Jobbig vecka
Idag började morgonen lika ljuvligt. Förbannade jävla tjafs och bråk hela tiden. Jag orkar faaan inte!
Fick ju fylla i något papper på BVC om depp och sedan pratade vi omkring mina svar. :-o <--BVC-sköterskan när jag berättade om mitt liv just nu "men är du trött eller är du trött" sa hon bara och såg sådär beklagande ut. Egentligen vill jag bara sätta mig ner och prata ut med någon och jag borde verkligen gå i terapi för all gammal skit som ligger och gror och förstör mitt nutida liv + all skit som finns i nutiden också.
Men jag har inte TID! Jag måste ha hjälp men jag hinner inte! Hur sjukt är inte det då. Vi har försökt få till en träfftid med familjepedagogen som ska hjälpa oss med Victor och sånt men nä, jag får inte ens till en träff! Jag behöver ju hjälpen men det går inte.
Fast det där att gå och prata med någon känns skrämmande också. Bara att yppa lite på BVC kändes jättejobbigt. Jag är rädd att börjar jag prata på riktigt så brister allt. Men det gör det nog snart ändå känner jag. Hela jag kokar inuti och fräser åt minsta lilla. Är en sur och tråkig mamma och mitt och Mathias förhållande är ett skämt - en fasad. Jag har inga känslor alls för någonting. Jo barnen, jag älskar dem men jag orkar inte hela vägen. Jag orkar med Elmer och sen får Alvin och Victor dela på resterna efter Elmer fått sitt av mat, mys, närhet och socialt umgänge. För Alvin går det väl an för han har ju en pappa iallafall...
Så här ser det ut under ytan. Innanför skalet där det tickar en bomb. På ytan däremot verkar allt helt okej. Jag försöker låtsas som allt är lugnt. Drömmer mig bort från verkligheten djupt in i TV-världen eller datorn. Tömmer hjärnan med lättsamma nöjen som slumpmässiga procent-lekprogram på facebook och enkla nöjestrådar på familjeliv. Då får man glömma för en stund. Glömma den där växande högen med tvätt, det dåliga samvetet över att jag inte EN enda gång (!) varit ute och lekt med Alvin sen Elmer föddes och ignorera det trasiga förhållandet där jag senast kände mig kär var i december förra året...
...tick ...tick ...tick
Åh, hva jobbigt du har det. Men så fint du skriver ut om det her på bloggen. Jeg har forstått noe var feil, vennen,en voksen kan også drømme seg bort i TV verden eller data'n. Som har noen flere år bak seg enn deg.
Men du blir helt tappet for energi og orker ikke med mer enn det mest viktige og det er for tiden Elmer, han trenger deg, full tid.Forstår du føler deg helt slått ut. Du må gjerne maile meg, men du skriver så fint her i bloggen, fortsett med deg.
Dette må snu og bli bedre, husk det er ikke så lenge siden du fikk Elmer. Styrkeklem <3
Oj, du verkar inte ha det lätt. Hoppas verkligen du prioriterar att prata med någon proffisionell om detta. Annars blir ju barnen mer och mer lidande också. Men naturligtvis menar jag för din egen skull. Allt annat får vänta!
Gigantisk uppmuntringskraam från mig en ganska lång bit bort!
Dina egna problem hinner du tar itu med när Elmer blir lite äldre bara ha tålamod, men det är nog väldigt vanligt att man börja bråka när man lever under sådan stress som ni gör med småbarn, det är jätte jobbigt med så små!
Men stå ut för din tid kommer snart då du hinner att göra något på egen hand, men det är svårt när man känner att man behöver det i nuet!
Jag hjälper dig gärna...Tro det eller ej...Men jag var där du är förra året..Ville skilja mig och bara gå vidare...men jag kämpade på för allas skull och vi gick i familjeterapi...Det hjälpte att bara få prata...Och så enkla små knep gjorde mig kär igen och att jag fick tillbaka min livslust...Du behöver kanske en vän att prata med... Jag kan gärna sitta och lyssna och ge dig lite små råd som jag vet hjälpte på mig...Kanske inte bara för att kärleken ska börja blomstra utan för att du ska må bättre och le åt vardagen..Hur du än väljer att göra med ditt förhållande osv...Det avgör du helt själv...stöttar dig i allt...kram
Gud så jag känner igen mig.. vet inte om du läste min blogg igår där jag nämde en liten del av massor som känns jobbigt just nu.
Jag går ju hos psykolog och pyskologen är skitbra och skönt att få gå till men det förstör massor med just nu men jag hoppas och tror på att jag ska bli mer hjälpt än stjälpt i slutändan.
..och har fanns en fortsättning som jag raderade, blev visst lite för privat för att skriva i någons GB.
Håller tummarna på att det blir bättre snart för dig..
Usch vad jobbigt,du får ta dig tiden att prata med någon,Elmer kan du ju ta med dig eftersom han ammas..Är du kär då? Du behöver inte svara,men jag känner mig inte heller kär men sen när han är borta och jag saknar och känner att jag faktiskt älskar honom,det märks ju inte när man nöter och tjabblar på varandra jämt..Massa kramar
KRAM!
va tråkigt d e när tiden ej räcker till å känslorna svalnar.. hemma har jag alvin å hundvalpen å smabon å en dag i v e vincent här å bara den dagen känner jag mig så ångest fylld efter för tiden e så otillräcklig för vincent..å kärlek börjar jag undra va d e för nåt... som tur e kommer våran fam pedagog på tis å jag fått tid till kurator för d känns som allt man byggt upp håller på å rasa... kämpa på...
Du känner inte mig, men jag vill ändå ge dig en varm kram, det känns som att du behöver det! Jag håller tummarna för att det känns bättre snart, du har en väldigt jobbig period nu!
vet inte riktigt vad jag ska skriva,men jag förstår hur det är,när minstingen va 1 mån hade vi krig här hemma,jag hade bara lust att ta bebisen och fly nånstans. Den äldsta skolkade och hamnade i slagsmål med sin bror hela tiden 3,5 blev supersvartsjuk, amningen strulade etc
kan inte du och M åka bort en helg?(Elmer oxå förståss) Så ni kan umgås och framförallt prata i lugn och ro om allt utan att disk och tvätt anfaller? STOR KRAM så länge
Jag känner igen allt det där.. jag har nyss tagit mig ur en sån jobbig period. Man behöver prata men jag gjorde precis som du jag stängde av gjorde mina måsten och inget mer. Isak hamnade utanför Maken fick bara ta skit och det socialla sträckte sig till nätet. Men jag har tur, jag har 2 vänner som båda lidit av förlossningsdep. dom fångade mig lite och fick ur mig en del. Just då när jag var mitt uppi det hela så tyckte jag inte att jag måde så dåligt.. HALLÅ vem är inte trött när man har en lite som vaknar om nätterna och en lite äldre som kvräver uppmärksamhet på dagarna och där sova kommer sist i kön av ala måsten... inte förns nu inser jag hur dåligt jag mådde i början av året inte förns nu inser jag att jag borde ha bett om att få prata med en kurator. Men det är aldrig för sent att börja inte för tidigt heller. Men jag fortsätter att "skylla" åp tisdbrist. Ibland måste man göra tid för det man verklligen behöver. Jag vet lätt för mig att säga jag mår ju bra nu.. jo det gör jag periodvis men jag har skov och då mår jag SKIT!! och allt i mitt bagage kommer upp det med.. Att ha förlorat min syster son att inte kuna knyta an till min yngsta son när han föddes och den jobbiga förlossningen jag hade med honom.. ALLT!!! kommer då men jag har lärt mig att trycka undan det.
Gör inte som jag. Prata med någon.. Tvätten den väntar kvar när du har tid, jag lovar den går ingen starns inte dammråttorna heller :-D Ta itu med det viktigaste först. En glad mamma som mår bra är mycket bättre en en trött stressad och dålig mamma... Tänk på barnen och vad dom behöver från dig... rena kläder kommer inte högst upp på listan.
kramar
Du har ju ändå tagit första steget genom att erkänna att du behöver lite hjälp på vägen, precis som säkert.... ja, jag vet ju inte hur många rent statistiskt, men SKITMÅNGA är det iaf, andra småbarnsföräldar!
Ibland hamnar man ur, jobbigt, men man kan hitta tillbaks ! Lycka till! kram
Kära nån! Har inte de rätta orden, men spontant tycker jag att du borde få bli hel, bli helad, innan du kan ta itu med nånting/någon annan. Låt inte det dåliga samvetet gnaga, du är ingen supermänniska som pallar för allt utan att behöva hjälp och stöd. Satsa på dig själv oxå, annars går det inte i längden.
Verkligen trist att du inte får prata med någon. Finns det någon annan du kunde vända dig till? Kyrkans diakon?!
Kramar till dig, jag hoppas att det ljusnar för dig!!!
Fy vilket tungt inlägg. :( Få fatt i någon att prata med, låt det brista när du själv bestämmer att det får brista istället för när den sista lilla saken får dig över gränsen. Det är det enda råd jag kan ge, för jag vet av erfarenhet att en kontrollerad explosion är bättre än en spontan.
Hoppas det reder upp sig.
Vet inte riktigt vad jag ska säga men jag skickar iallafall en STOR KRAM till dig, känns som att du behöver det.
Åhh... modigt att du vågar sätta dina tunga tankar på pränt, det är bra och sunt. Förstår precis det där med flykten, man stänger av när man sitter vid datorn eller vid tv:n. Du har haft det tufft och dina försvarsmekanismer jobbar för fullt men kanske behöver du hjälp att ta tag i tuffa saker. Tid måste man ta sig, du måste prioritera dig själv eftersom du har ett sådant ansvar för barnen. Det är bara du som kan se till att du orkar så var rädd om dig! Mina tankar är med dig. kram
Snälla du, du måste prioritera att träffa en kurator. Du måste få prata av dig all oro och jobbiga problem, för att kunna fungera som mamma till dina tre barn och som kvinna till din man. Att du orkar fungera måste ju vara viktigare än att tvätten blir tvättad! Jag förstår att det inte är lätt för dig att hinna med allt, och när du står mitt uppe i allt se det som man ser som läsare av din blogg. Du är en person som råkat ut för saker som de flesta av oss (tack och lov) aldrig kommer att råka ut för. Du bär med dig mycket och nya bördor har lastats på dig.
Du är ung, du har tre barn och en man. Ditt välmående är så viktigt för dig och de omkring. Du skall leva ett helt liv. Prioritera inte bort dig själv. Håll dina mål för framtiden levande, även om det känns orelevanta för stunden. Snart kommer du att börja läsa till sjuksköterska!
Mina tankar går tll dig. Ta den tid du behöver för dig själv, för att orka vara det du vill vara för dina närmaste.
Vet inte vad jag ska säga riktigt. Men tänka en styrkekram på avstånd kan jag göra... Hoppas att det blir bättre snart och att du tillåter dig själv att släppa allt det dåliga samvetet Kram kram
Om du inte mådde dåligt emellanåt nu, skulle det vara konstigt. Till trebarnsmammans sedvanliga påfrestningar har det tillkommit oro för Elmer.
Dessutom drabbades du av mjölkstockning med feber?
Du är ju inte gjord av stål, även om du verkar vara både skärpt och duglig.
Du skulle behöva avlastning med hushållsarbete - tvätten kan ju vem som helst annan sköta?
Din man/särbo kanske kan vara den starka nu? Han har inte fött, hans kropp är inte tagen i anspråk av amning,han skulle kanske kunna vara den som tar över allt som hör till städning och tvätt?
Vila när du kan, mys med barnen när du kan - och strunta i sådana måsten som kan struntas i.
Orkar du planera något för framtiden, sök då tänka in en. ev terapi/samtalskontakt för att rensa bland gammalt bråte. Det är aldrig fel.
Hej Beckah. Fick barn några veckor innan dig och jag är på väg ur precis samma skit som du just upplever. Känner så väl igen mig. Tredje barnet, de andra två får stå åt sidan och man lider helvetes kval av allt dåliga samvete, samtidigt som man känner att man missar minstingens framsteg. Man räcker helt enkelt inte till. Allra minst till att vara den där fräscha, pigga och glada frun till råga på allt. Mannen åkte iväg på nöjesresa till huvudstan och när han kom tillbaka fick jag ett bryt. Kom helt enkelt inte ur sängen, bara grät och grät och sov och sov och ammade och ammade. DÅ vaknade mannen upp och förstod allvaret. All press, att allt ska fortsätta som "vanligt" trots en ständig sömnbrist + hormonomställnigar tog udden av allt. Mannen fick helt enkelt stanna hemma från jobbet och ta hand om allt, det var inte lyckan för honom men ett måste. Sedan bad han snällt sin mamma att komma ner och vara hos oss några dagar. Det var skönt, även om det var svårt att lämpa över allt. Men jag fick tid för lite saker som jag verkligen ville göra, inte bara alla måsten. Nu är jag sakta men säkert (hoppas jag) på väg tillbaka igen. Tre barn tar på krafterna, men jag ångrar ingenting. Ser med tillförsikt fram emot när de blir äldre och liiite mer självständiga (och det blir de ju faktiskt mer och mer redan som 4-5 åringar faktiskt). Tänker på dig och hoppas du får den hjälp du behöver. Kram.
Oj, jag vill så gärna hjälpa dig! BVC har psykologer (kanske är det gratis!?) Kanske du borde gå till en sån och få lätta på ditt hjärta. DU måste må bra för att kunna ta hand om dina små älsklingar... Snälla, sök hjälp innan bomben smäller! Jättekram och gör något snarast!
känner igen mig i det du skriver som trebarnsmamma är d nog vanligt med dåligt samvete och mkt bråk med sambon..känns som man inte räcker till för någon den lilla ska ammas å ammas å dom andra två är avundsjuka å söker uppmärksamhet genom att bråka eller hitta på grejer dom inte får å då blir man mer frustrerad å får ännu värre samvete.
Det är skönt att du är så öppen med det här, för det är så otroligt många som mår som du gör nu men som lider i det tysta. Som känner att "men vi har nyss fått barn, vi ska ju vara lyckligast i världen".
Jag vet exakt hur du känner nu. Eller det gör jag ju inte, men jag vet hur JAG kände när jag var i samma sits som du är nu. Det kunde lika gärna vart jag som skrev det här inlägget när min lilla (fjärde barnet) var nyfödd.
Jag sade inget till någon. Ingen visste hur jävla sugit jag tyckte livet var innan min fasad en dag rasade, min man stack och jag ramlade djupt ner i en depression. Allt hemma var kaos, jag hann inte med barnen och hemmet och allra minst hann jag med min man. Och mig själv såklart.
Nu är min lilla 16 månader och jag börjar så smått få struktur i kaoset. Depressionen är borta och min man & jag börjar hitta tillbaka till de vi en gång var. Jag dras med det dåliga samvetet över allt mina tre stora barn missat under det här året, jag har knappt orkat ge dom någon kärlek alls: jag är bara sur och irriterad jämt.
Jag vet inte vad jag vill med den här kommentaren. Bara tala om att det är OK att inte orka jämt. Och tacka dig, för din öppenhet!
Hej Beckah, du känner inte mig men jag tycker du skriver så hemskt bra (och att du borde fortsätta med det, kanske i annan form än blogg också för du har en sjujäkla begåvning att uttrycka dig!). Du har det verkligen jobbigt och det är inte så konstigt, TRE barn med allt vad det innebär, den minste sex veckor och oro över den lilles hälsa räcker minsann! Det blir jobbigt även i ett jättetryggt förhållande. Och försök få till det med att prata med någon, det är otäckt att sitta och vränga utochin på sig men det hjälper! Och du, jag tycker du är jättefin på bilderna i gula tröjan, du fick ju barn för sex veckor sedan, ta det lugnt med dig själv och din kropp, du skäms verkligen inte för dig!
Styrkekramar till dig Beckah, det blir bättre!
Tack alla! Så mycket jobbigare det här skulle vara utan alla fina läsare <3
