GUD så tröttsamt med alla negativa människor!

Jag VET vad den här operationen innebär, jag VET hur det är efteråt - nämligen väldigt INDIVIDUELLT!

Det finns vissa som har så ont att de knappt kan röra sig efter en sådan operation. Det finns vissa som inte klarar någonting på flera veckor.

Det finns också de som knappt har ont alls, som är uppe och går dagen efter, får göra en del anpassningar såklart, inte lyfta tungt osv. Men ändå; klarar sig bra.

VARFÖR I HELA FRIDEN ska jag gå in med inställningen att jag kommer må skit och inte klara något alls?

Det finns inga möjligheter för mig att ha barnvakt i flera veckor och hjälp hemma. Jag är tvungen att ta barnen efter dagis på fredag och ha dem i helgen och jag går in med inställningen att det kommer att funka och att jag kommer klara detta bra.

POSITIV INSTÄLLNING är den allra bästa medicinen som finns! Man kommer förbannat långt med positiv inställning.

Jag är inställd på att allt kommer att gå bra, jag kommer att må helt okej, kunna ha barnen i helgen (med hjälp, eftersom jag ska vara hemma hos mina systrar).

Förhoppningsvis blir det som jag planerat och blir det inte det så tar jag det DÅ!

OM det skulle vara så att jag mår jättedåligt, har fruktansvärt ont, inte kan röra mig, inte kan ha barnen så får jag fixa det DÅ! Jag vägrar sitta och räkna med att det kommer att bli så. Vad ska jag göra liksom? Det finns ingen som kan ta barnen åt mig så det finns inga möjligheter för mig att sitta och planera hit och dit, skaffa barnvakt blablabla för det finns ingen att fråga!

...MEN! Skulle det trots allt bli så illa att jag är en av dem som mår bajs och har tokont, inte kan röra mig så LÖSER det sig! Det gör det alltid! Jag VET att OM det skulle hända så skulle barnens familj finnas! Deras pappa, mostrar, farmor, faster. Om det verkligen verkligen behövs. Men innan det verkligen verkligen behövs så går det inte att planera för en sån grej.

Det är en jäkla skillnad på att planera i förväg för något som kanske händer och för något som är ett faktum. Jag vet inte ens hur jag ska förklara eftersom folk verkar ha svårt att förstå.

Om min syster skulle ringa mig nu och be mig vara barnvakt åt hennes barn imorgon så skulle jag, av uppenbara skäl, säga nej, det går inte. Skulle hon en timme senare ringa och säga att hon råkat ut för en olycka och är på akuten så skulle jag GIVETVIS ta hennes barn imorgon och skita i att göra min operation. Förstår Nalle-Puh-hjärnor skillnaden här?

Jag räknar stenhårt med att jag kommer må bra, behöva minimalt med hjälp, ha minimalt ont osv. Det är inställningen jag går in med. Det är inte för att jag är naiv eller att jag inte förstår vad operationen innebär - det är för att jag VÄLJER en positiv inställning TROTS att jag vet att det KAN bli på ett annat sätt.

Jag förstår inte varför så många, hela tiden, måste ifrågasätta, påpeka och berätta om sina egna erfarenheter där de haft skitont och inte klarat sig bra. Jaha? Synd, jättetråkigt att höra att det blev så för dig. Det betyder INTE att det blir så för mig. Det KAN bli så för mig och DÅ löser jag det för ALLT går ALLTID att lösa. Det finns familj, vänner, va fan GRANNAR till och med. Eller samhället - soc! Det GÅR att lösa - men man sitter inte och LÖSER ett problem som inte ens finns än och förhoppningsvis inte kommer att uppstå.


Nu var barnens pappa så snäll att han hämtade barnen nu efter dagis och dagis har varit snälla och godtagit den tillfälliga ändringen på schemat som blir nu onsdag-torsdag-fredag.

Imorgon åker jag till sjukhuset, genomgår min operation där allt kommer att gå strålande bra. När jag vaknar kommer jag må bra, ha ont men inte värre än att det går att hålla ordning på med smärtstillande. På torsdag eller fredag kommer jag må så bra att jag kan åka hem. På fredag eftermiddag kommer jag utan problem kunna flytta barnen från dagis till bilen och köra hem till min syster.

Det här är min bild, det här är min inställning och så här räknar jag med att det blir. Jag VET att det KAN bli annorlunda, jag är inte blåst - jag är bara positivt inställd.



SÅ! Var det tydligt nog, eller ska jag förklara igen?