Elmers dygn på sjukhuset.

Började skriva det här inlägget seeent igårkväll, efter intag av 50 mg Lyrica, 20 mg Oxascand och 450 mg Lamictal MOUAHAHAHA. Tur jag som genom ett mirakel klickade på spara istället för publicera! Nu när jag läser ser jag att man absolut inte ska ge sig på att skriva på medicin haha :-P Anyway, här kommer berättelsen om min tappre hjälte;

Kvart i 11 igår förmiddag kom vi till avdelning 334 på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus och fick träffa en jättebra och trevlig sköterska, som vägde, mätte och pratade lite om Elmers problem med att stickas. Sen fick vi prata med läkaren och hon gjorde rutinundersökningar (klämma på magen, kolla hjärta/lungor, kolla hals och öron osv) Vi pratade också om Elmers magbesvär, hur diarréerna ser ut och när han har kräkningar. Jag sa att flytande föda funkar mycket dåligt och brukar komma upp igen pga att det inte finns något i form av fast föda som stoppar.

Pratade om hur svårstucken han är även med läkaren så hon sa att det var bäst att narkosläkaren fick komma och prata med mig om detta.

In på vårt rum och så första tabletten med Toilax. Elmer svalde den hur lätt som helst och impade på sköterskorna. Sen hällde han i sig en halvliter saft på några minuter *LOL* och mycket riktigt - upp kom det igen, tillsammans med morgonens frukost. GUD så söt han var, jag fick ont i hjärtat! När han kände att han var på väg att spy så kastade han sig efter den pyttelilla plastkoppen som Toilaxtabletten kommit i. Ni vet en sån liten genomskinlig miniburk. DEN tog han och spydde i för att inte spy på golvet.

När man är 2 år har man en ganska dålig uppfattning om volym, så han blev ganska förvånad när kräkset fyllde koppen, hela honom och en stor pöl på golvet. Lilla hjärtat ♥ han som verkligen försökt att kräkas "fint".

In i duschen, klädbyte och städning. Inte jättekul att bli duschad i ett kallt rum och flyttas till skötbordet och få handduk. Han frös så han skakade men sa inte ett knyst.

Sen blev det full fart på lilleman. Han undersökte rummet ordentligt och var i varje vrå, klättrade på möblerna, hoppade från stolar ner på golvet, stod i fönstret och smakade på en blomma, hängde i gardinerna osv. Hade skitkul och var jätteglad :-D han fortsatte att dricka så mycket han kunde men fick ta det lite lugnare.

Vi gick ut för att parkera om bilen på gratisparkeringen med parkeringstillstånd. Blev en lång promenad för plutten tillbaka men han knatade på utan att klaga. Väl tillbaka på rummet var han väldigt trött, så jag la honom i sängen och där låg han lugnt och tittade och sen sprakade det till ORDENTLIGT i blöjan. Hela sängen, alla kläder, fulla blöjan, hela Elmer nerbajsad med diarré. In i duschen igen, men bebisen protesterade inte. Han låg och frös och var blå och fick nya kläder och sen ner i sängen igen.

Sköterskan kom in och föreslog sond för att försäkra oss om att han skulle få i sig de 2 liter klar vätska han skulle ha. Jag var väl inte jättesugen på att utsätta honom för sond, efter att ha sett Hailey byta sond en massa gånger och det är INTE en kul upplevelse för barnet, men jag accepterade. Det är så otroligt viktigt för honom att ha en helt ren tarm eftersom LCH i tarmarna är extremt svårt att se.

In i undersökningsrummet och in med slangen i näsan. Han blev lite ledsen och gnydde "aaaje, aaaje" med ynklig liten röst. Visade honom i spegeln vad det var han hade i näsan - att det var samma som Hailey och då blev han lugn.

In på vårt rum igen och så kopplade sköterskan saft i sonden - DÅ protesterade han. Jag sa att det nog är väldigt otrevligt att få iskall vätska i sonden, så hon stängde av och gick och värmde saften och då gick det jättebra. Jag la honom i sängen och han bara låg där, tyst och stilla. Sa inte ett ljud, bara låg och tittade och såg ledsen ut och sen slocknade han och SOV. Det var vid 15-tiden eller något sådant och sen SOV ungen och sov sov sov. Medan han sov hann vi få i honom tre (eller var det fyra?) flaskor saft, ganska sakta, ca 250 ml/timmen.

När han vaknade (ca 18:30) fick vi en full blöja igen. Dusch, nya kläder, nya sängkläder och bebis sa ...ingenting. Han fick Klyx i rumpan och var tyst, bara lyfte upp benen och ut med rumpan (han är van att jag tar tempen i rumpan) och sköterskan var mäkta imponerad över hur lugn och duktig han var. Han bara accepterade allt man gjorde. Inte ett knyst. Så var han sedan resten av kvällen, bara låg i sängen och tittade på TV och var inte ALLS sig själv. Han brukar ju vara vild och sprallig. Blev ju då några fler duschar och klädbyten. Stackars plutt, han frös som en tok varje gång men sa fortfarande INGET.

Typ 22:30 somnade han för natten. 

Nu på morgonen vaknade jag av att han började röra på sig tio i 6. Perfekt eftersom han skulle få en ny omgång Klyx kl 6. Först ett blöjbyte med tillhörande dusch. Inget roligt sätt att vakna på morgonen men han accepterade både Klyx och det blöjbyte och duschen som kom därefter.

Han la sg på mage i ett hörn på golvet och såg helt olycklig ut så jag tog upp honom och bara kramades och sen satt han i mitt knä med kudde och täcke och tittade på TV till halv 8 då han fick ett Emlaplåster i ena armvecket och ett värmeplåster på andra (den bra armen som Elmer sköterska M på barndagvården brukar lyckas med).

Klockan 07:45 var det dags för lugnande, Midazolam, i rumpan och trots att han fått Klyx två gånger var han inte skrämd utan lyfte så snällt upp benen i vanlig ordning och sa inget.

SEN blev det iallafall lite bus i pojken så han blev glad och fnissig :-) Iväg för nedsövning och skopier. Två sköterskor kom in och kollade på Elmers armveck. Kände och klämde men näe, de kunde inte hitta någonstans att sätta en PVK. OJ så förvånad jag blev ...NOT! De försökte inte ens utan narkosläkaren (?) kom och pratade med mig och sa att de helt enkelt söver honom med mask.

-Var beredd på att det kommer bli obehagligt.
-Det är lugnt, vi är ganska vana.
-Ja men du kommer få hålla fast honom i armarna.
-Ingen fara :-)
-Ja, jag vill bara förvarna för han kommer bli ledsen, 999 av 1000 barn börjar gråta.

-Det går nog bra.

In i operationssalen och fram med masken. Elmer tog tag i den och tryckte den över ansikte och mun. Narkosläkaren blev lite förvånad "Har han astma?" jag "eh, va? Näe" han "hm ...okeeej, nej jag tänkte om han var van att andas så här i mask". Sen på med gasen och Elmer tyckte det luktade lite illa men blev inte ledsen. Han somnade och flyttades från min famn till britsen och jag gick ut.

Nu är han där och jag är här på rummet på avdelningen och väntar.


FAN så imponerad och stolt jag är över min lille kille ♥ ♥ ♥





Hoppas någon orkade läsa hela texten om min hjälte ♥