Vardagslängtan!
Tack och lov har Elmers störda grejer lugnat ner sig helt. Igår fortsatte det precis som i förrgår men nu kan jag slappna av med den biten *pust* men hans hud är fanimej förjävla jobbig att leva med. Ska det vara så här för alltid? Fattar verkligen inte, det måste vara något annat han har också. Kanske något helt egen sjukdom? Vem fan vet lixom. Vem vet om det är något farligt, vem vet om det är något som kommer stanna i huden eller inte.
Jag är iallafall 100% säker på att det var Elmerkonstigheter för prickarna höll sig enbart på de röda stora områdena han har på lår, vader och armbågar. Skumma unge.
***
Tog en timme paus i skrivandet :-) M kom hit och passade sina ungar så jag fick åka och handla IFRED och sola (=ljusterapi) och nu känner jag mig mycket piggare och gladare. Mat på G också :-) lite kaffe först bara. Undrar när nästa attack av sorg slår till, tryckt undan tankarna och försökt fokusera på annat så gott det gått i helgen men det kommer väl snart. INTE idag för jag orkar inte. Upp med mungiporna och bit ihop.
Hoppas ni alla har en fin söndag <3
***
Uppdatering:
För alla nyfikna små fisar ska jag dela med mig av min kväll och uppdatera med kryss allt eftersom ;-) (så kanske jag faktiskt får något gjort!) *Intresseklubben antecknar*
[X] Äta mat
[X] Dricka kaffe
[X] Hänga tvätt
[ ] Diska (någon som vill komma hit och ta den?)
[X] Städa badrum
[X] Sätta igång en tvätt
[X] Natta Elmer
[X] Se på Solsidan
[X] Plugga
[X] Träna
[X] Hänga andra tvätten
[X] Duscha
[X] Sova
Jag förstår din vardagslängtan.
Tur att M finns och tar sin del av vardagsbördan.
Men jag undrar: varför satsar du på läglöneyrke som sska?
Kan du inte använda din intelligens och din kämpaglöd på annant? Bättre betalt? Mindre stressigt - med tanke på din diagnos som bipolär?
Mera utdelning av mödan liksom?
Jag ska bli barnmorska och jag väljer det för att jag vill bli det såklart :-) lönen är skitsamma sålänge man klarar sig, det är långt mycket viktigare att det är roligt.
vill också bli barnmorska
Jag håller med dig, hurra för vardagar. Jag har nedräkning till dagis i morgon.
När du skriver om hur du hanterar din hjärtesorg låter det väldigt kompetent. Givetvis förstår jag att du inte skriver om allt men du har inte nämnt några självskadebeteenden eller oöverlagda konfrontationer och frånvaron av såna i en tung sorgeprocess är ju ett tecken på att du har stora resurser trots dina diagnoser. Önskar dig all lycka till i det fortsatta arbetet med sorgen (och allt annat förstås).
jag känner själv att det är en väldig skillnad mot hur det alltid varit annars. Jag kan hantera det helt och hållet annorlunda. Framförallt att det känns som en normalsorgeprocess och inte att jag faller ner i mina mörka depressioner där allt är svart. Jag ser fortfarande ljuset även om smärtan är fruktansvärd så älskar jag att leva och mitt liv ännu.
