Nu tackar jag för mig
Det är dags, att med viss sorg, säga tack och hej ♥
Jag har bloggat av och till i 8 år, varav de senaste drygt 3 åren i den här bloggen och jag känner nu att jag är färdig. Jag har bloggat färdigt. Det är lite blandade känslor dock. Dels; jag hinner inte/jag orkar inte/jag är för gammal för sånt här/jag vill inte hänga ut mitt och barnens liv mer osv. och dels lite rädsla inför att släppa taget. Att inte "kunna" skriva mina tankar och automatiskt ha ett par tusen personer som läser det jag tycker och tänker.
Det är ett stort kliv att ta, men det känns rätt och är något som vuxit fram under flera veckor nu. Det jag vill dela öppet skriver jag på Facebook och privata saker tar jag med familj och nära vänner och mitt "SE MIG!"-behov finns inte längre kvar så som förut. Det känns konstigt, eftersom det varit en så stor del av min personlighet. Att förlora den delen är verkligen inget negativt, men jag kommer antagligen aldrig tappa det lilla av det som finns kvar av det. Jag kommer alltid dela med mig av mina åsikter ljudligt och jag kommer aldrig vara tyst när jag TYCKER.
Varför behåller du inte bloggen och bara skriver ibland då? FÖR ATT det bara är en otrolig press att bloggen ligger och väntar på mig att jag ska skriva. En känsla av att jag måste uppdatera, fast jag inte har något att skriva.
Mina barn har visats tillräckligt och jag känner inte för att dela med mig av deras liv mer nu och mitt liv består av mina barn nästan till 100% och resten, det som är mitt eget, vill jag inte heller blotta för hela världen. Det räcker nu. Jag kommer äntligen bli färdig med Komvux i juni, men det är en tuff termin med mycket jobb då jag måste lyckas med Matte B *fjärde gången gillt* ;-) och till hösten börjar jag på högskolan. Jag hinner inte blogga och jag vill hålla allt detta för mig själv, för vänner och familj.
Det är möjligt att jag i framtiden börjar blogga igen, med någon annan inriktning, något annat ämne än "Här är mitt liv - varsågoda". Den här typen av blogg blir det aldrig mer. Aldrig mer visa upp det som är privat, aldrig mer visa upp våran vardag och vårt liv på det här sättet.
Den här bloggen kommer att få ligga kvar. Det är ju ändå över 3 år av mitt och barnens liv och mycket har hänt dessa tre år. Jag är inte redo att radera det, men det kommer kanske så småningom. Dessutom finns det säkert sådant som kan vara till hjälp för andra. Allt jag skrivit om LCH till exempel. Länkar till min blogg hamnar ganska högt upp när man söker på vissa saker på Google.
Av alla inlägg i min blogg är det ändå en del av inläggen i kategorin "Råd, Hjälp och Information" som jag känner mest för och vill dela med mig av.
Hur får man sömntrygga barn?
VIKTIGT OM BARN I BIL
Viktig information till alla gravida!
Ersättning ska inte ersättas!
Viktigt - om organdonation
Sen avnavling - barnets födslorätt
Bär ditt barn!
Amning
Ett annat inlägg, ur en annan kategori, som jag själv tycker är läsvärt:
Vaccinera eller inte?
Jag kanske kommer uppdatera detta inlägg med fler länkar till inlägg som jag vill ha med i mitt "slutord" i bloggen, vi får se.
Slutligen, det självklara och mycket viktiga;
Ett enormt stort och innerligt tack till alla som följt oss genom åren, alla som stöttat, alla fina kommentarer. Det har betytt oerhört mycket för mig. Det är något jag inte kan beskriva i ord ♥
Ha det gott allesammans!
Jag har bloggat av och till i 8 år, varav de senaste drygt 3 åren i den här bloggen och jag känner nu att jag är färdig. Jag har bloggat färdigt. Det är lite blandade känslor dock. Dels; jag hinner inte/jag orkar inte/jag är för gammal för sånt här/jag vill inte hänga ut mitt och barnens liv mer osv. och dels lite rädsla inför att släppa taget. Att inte "kunna" skriva mina tankar och automatiskt ha ett par tusen personer som läser det jag tycker och tänker.
Det är ett stort kliv att ta, men det känns rätt och är något som vuxit fram under flera veckor nu. Det jag vill dela öppet skriver jag på Facebook och privata saker tar jag med familj och nära vänner och mitt "SE MIG!"-behov finns inte längre kvar så som förut. Det känns konstigt, eftersom det varit en så stor del av min personlighet. Att förlora den delen är verkligen inget negativt, men jag kommer antagligen aldrig tappa det lilla av det som finns kvar av det. Jag kommer alltid dela med mig av mina åsikter ljudligt och jag kommer aldrig vara tyst när jag TYCKER.
Varför behåller du inte bloggen och bara skriver ibland då? FÖR ATT det bara är en otrolig press att bloggen ligger och väntar på mig att jag ska skriva. En känsla av att jag måste uppdatera, fast jag inte har något att skriva.
Mina barn har visats tillräckligt och jag känner inte för att dela med mig av deras liv mer nu och mitt liv består av mina barn nästan till 100% och resten, det som är mitt eget, vill jag inte heller blotta för hela världen. Det räcker nu. Jag kommer äntligen bli färdig med Komvux i juni, men det är en tuff termin med mycket jobb då jag måste lyckas med Matte B *fjärde gången gillt* ;-) och till hösten börjar jag på högskolan. Jag hinner inte blogga och jag vill hålla allt detta för mig själv, för vänner och familj.
Det är möjligt att jag i framtiden börjar blogga igen, med någon annan inriktning, något annat ämne än "Här är mitt liv - varsågoda". Den här typen av blogg blir det aldrig mer. Aldrig mer visa upp det som är privat, aldrig mer visa upp våran vardag och vårt liv på det här sättet.
Den här bloggen kommer att få ligga kvar. Det är ju ändå över 3 år av mitt och barnens liv och mycket har hänt dessa tre år. Jag är inte redo att radera det, men det kommer kanske så småningom. Dessutom finns det säkert sådant som kan vara till hjälp för andra. Allt jag skrivit om LCH till exempel. Länkar till min blogg hamnar ganska högt upp när man söker på vissa saker på Google.
Av alla inlägg i min blogg är det ändå en del av inläggen i kategorin "Råd, Hjälp och Information" som jag känner mest för och vill dela med mig av.
Hur får man sömntrygga barn?
VIKTIGT OM BARN I BIL
Viktig information till alla gravida!
Ersättning ska inte ersättas!
Viktigt - om organdonation
Sen avnavling - barnets födslorätt
Bär ditt barn!
Amning
Ett annat inlägg, ur en annan kategori, som jag själv tycker är läsvärt:
Vaccinera eller inte?
Jag kanske kommer uppdatera detta inlägg med fler länkar till inlägg som jag vill ha med i mitt "slutord" i bloggen, vi får se.
Slutligen, det självklara och mycket viktiga;
Ett enormt stort och innerligt tack till alla som följt oss genom åren, alla som stöttat, alla fina kommentarer. Det har betytt oerhört mycket för mig. Det är något jag inte kan beskriva i ord ♥
Ha det gott allesammans!
Hur får man sömn-trygga barn?
Efter att ha samsovit de senaste 4,5 åren och haft en omgång samsovning på 2,5 år när Victor var liten så har jag nyss fått min säng för mig själv! :-) Nu har de två små precis börjat sova i egen säng och jag får sova ensam igen för första gången på 4,5 år. Jag tycker om att ha mina små i sängen och ge dem en trygg start i livet. Alla tre har sovit gott som små grisar i hela sina liv :-) aldrig något gråt och skrik och när de väl börjat sova själva har de varit så trygga i sin sömn att det varit godnatt, släcka lampan, stänga dörren, redan första dagen och så somnar de lugnt och tryggt i ett kolsvart rum, nöjda och trygga. Ingen nattlampa, ingen musik eller annat trams, bara trygga barn som fått en bra start.
Samsovning är dock inte för alla, såklart. Vissa bebisar vill inte ens och en del föräldrar kan inte sova alls med barn i sängen och då gör det ingen lycklig att samsova naturligtvis, men bebis/barn i egen säng bredvid föräldrarnas säng kan ju ge samma effekt, om man låter barnet stanna kvar i föräldrarummet tills hen är mogen och sova lugnt och tryggt själv i ett eget rum. Ganska lätt att kolla eftersom barnet då förmodligen är så gammalt att det sover i vanlig säng och inte i ett fängelse (spjälsäng) och springer barnet upp kanske hen inte är redo att sova själv än.
Victor och Elmer var redo vid 2,5 års ålder och Alvin vid 4,5 års ålder, men Alvin och Elmer samsover iofs fortfarande - med varandra. Åldern när barnet är redo att sova själv är individuell. Alvin tex. är en känslig liten människa som är väldigt mammig och pappig och har behövt mer tid på sig än de vilda och självständiga bröderna.
Till skillnad från alla andra metoder att få barnet att sova ensamt så är den här metoden helt utan gråt för barnet och helt utan kämpande och arbete för föräldrarna. Det listade jag ut redan när jag var 15-16 år och Victor var bebis ;-) det förvånar mig fortfarande att så extremt många vuxna föräldrar inte lyckas lista ut det utan kör på en massa metoder med JOBB och gråt. Gör det enkelt och behagligt; samsov!
Efter att ha samsovit de senaste 4,5 åren och haft en omgång samsovning på 2,5 år när Victor var liten så har jag nyss fått min säng för mig själv! :-) Nu har de två små precis börjat sova i egen säng och jag får sova ensam igen för första gången på 4,5 år. Jag tycker om att ha mina små i sängen och ge dem en trygg start i livet. Alla tre har sovit gott som små grisar i hela sina liv :-) aldrig något gråt och skrik och när de väl börjat sova själva har de varit så trygga i sin sömn att det varit godnatt, släcka lampan, stänga dörren, redan första dagen och så somnar de lugnt och tryggt i ett kolsvart rum, nöjda och trygga. Ingen nattlampa, ingen musik eller annat trams, bara trygga barn som fått en bra start.
Samsovning är dock inte för alla, såklart. Vissa bebisar vill inte ens och en del föräldrar kan inte sova alls med barn i sängen och då gör det ingen lycklig att samsova naturligtvis, men bebis/barn i egen säng bredvid föräldrarnas säng kan ju ge samma effekt, om man låter barnet stanna kvar i föräldrarummet tills hen är mogen och sova lugnt och tryggt själv i ett eget rum. Ganska lätt att kolla eftersom barnet då förmodligen är så gammalt att det sover i vanlig säng och inte i ett fängelse (spjälsäng) och springer barnet upp kanske hen inte är redo att sova själv än.
Victor och Elmer var redo vid 2,5 års ålder och Alvin vid 4,5 års ålder, men Alvin och Elmer samsover iofs fortfarande - med varandra. Åldern när barnet är redo att sova själv är individuell. Alvin tex. är en känslig liten människa som är väldigt mammig och pappig och har behövt mer tid på sig än de vilda och självständiga bröderna.
Till skillnad från alla andra metoder att få barnet att sova ensamt så är den här metoden helt utan gråt för barnet och helt utan kämpande och arbete för föräldrarna. Det listade jag ut redan när jag var 15-16 år och Victor var bebis ;-) det förvånar mig fortfarande att så extremt många vuxna föräldrar inte lyckas lista ut det utan kör på en massa metoder med JOBB och gråt. Gör det enkelt och behagligt; samsov!
Samsovning är dock inte för alla, såklart. Vissa bebisar vill inte ens och en del föräldrar kan inte sova alls med barn i sängen och då gör det ingen lycklig att samsova naturligtvis, men bebis/barn i egen säng bredvid föräldrarnas säng kan ju ge samma effekt, om man låter barnet stanna kvar i föräldrarummet tills hen är mogen och sova lugnt och tryggt själv i ett eget rum. Ganska lätt att kolla eftersom barnet då förmodligen är så gammalt att det sover i vanlig säng och inte i ett fängelse (spjälsäng) och springer barnet upp kanske hen inte är redo att sova själv än.
Victor och Elmer var redo vid 2,5 års ålder och Alvin vid 4,5 års ålder, men Alvin och Elmer samsover iofs fortfarande - med varandra. Åldern när barnet är redo att sova själv är individuell. Alvin tex. är en känslig liten människa som är väldigt mammig och pappig och har behövt mer tid på sig än de vilda och självständiga bröderna.
Till skillnad från alla andra metoder att få barnet att sova ensamt så är den här metoden helt utan gråt för barnet och helt utan kämpande och arbete för föräldrarna. Det listade jag ut redan när jag var 15-16 år och Victor var bebis ;-) det förvånar mig fortfarande att så extremt många vuxna föräldrar inte lyckas lista ut det utan kör på en massa metoder med JOBB och gråt. Gör det enkelt och behagligt; samsov!
