1. När livet tar en vändning

Hon tittade bort mot fönstret. Grått...trist…. Det borde ha varit snö vid detta laget så som det brukade vara så här nära jul. Det var luciadagen idag. Bredvid henne på skolbänken satt dockan hon hade haft med sig. Dockan var klädd i lucialinne och hade glitter i håret dagen till ära. Fröken läste högt ur Astrid Lindgrens ”Mio min Mio”.  Det hade hon gjort varje dag sedan några veckor tillbaka. I Klassrummet var lamporna släckta och på varje bänk stod ett litet ljus i en ljusstake. Barnen hade själva fått tillverka sina ljusstakar i lera och sedan målat dem. Små gyllene äpplen stod där på var bänk med ett varsitt litet brinnande ljus i. Det kändes så mysigt.

Hon blundade och kände värmen ifrån ljuset stiga upp över ansiktet. Det doftade jul av det smältande stearinet. Men julfriden hade inte riktigt infunnit sig. Hon tänkte på morgondagen. Flytten. Visst var det spännande på ett vis. Hon längtade efter att få bo tillsammans med Berit, trots att hon avskytt henne så i början, men hellre det än bara med pappa. Men Berit var ju ändå inte som mamma. Mamma! Det högg till lite inombords när hon tänkte på mamma. Skulle hon aldrig få träffa sin älskade mamma mera nu? Och syrrorna? Hon var ju van att få träffa sina storasystrar varje helg. Hur skulle det bli nu när hon skulle flytta till Stockholm? Hon visste inte riktigt hur långt det var mellan Östersund och Stockholm men det var nog tusen mil minst. Man var tvungen att flyga för att komma dit. Hon hade flugit dit med pappa massor av gånger det senaste året och nu skulle de alltså flytta.

Mamma hade sagt att hon såklart fick bo hos henne istället så kunde de flytta till Afrika. Mamma hade varit i Afrika många gånger, hos sina fadderbarn i Gambia. Det lät så underbart i Afrika. Det fanns apor där som sprang fritt. Mamma hade lovat att hon skulle få ha en alldeles egen apa. En sån som Pippi Långstump har. Tanken på att flytta till Afrika och att få ha en egen apa hade fått det att bubbla i magen av glädje på henne trots att hon egentligen visste att mamma ljög om att de skulle kunna flytta dit. Så var det alltid. Mamma ljög jämt och lovade saker, men ändå så trodde hon på något sätt på det mamma sa. Kanske var det för att hon alltid så gärna VILLE att det skulle vara sant. Även om det nu hade varit så att mamma denna gång faktiskt menat vad hon sa så hade pappa aldrig tillåtit det i alla fall.

Hon slog bort tanken en stund och försökte lyssna på frökens ord istället. Mio min Mio. Han var en prins från ett främmande land och hade blivit hämtad av sin riktiga pappa. Räddad. ”Tänk om JAG skulle bli hämtad en dag, tänk om mina föräldrar inte är mina riktiga föräldrar” tänkte hon. Hon log lite. Det lät spännande, fast samtidigt så ville hon ju såklart inte alls byta föräldrar. Hon ville inte mista någon av dem trots att hon nu satt där, dagen innan flytten och visste det att hon följande dag skulle mista sin mamma.

Plötsligt slutade fröken att läsa. Hon sa att alla kunde plocka fram färgpennor och papper och rita en stund. Alla mysiga små ljus blåstes ut och lampan i taket tändes. Tillbaka till verkligheten igen. Fröken sa att de fick klara sig själva en liten stund för hon skulle gå iväg ett litet ärende.

Det blir en så spännande och fnissig stämning när fröken lämnar rummet. Tjugo små åttaåringar med ansvaret att hålla ordning i klassen utan fröken. Oj vad det tisslades och tasslades och fnissades. Men det blev inte långvarit för strax var fröken tillbaka igen.

”Camilla” sa fröken. Camilla som fortfarande satt djupt försjunken i tankarna om morgondagens flytt tittade förvånat upp.

”Camilla, kan du följa med mig? det är några som vill träffa dig” sa fröken ödmjukt och log mot henne. Camilla såg om möjligt ännu mer förvånad ut och tankarna snurrade runt. Vem kunde det vara? Var det pappa som kommit eller mamma? Nej, inte mamma hon skulle inte komma till skolan...eller? kanske? Hon lyfte upp dockan från bäcken och gick bort mot fröken som stod i dörren och väntade. ”hoppas det är mamma” tänkte hon och kände hur hon blev alldeles glad och hoppfull inuti. Hon följde med fröken ut från klassrummet. ”Vi ska gå ner till skolsyster” berättade fröken. ”Till skolsyster?” nu blev hon fundersam. Vad stod nu på? Vad ville skolsyster? Men hon hann inte fundera mer på det förrän fröken fortsatte. ”Det är en man och en kvinna där som vill prata med dig lite. Det är väldigt viktigt”.

De gick ner för rampen och svängde av till vänster i den långa korridoren. Sen var de framme. Camilla hade ju varit där flera gånger innan och dessutom gick man förbi skolsysters dörr varje dag på väg till matsalen. Fröken knackade på skolsysters dörr. Man kunde höra gnisslet från en stol när någon reste sig för att öppna. En man stack ut sitt huvud genom dörren. Han tittade på Camilla och log ett brett leende. ”Hej” sa han. ”Jag heter Tom” Camilla svarade inte. Hon tyckte att han verkade lite läskig. Visst log han men det var ändå något med honom som fick Camilla att bli orolig. Tom öppnade upp dörren ordentligt och vek åt sidan så Camilla kunde passera honom. Rummet var ganska litet. På vänster sida inne i rummet fanns dock en dörr till. Där inne var själva undersökningsrummet och skolsysters kontor. Rummet de nu befann sig i bestod mest av ett runt bord och några stolar. Camilla stod alldeles stilla precis innanför dörren eftersom hon inte riktigt visste vad de förväntade sig att hon skulle göra. Hon tittade mot fröken och försökte få ögonkontakt men misslyckades. Fröken tittade bara på Tom och småpratade vänligt. Camilla hörde inte så noga på.

Sen vände sig fröken om och sa till Camilla att hon lämnar henne nu så får hon prata med personerna själv. Camilla tittade ängsligt på fröken men sa inget. Hon tänkte att det säkert inte var något allvarligt. Hur som helst kunde hon i alla fall inte komma ihåg något hon gjort den senaste tiden som skulle kunna resultera i ett möte. Eller VAR det hon som gjort något fel trots allt? Nu blev hon ännu mer orolig och fick ont i magen. Fröken vände sig om och lämnade rummet. Camilla följde henne med blicken och såg dörren stängas bakom fröken. Nu stod hon där alldeles ensam med främmande människor. Kanske för att få skäll. Eller vad skulle det annars vara? Eller? Eller TÄNK om någon i min familj har DÖTT? tankarna vimlade runt ett par sekunder men sen kunde hon känna hur Tom stirrade mot henne bakom hennes rygg. Hon vände sig om och väntade på att få någon slags instruktion på vad hon skulle göra.

Tom tittade på henne med samma breda, fåniga leende. Camilla tittade mot högra sidan av bordet. Där satt en kvinna. Även hon med ett liknande brett, fånigt leende.  Kvinnan mötte hennes blick. ”Hejsan. Jag heter Marina. Varsågod och sätt dig ner Camilla”  Tom gick och satte sig bredvid Marina. Han hade suttit där innan det syntes för han hade papper utlagt vid sin plats. Camilla satte sig försiktigt på den stol som stod närmst. Det var även den stol som råkade vara allra längst bort ifrån de båda två på andra sidan bordet.

Hon ville inte riktigt titta upp på Tom och Marina. Deras fåniga leenden gjorde bara att allt kändes mer obehagligt. Det sved i magen. Om de skulle skälla så kunde de väl ta och sätta igång så det var över någon gång! Hon stirrade ner i bordet. På bordet låg en liten nätt duk, en vit med röda hjärtan runt kanterna. På den lilla duken stod en blomma. Men den var inte riktig utan plast. Eller var det tyg? Hon funderade ett ögonblick på saken men blev avbruten av Tom.

”Du undrar ju säkert varför vi kommit för att prata med dig.” sa han och gjorde ett uppehåll. ”Vi är här på grund av att du ska flytta till Stockholm imorgon. Egentligen kom det här lite hastigt på. Men det blev nödvändigt att det kom så plötsligt. Vi kan nämligen inte tillåta att du flyttar med din pappa”

"...Camilla tappade andan och tittade upp på Tom med stora ögon. Vad menade han? Vaddå tillåta? Vad ÄR detta för människor egentligen?

Tom stirrade rakt in i hennes ögon och hon fick svårt att slita blicken. Hon väntade på ett svar, en förklaring. ”Vi har förstått att du inte har det så bra hemma hos pappa eller hur?” sa Tom och fortsatte att stirra. Det fåniga leendet var som bortblåst. ”Har pappa slagit dig?” fyllde Marina plötsligt i. Camilla trodde inte sina öron. Vem hade skvallrat? Vilka var de här människorna? Varför ställde de sådana obehagliga frågor. Camilla kände sig svimfärdig. Hon ville inte vara med mera. Hon ville gå tillbaka till klassrummet och rita som alla de andra. Varför hände det här henne?

”Har pappa slagit dig?” frågade Marina igen. ”Du vet att föräldrar FÅR inte slå sina barn. Det är inte tillåtet och vi har fått veta att din pappa slår dig. Så vi var tvungna att komma och prata med dig nu idag eftersom du annars skulle ha hunnit flytta.” Tom och Marina pratade nästan i munnen på varandra nu. Camilla kände sig så ensam och utelämnad. ”NU skulle jag ha blivit räddad av mina riktiga föräldrar om jag varit Mio i boken” tänkte hon. Hjärtat bultade snabbt. Hon ville svara men visste inte vad. Vem hade skickat dem och vad skulle hända om hon svarade? Hon kunde ju inte säga att pappa hade slagit henne för då skulle han bli jättearg när han fick veta det. Tårarna brände bakom ögonlocken och ville tränga sig fram. Vad skulle hon ta sig till? Pappa skulle bli arg om hon förstörde flytten. Hon MÅSTE flytta förstod de inte det? Hur kunde de komma dit och säga så?

Hon sänkte huvudet och stirrade in i blomman på bordet. En röd julstjärna. Hon studerade noga vart blad och visste inte riktigt vart annars hon skulle vända blicken.

”Camilla, det är mycket viktigt att du svarar på våra frågor. Du behöver inte vara rädd för att din pappa ska bli arg. Vi ska prata med honom och du ska inte hem idag.”

Hon blev tvungen att titta upp på Tom igen. ”Inte hem? va? Vad menade han med det? Vart skulle hon då? Hon darrade i hela kroppen och hjärtat slog ännu hårdare. ”Men…jag MÅSTE gå hem” sa hon försiktigt och hörde själv hur ynklig hennes röst var.

”nej, Camilla, du behöver inte gå hem idag. Du ska följa med oss. Men först måste du berätta för oss” svarade Tom. ”HAR pappa slagit dig?”

Camilla tittade ner i blomman igen. ”ja” viskade hon försiktigt och kände en liten gnista av hopp. Kanske skulle hon få åka hem till mamma? De sa ju att hon inte skulle hem till pappa så då MÅSTE hon ju få åka till mamma! Kanske om hon berättade så skulle hon få bo med mamma nu när pappa flyttade till Stockholm. Sedan fick hon lite dåligt samvete. Stackars pappa, han satt hemma i godan ro medan hon satt här och skvallrade. Hon funderade ett slag. Nä det kunde inte hjälpas. Om det fanns en chans att få bo med mamma så måste hon ta den.

Tom och Marina väntade på att hon skulle fortsätta så det var tyst ett ögonblick men sedan fortsatte de. ”varför slår han dig?” frågade Marina. ”för då när jag gjort dumheter” mumlade Camilla fram utan att lyfta blicken ifrån blomman. ”Har pappa gjort andra dumma saker med dig?” fortsatte Marina då. Camilla förstod inte vad hon menade så hon visste inte vad hon skulle svara. Det var tyst ett slag igen. Tom harklade sig ”Har du sugit på pappas snopp?”

Hon ville bara försvinna. Orden ekade i huvudet. Vad hade han frågat egentligen? Hade hon hört fel? Vad menade han? Hon trodde inte att det var sant. Hon måste ha hört fel. Hur KUNDE han säga så? Vad äckligt! Hon mådde illa. Varför sa han så? Hela kroppen kändes som om den skulle explodera och hennes ansikte blev högrött. Oj vad hon skämdes. Hon stirrade in i blomman och önskade att hon kunde bli liten som en lus och försvinna in i den. Tom väntade ivrigt på ett svar och det kändes som om tiden stod stilla fast det knappt gått ett par sekunder. ”nä” fräste hon tillslut fram. Nu var hon arg. Vem var den här Tom och varför kom han hit och ställde sådana äckliga frågor?!

Tom och Marina fortsatte att prata på ett tag men nu lyssnade inte Camilla mer. Hon befann sig någon annanstans och var helt avskärmad ifrån omvärlden. Hon bara följde med utan att ens själv märka det. Hon befann sig i en bil. Allt i huvudet kändes rörigt och upp och nervänt. Bilen stannade och De klev ur. Camilla tyckte det kändes som om de åkt i en evighet och skulle inte förrän många dagar senare inse att det i själva verket hade handlat om knappt 300 meter.

De stod vid en portingång till ett höghus. Camilla tittade uppåt. Det var många våningar. Väggarna var gjorda av tegel, rött tegel. ”Kom med in” uppmanade Marina och öppnade dörren för Camilla som fogligt gick in. De ringde på en brun ytterdörr och någon öppnade med ett glatt och varmt välkomnande. Ännu ett fånigt leende. Camilla steg in och klädde av sig ytterkläderna med darriga händer. Det luktade konstigt. En speciell lukt som hon långt senare skulle inse att den etsat sig fast för livet. ”Välkommen till Livbojen” sa den leende tanten som öppnat dörren. ”Livbojen?  vaddå Livbojen? Vad betyder det?” tänkte Camilla men sa inget. Hon såg sig omkring. Rakt fram när man kom in fanns en lång vägg där det hängde massor av ytterkläder. Tittade man åt vänster så fanns det liksom en lite mer fyrkantig hall längre in. Åt höger fortsatte en slags korridor. Det såg ut som en vanlig lägenhet men det var så stort på något sätt. Längst in till höger så såg man att där fanns ett stort vardagsrum.

På den långa väggen med ytterkläder fanns ännu en öppning. Camilla gick några steg närmre för att kunna snegla in. Hon hörde barnskratt där inne ifrån. När man tittade in såg det nästan ut som rummet till höger i korridoren. Ett vardagsrum med trägolv. ”Jag heter Gärd. Vad heter du?” sa tanten som öppnat dörren. Camilla svarade snabbt utan att titta på henne. Nu var hon mer intresserad av vad det var för barn som fanns där inne. Vad var det här för ett ställe? Var det ett fritids kanske? ”Vi har tre andra barn som bor här just nu. De är syskon. Sara och Malin som är tvillingar är sju år och deras storebror Johan. Han är nio.” Fortsatte Gärd med att berätta. Gärd tog med sig Tom, Marina och Camilla in till rummet med barnskratten. Direkt när man gick in så fanns det en dörr till vänster. Det syntes att det var en toalett på handtaget och låset. Allt var nu ganska spännande och lite roligt så tankarna på pappa och flytten tycktes ha försvunnit ett slag. De kom in i det stora vardagsrummet med trägolvet. På väggen rakt fram fanns dörrar till två lite mindre rum. Säkert var det barnens rum för Camilla skulle se att det stack ut nyfikna små flickansikten genom dörrspringan.

På vänster sida om det stora öppna vardagsrummet fanns ett kök och ett matsalsbord med stolar. Själva köket var avskilt från bordet och stolarna med en tunn liten vägg. Sen fanns där inte fler rum. Camilla tittade runt överallt. Det pirrade i magen av nyfikenhet. Hon ville så gärna gå och prata med de där barnen men vågade inte riktigt. ”Hej Camilla” hörde hon en röst bakom sig. Hon vände sig om och mötte ännu ett nytt ansikte. En tunnhårig man som även han hade blivit smittad av det fåniga leendet. Varför måste alla le så tänkte hon. ”Jag heter Lasse” sa mannen och böjde sig för att hamna på samma nivå som Camilla. ”hej” svarade Camilla ointresserat och vände sig om igen för att om möjligt försöka få kontakt med barnen i rummet. De vuxna satte sig vid bordet och bad Camilla att komma och sätta sig hon med. Det var fika framdukat så det gick ju såklart inte att motstå. Sockerkaka är ju så gott.

Nu började bitarna falla på plats och de vuxna försökte förklara vart hon hamnat och varför. Hon förstod nu att hon skulle bli kvar här. Inte hur länge men det var inget som bekymrade henne för tillfället. Just då var hon bara glad över att slippa flytta dagen efter. Nu skulle allt äntligen bli bra. Allt kändes spännande och roligt och nu svarade hon glatt och gärna på alla frågor de vuxna ställde. Orden bubblade fram. Hon fick göra en lista över vilka leksaker hemifrån som hon absolut helst ville få hämtat direkt.

Tom sa att han och några andra människor skulle åka och prata med pappa lite om en stund och då skulle de passa på att ta med sig leksakerna och lämna dem till Camilla dagen efter.

Senare så fick hon kontakt med Sara och Malin och de lekte hela kvällen. Camilla tyckte att det nu inte fanns några som helst bekymmer. Allt var bara toppen och skoj. Men säg den lycka som varar.

Usch jag är SVIN(-vaccin)TRÖTT! :-)

Tar och kastar mig i säng och kikar på Gösta Berlings saga med Mathias. Alla ungar sover sen länge. Ny dag imorgon och då tänkte jag lägga upp TÄVLINGEN med priset från http://babykungen.se :-)

God natt

Fick tipset om Mastocytom (som diagnos på Elmers knasfläck). Låter väldigt troligt för det rör sig alltså om ett överskott av mastceller, precis vad Elmers läkare försökte förklara igår, alltså att det var ett överskott av en typ av celler kopplat till immunsystemet. Fläcken ska gå att "aktivera" genom gnuggning. Först när jag testade verkade det inte funka men om man gnuggar med en frottéhandduk så aktiveras Elmers fläck med både rodnad och knuta.

Så nu vet jag ganska säkert vad det är iallafall. Hos barn är denna variant helt enkelt en hudfläck som växer bort. Hos hundar är det en tumör som man opererar bort (om någon som läser detta har hund och tror att det är samma - så, nej)

Sjukdomen heter Mastocytos och är uppdelad i flera olika varienter varav de två stora vanliga är kutan (sitter i huden) och systemisk. Barn får nästan alltid Kutan medan vuxna brukar få systemisk.

Den kutana varianten är i sin tur också uppdelad i flera undergrupper. De tre vanligaste är urticaria pigmentosa, diffus kutan mastocytos och solitärt hudmastocytom. Den Elmer tycka ha är alltså solitär mastocytom. Andra namn för den varianten är mast cell birthmark och Solitary Mastocytoma of Skin.

Nu verkar detta ju vara den absolut mildaste formen av Mastocytos och egentligen inget man ens behöver bry sig om men för sjukdomen i sig gäller att man är lite observant med saker som kan ge allergiska reaktioner, sådant som normalt sett även kan ge Nässelutslag bör man vara försiktig med och det finns en förhöjd risk för Anafylaktisk chock.

Så, det var det :-) Går att läsa mer här; http://www.mastocytos.se