beskriva hur väl de tagit hand om lillasyster och älskat henne och gett henne ALLT. Hon ÄR deras dotter. I hjärta och själ.

...ändå så finns det där trasiga inuti. Jag ska inte lämna ut lillasysters smärta som hon beskriver, berättar om, men fem år sätter djupa spår. Skadar för livet. Hon har många syskon och kanske mest kontakt med oss på mammas sida. Vi fyra storasystrar som finns samlade här. Hon saknar oss och längtar efter oss hela tiden. Vi längtar och saknar tillbaka. Milavståndet hindrar att vi träffas ofta men vi skrivs istället.

Mamma har fem döttrar och något hon gett oss alla är förmågan att skriva, uttrycka känslor med ord. Jag är den som använder mig av den här "gåvan" mest men de andra har alla det inom sig också, framförallt lillasyster. Till min stora glädje har jag fört vidare detta till min Victor också. Det kommer från min mamma. Mamma kunde också. Kan kanske fortfarande? Men hon är ett vrak idag, det finns inget kvar av henne, bara en skrumpnad gravt alkoholiserad, sjuk och ensam tant som bor mitt ute i skogen.

Åter till lillasyster. Hon är en FANTASTISK människa! Inte bara det lilla jag beskriver här utan i sitt liv "IRL" också. Ett guldkorn, en riktigt fin person som gör fina saker, hjälper andra. Hon är inte en sån som är stökig och röjer runt som en annan gjorde. Hon är vacker rakt igenom. En ängel. Min lilla ängel.

Jag älskar dig allra käraste syster och det året jag var din extramamma är bland det absolut viktigaste och bästa jag någonsin gjort. Jag vet att det är väldigt känslosamt för dig men jag vill att du ska veta att det året inte är en tyngd för mig, tvärt om så känns det underbart att ha fått hålla min lillasyster i handen och hålla henne vid liv. Så som våra större storasystrar tog hand om mig stundtals när jag var lika liten. Vad kan vara viktigare än att skydda sin syster, hålla hennes hand i mörkret? 

Vi har varandra. Vi systrar, vi har alltid funnits för varandra, alltid! Resten av världen, alla människor, alla platser, alla flytter har inte spelat någon roll, vi har ALLTID hållt ihop och tagit hand om varandra, hur utspridda vi än varit i landet har kontakten alltid varit tät. Vi har och har alltid haft varandra.

Jag är så stolt över dig lillasyster, stolt över vem du är, vad du hittills gjort med ditt liv fast du är så ung. Stolt över att jag fått ta hand om dig, stolt över att jag var den som anmälde så du fick den underbara familj du har. Allra käraste syster, tack för att du finns, att du kom till världen. Jag hade längtat efter en lillasyster i evigheter då och så kom du äntligen! Jag fick en lillasyster. ♥ Den bästa av alla ♥


Det här nedanför är min lillasysters ord, till mig, ord av kärlek när jag mått dåligt och det här är bara ett ynka litet axplock. Min lillasyster är SEXTON år gammal:


Nyss på FB (jag skrev idag att jag kommer bli fet av min medicin):
Älskade syster, du är vacker! Glöm aldrig det♥
Hur du än ser ut så är du vacker!
Du har både ett vackert inre och yttre!♥
Jag blir alltid lika stolt som lillasyster när jag ser dina bilder♥

Nyligen. Kommentar i bloggen:
Jag vet att jag ''bara'' är 16/17 år gammal, många säger att det inte finns mycket jag kan göra men vad som än händer så kom ihåg att jag ALLTID kommer stå upp vid dig, göra allting jag kan för dig storasyster,jag blir så ledsen på alla de som är så dumma i huvudet att de ens orkar kommentera massa skit. Men jag älskar dig, och jag kommer alltid försöka göra allting för dig! ♥
Du fanns där för mig när jag var liten, svag och ''ensam''. Jag kommer aldrig hitta ord nog att tacka dig för allt det men jag ska stötta dig och alltid stå här bakom♥

Nyligen i bloggen:
Jag älskar dig .
Jag vet att mina ord inte är till mycket hjälp, men vad som än händer så får du inte glömma det. står här bakom dig syster ♥

I Maj förra året (om mamma och mammalängtan) i bloggen:
tårarna rinner nu när jag läser.
det du skriver är så sant.
Det som är värst, det är att jag har skuld på mig, jag mår dåligt för att jag inte är hos henne, tar hand om henne, hjälper henne etc.
jag tar på mig skulden för att hon valde bort mig/oss..
Men i allafall, så ska du veta, att jag älskar dig storasyster, otroligt mycket!♥
Du har varit en anledning till att jag fortfarande lever!♥

Också i maj förra året. På Facebook:
Lägg din hand i min så löser vi alla problem tillsammans älskade storasyster ♥

****

Sist men inte minst får jag uppdatera med Lillasysters kommentar till det här blogginlägget:

Det värmer det du skriver, det får mig att le, får mig att fälla tårar, tårar av lycka. De 5 åren har satt djupa spår, spår som inte många förstår, jag vet att du gör det, och de andra systrarna. Det är därför jag är så lycklig att jag har er, jag vet att vad som än händer så står ni bakom, lika väl som jag står bakom er. Ni har hjälpt mig att kämpa, Hoppas och det bästa, ni har fått mig att lyckas ♥
Det du skriver är så fint, det tar verkligen om hjärtat. Du är bäst storasyster, bara helt obeskrivligt bäst ♥
Det är därför jag blir så besviken på alla dumma kommentarer du får här på bloggen och på fb. Folk som bara läser det du skriver, inte bryr sig och bara klankar ner. varför ens hålla på så? Dom känner dig inte, de vet inte vilken fin själ du har och hur underbar du är.♥
Jag blir glad när jag läser om alla de som stöttar dig, dina vänner som träffar dig, tar en kopp kaffe etc. Eftersom jag bor långt bort blir det svårt att bara ta en kopp kaffe och sitta och prata, även fasst jag verkligen önskar att det gick, så det är jätte skönt att veta att det finns folk som tar hand om dig när jag inte kan vara närvarande ♥
Jag kommer alltid vara här, bredvid, bakom, framför, under, över, var du än behöver mig ♥
Du är vacker ♥
och bäst av allt, du är MIN storasyster ♥


****
 

Först och främst; TACK UNDERBARA NI för era kommentarer igår, ögnade bara igenom med mobilen men ska läsa dem ordentligt idag! Jag utlovade ett längre inlägg igår och det kommer. Det blev nämligen så att jag fick åka iväg igår. Blir rörd bara av att tänka på det.

Willvin var på  Baby & Barn-mässan i Göteborg i helgen. Jag ville såklart träffa Petra och gänget så jag åkte dit i fredags och hade en supermysig kväll med skratt, prat, skitgod mat och trevlig stämning. I lördags saknade jag dem så mycket att jag ville sätta mig på bussen och åka tillbaka! Igår blev längtan för stor och när Petra tjatade och de andra verkligen från hjärtat ville ha mig där, så där så jag nästan vågade tro att det var äkta, fast jag har svårt för att tro på sådant så satte jag mig på bussen. Så gott som slut på pengar på kontot men "det löser vi" sa Petra - BARA DU KOMMER HIIIIT!!!!

När jag skulle gå hemifrån hade jag en sån där känsla av att jag glömt något ni vet. Räknade upp allt viktigt i huvudet, nä, allt är med. Satte mig i bilen och åkte ner till busshållplatsen. Ska bara kolla vad klockan är på mobilen tänkte jag. MOBILEN! Den ligger på köksbordet hemma! Frågade en kille där vad klockan var. Åtta minuter innan bussen skulle komma. FUCK! Men kunde ju inte åka utan den så jag fick chansa och satte mig i bilen. Den turen fram och tillbaka fick mig att inse att jag ju är förbannat bra på att köra bil egentligen ;-)

Kom tillbaka till bussen precis innan den gick :-)

Hittade min kompis Jasmine och hennes två barn vid bussen så vi sällskapade på resan :-) väl framme på Mässan möttes jag av en massa kramar och glada miner och vi hade det underbart trevligt tills det stängde. Till och med ihopplockningen efteråt blev rolig med så underbara vänner. Två av tjejerna åkte tidigare men vi var fyra övertrötta och fnissiga tjejer kvar som gick till Hotellet och åkte upp på 23:dje våningen för att äta.

Ha ha sån där lite fisförnäm restaurang där det kostade typ 100 spänn bara att kolla på menyn (nej, men typ) med bara konstiga rätter med fina namn och märkliga kombinationer ;-) men gott var det iallafall. Fy fan så roligt vi hade. Kanske mindre roligt för alla andra i restaurangen med fyra fjortisar som skrattade röven av sig åt ALLT. Så där så man tappar andan och får kramp i käkarna ;-)

Några timmar senare blev det tyvärr dags för ett tungt avsked. Saknar verkligen min Petra! Min bästa vän i hela världen ♥ Tur vi "umgås" på Facebook och PM:ar typ hela dagarna om ALLT :-D ♥ Love you ♥
Jag och Anna tog en taxi till stationen, skiljdes åt och så åkte vi båda hem, fullpackade med gratisgrejer från mässan :-P

UNDERBART, nya underbara vänner, några gamla vänner som jag fick kramas med och lära känna ännu bättre än innan. Linda som varit en vän i 4,5 år nu eftersom vi fick våra barn Alvin och Inez i juli -07 båda två. Nya vännerna Ros från England och Therese och så Anna som bara efter en helg känns som om jag känt i hela mitt liv ♥

...och så att få vara med Petra och prata utan tangenter och PM :-) med ord och kramar istället :-)

Tack fantastiska ni för att jag fick känna samhörighet, känna att jag hörde hemma, på riktigt, en stund ♥


Jag och Petra


Jag och Petra


Glada Anna :-)


WILLVIN, Kund, Anna, Petra, Therese


Linda och Ros - Fredagkväll (tyvärr enda bilden jag tog på dem)


Petra och Anna - söndag kväll. Det här var kvällens roligaste skämt. Restaurangen var så "fin" att man INTE fick ha med sig jackan - den skulle in i garderoben. Så vi gick in och satt och frös och frågade om filtar. Då gick de och hämtade två filt ...eh hästtäcken! Slitna, fula med luddiga kanter, ja riktigt så där uscha. En Grön och en röd. Det såg SÅÅÅ illa ut verkligen. Men dem fick man tydligen ha, men inte helt vanliga okejfina jackor. Sen lyckades vi hitta på typ 100 skämt om det här lustiga så ja, hästtäckena tackar vi för - de förgyllde kvällen :-))

Stjärnorna har övergivit mig
Beckah mars 2011

Ser upp mot den sammetssvarta himlen men den reflekterar bara sorgen i mitt hjärta. Mörker. Stjärnorna har slocknat där uppe. De har övergivit mig.
Ensam i ett mörker av sorg och saknad. Insikten om verkligheten kramar åt mina lungor och får mig att tappa andan. Panik. Desperat. Svart. Smärta. Blodiga tårar lättar trycket, öppnar upp för ett andetag som nuddat vid döden och vänt hem igen.
Stjärnorna har övergivit mig. Jag kan inte se dem, de leder inte in mig på rätt väg. Jag söker men finner bara mörker och smärta. Led mig hem igen.
Stjärnorna har övergivit mig och jag kan inte andas. Famlar i mörkret. Ropar ut ditt namn men du är inte där. Du var en strålande stjärna på min nattsvarta himmel. Jag behövde dig, jag behövde ditt ljus för att se allt det andra. Nu är allt svart, jag ser inget längre.
Stjärnorna har slocknat nu. Du har övergivit mig.

Det här borde jag egentligen nog skrivit ut för länge sen känner jag. Det ganska viktigt för mig att få detta sagt så jag hoppas att berörda personer ser detta och läser det. Jag tänker jättemycket på det här och det känns väldigt angeläget för det har blivit mycket på slutet.

Jag får flera mail i veckan (både till min mail och som privatmeddelanden på Facebook) från fina tjejer där ute i landet som väljer att vända sig till MIG av alla människor. Ni ska veta att jag är djupt hedrad av detta <3 Det handlar om minst 5 i veckan och ofta ganska långa och privata mail om allt från sjuka barn, barn som far illa, amningsångest, graviditetsfrågor, dåliga hemförhållanden, tonårsgraviditeter och mycket mer.

Jag läser ALLA och  jag bryr mig om er alla och era frågor och problem är viktiga för mig men ibland hinner jag helt enkelt inte. Det handlar enbart om TID, jag vill att ni ska veta det. Jag prioriterar inte bort er, ni är inte obetydliga, jag tar era mail på stort allvar och känner ett stort ansvar och en skyldighet att svara och vill absolut inte uppmana er att sluta maila! Ni som känner att jag är rätt person att vända sig till har antagligen rätt känsla isåfall.

På sista tiden har det varit väldigt väldigt mycket annat så det har ofta blivit så att jag läst mailen och tänkt svara senare och sen ändå inte hunnit med. Dagarna går och jag vill så gärna! Därför skriver jag det här öppet så att ni alla vet - JAG BRYR MIG, ni FÅR maila! Det är JÄTTEBRA att ni vågar be någon om hjälp och råd och som sagt, det är en ära att få vara denna "någon". Skulle aldrig drömma om att be er sluta maila när jag vet att ni behöver få göra det! När jag vet att just jag har möjligheten att hjälpa någon. Göra skillnad.


Ni som vet med er att ni mailat sista tiden och inte fått svar - jag kommer att svara er, jag lovar!

VARM KRAM till alla där ute som behöver det <3






****

Förrutom dessa viktiga mail får jag dessutom en hel del andra förfrågningar som att hjälpa till med hemsidor, grafik, fixa bilder i photoshop, eller svara på diverse frågor som Google och 118100 lika väl kan svara på och annat sådant: Ja, er prioriterar jag bort. Sorry, jag hoppas ni har förståelse för att ovan nämnda mail går före av den tid jag har över att ge till andra utöver skola, barn, mina vänner och min övriga familj/släkt som naturligtvis också har diverse problem och "behöver mig".

Ni har ingen aaaning vad det finns och som pågår i mina vänners och min familjs liv, det är en hel del och sådant skriver jag inte om här. Förrutom detta så lägger jag en hel del tid och engagemang på Histiofrågor och vår fina Histiofamilj på Facebook och kommer så fortsätta att göra. Det går före. Så är du inte typ min familj eller väldigt nära vän; be inte ens om sånt här som hemsidegrejer och annat oviktigt för svaret är nej. Nej, jag hinner inte och orkar inte och vill inte. Det är inte elakt menat och inget personligt mot DIG.

Av din röst
Beckah 2011-02-18

Innan jag ens hört ljudet av telefonen som ringer börjar mitt hjärta slå snabbare.
Jag känner det på mig, jag tänker på dig hela tiden och känner så starkt i hjärtat att jag vet.
Ringsignalen bryter av och med darrig hand lyfter jag upp telefonen.

Vågar inte andas.
Du säger ditt namn och mitt hjärta bränner av alla känslor som bubblar upp av att höra din röst. Som sammet, varm smält glass, en varm vindfläkt om sommaren.
Du pratar och jag blundar och håller andan.

Hela min kropp och själ absorberar din röst och dina ord.
Tänk om du förstod, tänk om du kunde känna hur starka mina känslor är.
Din röst värmer mig, lindas runt mitt hjärta som slår snabba tunga slag.

Jag vill stanna i det här ögonblicket för alltid.
Bara blunda och höra din röst och fyllas av mina varma känslor som inte längre får plats inuti och flödar ut med de tysta tårarna du inte kan se.
Men jag är inte ledsen, min mun ler.
Av din röst.

Det är så mysigt och julpyntat hemma hos oss! Aaah lägenheten doftar nystädat, glögg och nygriljerad skinka. I bakgrunden hör jag vacker julmusik. I eftermiddags bakade jag lussekatter och pepparkakor med barnen och allt var bara så där ljuvligt perfekt och fint på alla sätt.

Nyss har jag suttit och pillat ihop gulliga och roliga små paket till tre paketkalendrar med 24 paket i varje och allt känns så glänsande underbart och fantastiskt.


....NOT! HAHAHAHA as if! Nej, verkligen inte! Här är stökigt och jävligt och det enda juliga är adventsstjärnan i fönstret - som stått där sen förra julen (stjärnan alltså, fönstret har stått där mycket längre).

Jag är trött, irriterad och fryser. Två barn är hos pappa och den tredje tittar på TV. Jag lyckades i all hast köpa hem tre chokladkalendrar i eftermiddags som ungarna får slåss om medan jag funderar över hur jag ska få ihop julen över huvudtaget och framförallt tiden fram till dess, utan att paja psykiskt.

Inledningen till det här inlägget är ett ihop-klipp av random statusuppdateringar och bloggningar som man fått upptryckt i ansiktet i veckor nu så man vill spy på skiten. JAAA men ta era perfekta liv och kör upp någonstans...





...nej, ni behöver inte köra upp det någonstans. Jag är bara väldigt INTE på humör just nu.