"Vad jag förstår så var/ är det väl inte att soc gjorde en utredning som du Beckah tycker var fel. Jag kan tycka att det inte var så konstigt inte bara med tanke på ålder, utan att du ju uppenbarligen inte hade haft en problemfri uppväxt själv. Det som var fel var ju att man inte accepterade att utredningen gav ett resultat som de inte hade väntat sig. Soc borde ju naturligtvis ha ordnat med en annan form av boende för dig och Viktor när utredningen var klar, det borde väl alla tycka. Sen antar jag att ingen vill få sin förmåga som förälder utredd vare sig man är 15 eller 45, förmodligen inte speciellt kul, även om man accepterar det. Men att man blivit utredd av Soc gör en ju inte till en dålig förälder eller en dålig människa, vilket en del verkar tycka."

Monika; du har uppfattat det helt rätt :-) tvärt om var jag jätteglad över den åttaveckors utredningen. Låter konstigt men eftersom soc sagt hela graviditeten att de skulle ta barnet vid förlossningen och ingen informerade mig om att det inte fick gå till så, så trodde jag ju att det var vad som skulle hända fram till ungefär sjunde månaden då soc berättade att de inte skulle ta barnet direkt utan att jag istället skulle få genomgå en utredning tillsammans med bebisen.

jag var jätteglad för den chansen eftersom jag visste det ingen annan vågade eller ville tro; att det skulle gå utmärkt att vara mamma. Jag förstår att man tvivlar på det. Även min egen familj tvivlade starkt. Utom EN syster som sa att hon tog förgivet att jag skulle vara en bra mamma tills motsatsen bevisades, inte tvärt om som alla andra menade/tänkte/sa.

Under första veckans utredning var det enbart observation, under andra veckan skulle vi fokusera på de svåra bitarna. Det fanns inga. Det fanns inget tema för veckan. Så jag valde själv att vi skulle fokusera på att åka buss. Jag var lite nervös inför att åka buss med Victor för jag var rädd att han skulle börja skrika på bussen och så skulle det vara så pinsamt när alla tittade.

Så under andra veckan åkte jag buss några gånger medan personal följde med och redan efter första gången släppte min oro.

Det var lixom allt, alla bekymmer jag hade över huvudtaget. Allt annat gick supersmidigt. Skötseln av Victor, amning - allt! jag tyckte det var urmysigt att vara mamma och allt flöt på kanonbra.

När utredningen var klar hade personalen skrapat ihop ett antal anmärkningar som soc sedan använde. Jag ska berätta vad dessa var.

1. Rebeckah är lugn när Victor skriker. Det tycker vi verkar onormalt, hon tröstar och tar hand om honom men hon blir inte stressad, varför? har hon ingen empati?

min kommentar: JÖSSES! hur kunde detta komma på den negativa sidan. Det här är en av de saker jag är väldigt nöjd och stolt över i mitt föräldraskap! Jag mådde naturligtvis jättedåligt inuti att mitt barn skrek, bebisskrik är det VÄRSTA jag vet. Men att hispa upp sig och bli hysterisk gör verkligen ingen nytta, det viktiga är att försöka behålla lugnet för att kunna överföra lugnet på barnet. Ett barn som tröstas i en lugn famn jämfört med ett barn som tröstas i famnen på en hysterisk mamma som inte vet var hon ska ta vägen eller vad hon ska göra? Vilket verkar vettigast? jag var lugn eftersom jag alltid visste varför han skrek och alltid visste hur jag skulle göra för att trösta honom, även om det gjorde ont i mig att han skrek.

2. När Victor var 5 veckor gammal kom rebeckah med honom till personalen en natt för att han vägrade sova. Hon sa att alla andra barn i hela världen sov utom Victor och att hon ville adoptera bort honom.

Min kommentar: Jag var en ensamstående mamma som i 5 veckor tagit hand om mitt barn helt själv och aldrig behövt hjälp eller bett om hjälp. En natt var jag ofantligt trött och stressad vilket gjorde att Victor inte kunde lugna ner sig och vägrade amma och bara skrek. jag tog med mig honom till personalen som följde med tillbaka till mitt rum. jag var jätteledsen och sa att alla barn utom mitt sov nu, bara han som var vaken. Medan jag fick prata av mig lugnade Victor ner sig och tog bröstet och sen var allt bra. Att jag skulle ha nämnt en adoption är en ren lögn och även om jag hade sagt det hade jag absolut stått för det. Skrikande spädbarn kan få trötta föräldrar att tänka och säga allt möjligt "jag ska kasta ut honom genom fönstret" och liknande är inte ovanligt. Alla har rätt att bli så trött. fast inte jag, jag hade inte rätt att känna så för då var det onormalt och togs upp som en negativ sak mot mig. trots att jag var en ensamstående ung mamma och på 8 veckor var detta enda gången jag ens bad om hjälp eller behövde prata av mig.

3. Rebeckah ville inte amma mer och gav Victor ersättning och ville börja redan samma dag och gav honom ersättning från fel månad trots att personalen sa att hon inte skulle det.

Min kommentar; när Victor var 6 veckor så sinade mjölken (i efterhand med mer amningskunskap så vet jag att det var en tillväxtperiod) och eftersom det var så stressande att bo där med massor av personal och massa andra boende så fick jag inte upp produktionen igen så på en dag så försvann mjölken i princip helt. Victor var hungrig och personalen vägrade åka och köpa rätt ersättning. Det fanns från en annan månad och jag provade 10 milliliter. jag hade noll kunskap  om ersättning och välling. jag trodde för det första att allt hette välling tex och personalen som jobbade förklarade inget och hjälpte mig inget. Det enda de sa var att jag var tvungen att amma (jag var inte den enda de försökta tvinga att amma).

4. Rebeckah låter Victor stå upp fast han är alldeles för liten för det. Detta är skadligt för hans kropp men rebeckah fortsätter trots att personalen påtalat för henne att hon inte ska låta Victor stå upp. Hon låter även Victor sitta i en babysitter trots att han är allt för liten. Vi har sagt åt Rebecka att babysittern inte får användas inann Victor är 3 månader gammal vilket är den information vi fått av BVC.

Min kommentar: Behöver jag ens kommentera? Jodå jag har gjort om samma hemska grejer även med Alvin och konstigt nog verkar alla andra också göra dessa hemska saker mot sina barn.

Victor var en aktiv och pigg bebis som var väldigt tidig i utvecklingen. han är född nästan 3 veckor efter beräknat och var framåt från dag 1. han vägrade ligga ner i famnen utan ville hållas upprätt. Från en månads ålder tryckte han ifrån med benen och ville stå själv - det bästa han visste. Han stod och jag höll hans händer - fantastiskt skoj tyckte Victor.

När det gäller babysittern vette sjutton var de fick den tokiga infon ifrån? När han var 3 månader och fick börja använda den så reste han sig till sittande i den och höll på trilla ur eftersom han vägrade att ligga ner i den. Helt galet att anmärka på att man använder en sådan de första 3 månaderna. Gör inte alla det?

Jahapp, sen då? nej, tyvärr - detta var allt. Detta var alla mina brister, 15 år gammal, eller ja, när utredningen var klar var jag ju 16 eftersom jag fyllde det när Victor var 3 veckor gammal.

Du som läser detta, hur många missar gjorde du själv de första 8 veckorna med ditt första barn? (om man nu kan kalla dessa 4 saker för missar ens).

ALLT utöver det här funkade alltså jättebra och jag själv tyckte det gick toppen. jag trivdes enormt bra med att vara mamma, tyckte att det var jättekul och jätteenkelt. jag var helt övertygad om att jag skulle få en egen lägenhet eftersom jag själv visste hur bra det gick för mig och Victor men nej som sagt - vi fick bo kvar - i nästan 2 år!

Under dessa 2 år blev jag mer och mer nedbruten psykiskt. Soc och personalen på hemmet samarbetade för att bryta ner mig psykiskt. Efter 1,5 år var jag så nere psykiskt att jag även drabbades fysiskt. Min kropp sa ifrån. Jag var på botten coh orkade knappt gå och ja då gjordes det en ny utredning på mitt föräldraskap. Väldigt lägligt - precis vad soc väntat på hela tiden.

Så gick det till.