Jag har ju redan berättat det mesta om hur Elmers sjukhusbesök var, men jag fick till så himla många fina bilder *skryt* ;-) att jag måste skriva ett till inlägg och även berätta om hur jobbigt det var för Elmer efter undersökningen.

Lilla hjärtat ♥ Han låg så fint och sov på uppvaket när jag kom dit. Fridfullt och med bra siffror på syresättning och puls. En välfungerande PVK med dropp kopplat för att reglera vätska och salter. Det byttes sedan till ett vanligt glukosdropp. SEN började världens pärs. Tratten med syrgas togs bort och man kunde tro att det varit narkosmedel i den, för han vaknade till samma sekund den togs bort och var RASANDE! Heeelt galen! Han ville inte vara i sängen, inte i famnen, ingenstans och ingenting. När man gör skopier så blåser man in en massa luft i tarmarna så han hade ju jätteont magknip och då hade jag ändå varit VÄLDIGT (!) tydlig innan, med att de MÅSTE ge honom smärtlindring, så att han INTE skulle ha ont när han vaknade. De hade gett honom Perfalgan (paracetamol intravenöst), men det hjälpte inte. Luften måste ju ut och ut kommer ingen luft när man är helt vansinnig och spänner varje muskel i kroppen, skriker sig blå och kastar sig hit och dit.

Jag tyckte synd om de andra barnen på uppvaket, men mer synd om min bebis, så jag orkade inte bry mig så mycket om att han störde alla andra. Glass, saft, vatten erbjöds men han bara slog mot allt som man visade fram, slog och sparkade mig. Ville ner på golvet. Tur jag är van vid Hailey och alla hennes slangar så det gick bra för mig att hålla krångelpelle trots droppslang. Tyvärr vek sig slangen på ett och samma ställe hela tiden, så det stasade och då tog vi bort det, även fast han skulle ha behövt glukosdroppet med tanke på att han inte ätit på evigheter och inte druckit sen dagen innan.

Tillslut fick jag gå med honom till avdelningen och han vrålade heeeela vägen och var stel som en pinne. Fick bära honom halvt upp-och-ner. Väl tillbaka på rummet la jag honom på golvet så han låg ihopkrupen på mage, det var den bästa ställningen han kunde hitta. Jag hade då tjatat om att de skulle ge honom smärtlindring men näe, han är sådan för att han vaknat "för tidigt" och har lågt blodsocker. Jooo jag inser också att han har lågt blodsocker men han har ont OCKSÅ. Nej, men han har redan fått Paracetamol och mitt förslag att ge Ibuprofen ratades.

Han blev erbjuden mer isglass och saft men blev bara ännu argare. Stackars bebis! Man måste ju varit helt uttorkad i mun och hals men klarade inte av att ta emot något eller ens titta på grejerna. Det kändes jättejobbigt att inte kunna göra något, inte ens ha honom i famnen (det gjorde honom argare) och att ingen lyssnade på mig.

Efter ytterligare några minuter sa jag att då får ni ge honom en ny dos Midazolam (samma lugnande han fick före undersökningen), men nää så kan man inte göra. Ger man Midazolam när barnet är så upprört så blir det bara värre. Nej, det tror jag inte och jag tycker att det är värt att försöka för han kan ändå inte bli värre...!

Sköterskan gick då och pratade med läkaren och fick godkänt och kom tillbaka med Midazolam som Elmer fick intravenöst. TVÅ minuter tog det ...sen blev han tyst och kröp bort till bordet och kastade sig över isglassen han fått! Jag satte honom i en lånad barnvagn och där satt han och tryckte i sig 2 glassar och ett glas saft.

"Det var nog en VÄLDIGT bra idé att ge Midazolam" sa jag lite halvsyrligt och sköterskan log "Ja, det var nog det ...och det var din idé". Som om det var viktigt för mig att ha rätt? Viktigt för mig var att mitt barn kunde lugna ner sig. När han lugnade ner sig och slappnade av så kom även luften ur magen och magknipet försvann. Dock vill jag påpeka att sköterskan vi hade i övrigt var mycket bra. Trevlig och duktig, så jag klagar absolut inte på henne, hon lyssnade ju faktiskt på mig och frågade läkaren ang. lugnande och lyssnade även dagen innan när jag sa att saften inte kunde ges iskall i sonden, utan måste värmas osv.

Efter ett tag kunde han äta lunch och OJ, han åt som om han inte ätit på 2 dagar! Eller ja just ja, han hade ju inte ätit på nästan två dagar! Han åt på kvällen på söndagen, sen frukost på måndag morgon, men sen spydde han ju upp hela frukosten och nu var det tisdag eftermiddag.

Efter han ätit tog jag honom och la mig på sängen och så somnade både han och jag. Vaknade och åkte hem vid 17:30 ungefär.

MÅSTE bara skryta lite till; jag hittade både till och från sjukhuset på FÖRSTA försöket ;-) erkänn duktigt gjort för att vara jag :-P

Nu är skopihistorien över iallafall och fy vilken jobbig grej att genomgå för ett barn! Nu tog ju Elmer det extremt bra (fram tills uppvaket), vilket jag är väldigt glad för, men jag kan verkligen se framför mig hur hemskt det måste vara för vissa barn. Jag är också VÄLDIGT glad över att SÄS i Borås de senaste två åren lärt mig något viktigt; lita inte på NÅGON, se till att kunna så mycket som möjligt själv.

Sjukvårdspersonal vet INTE ALLS alltid vad de gör och även de som är bra behöver hjälp ibland, för hur det än är så finns det ingen som känner barnet bättre än de egna föräldrarna. Ibland glömmer sjukvårdspersonal detta och TROR att de kan bättre...


Innan bilderna som jag tog med med riktiga kameran MÅSTE ni bara kolla in albumet med mobilbilder som jag tog typ första halvtimmen vi var där och Elmer var glad, vild och galen. Tokroligt (tycker jag). Orkar inte flytta över dem hit till bloggen.




























Saft och glass samtidigt är gott :-)




I brist på annat att äta...






Äntligen av med sonden. Nattinatti bebis.


Dagen efter, på uppvaket efter undersökningen.


Lugnat ner sig efter sitt fruktansvärda utbrott.




Elmer är bra på att äta vanligtvis också, men det här något helt tokigt vad han vräkte i sig. Visserligen tycker han om fisk och potatis och sen är ärtor hans favoritgrönsak, men ändå :-)