Men förlåååt då för fan!
1. Jag är Bipolär och Borderline och har utöver det ytterligare 3 personlighetsstörningar. Jag jobbar på dem. Jag äter medicin men går fortfarande på upptrappning för att hitta rätt dos. Ha liiite förståelse för hur jag fungerar (och inte fungerar).
2. När jag blir arghungrig så fungerar inte jag. Varken fysiskt eller i tankarna. Jag blir farlig, arg, skulle eventuellt kunna döda någon, jag vet inte, för jag brukar ta mitt ansvar och ÄTA! Oftast INNAN jag blir arghungrig och hjärnan lägger av, men det händer att jag väntar för länge ibland och det är INTE ROLIGT för någon och så får jag skynda mig att äta. Snabbt socker funkar inte utan gör saken värre. Jag måste ha MAT. Det går inte prata med mig alls förrän jag ätit och maten hunnit landa lite (blodsockret höjts). Så även om dropp hade hjälpt mig med det här så spelar det ju ingen roll när jag redan ÄR arghungrig, inte kan tänka och bara vill ha MAT och skiter i ALLT annat och vill döda allt i min väg. Det här är inget jag väljer eller kan rå för. Jo i vanliga vardagen kan jag det eftersom det är mitt ansvar att äta regelbundet men vid tillfällen som idag kan jag inte äta innan det går så här långt. DE SOM INTE VET HUR DET HÄR KÄNNS ELLER HAR NÅGON I SIN NÄRHET SOM FUNKAR SÅ HÄR HAR INTE EN JÄVLA ANING! INTE EN ANING! Så kom inte med era pekpinnar.
3. Jag klagar absolut INTE på den vård jag fått och blivit erbjuden idag. All vårdpersonal har skött sig exemplariskt och gjort allt man kan förvänta sig, varit ansvarsfulla och inte tagit några risker alls. AT-läkaren på Vårdcentralen tog sig massor av tid att prata och kollade upp alla möjliga grejer med prover för att kunna utesluta saker exempelvis till och med grav-test fast det är 110% omöjligt. Ambulanspersonalen var urgulliga och sköterskan som åkte bak med mig gjorde alla rutinkontroller ordentligt flera gånger trots att jag mådde förhållandevis bra och alla tester var utan anmärkning. På Akuten var både sköterskor och kirurgen vänliga, professionella och tillmötesgående. Läkaren var flexibel och noggrann och tog inga risker. "Min" sköterska erbjöd dropp vilket var det hon kunde erbjuda. Allt var helt rätt och riktigt. Jag tycker inte NÅGON gjort NÅGOT fel ALLS.
4. Det är ingen fara. Min smärta gick över i förmiddags, sen hade jag yrsel illamående och huvudvärk. När även detta gick över kändes det inte speciellt motiverat att vara kvar men för säkerhets skull ville jag ju göra UL osv. När jag sen blev arghungrig och hjärnan slutade funka så blev allt utom mat helt ointressant. Jag ringde på sköterskan för att få veta ungefärlig väntetid på UL för jag behövde äta. Jag förväntade mig INGET annat än att få veta VÄNTETID. Jag förväntade mig inga åtgärder, mat eller påskyndat UL. Jag ville ha en ungefärlig tid så jag kunde se om jag kunde stå ut med hungern. Hon sa att det kommer ta lååång tid (fast sagt på ett bättre sätt).
5. Jag ville inte det här från början ens! Jag blev "beordrad" redan halv 8 i morse att åka ambulans till akuten av 1177-sköterskan. Jag ville inte. Jag ville avvakta och gjorde rätt i det för det gick över och hon gjorde rätt i att beordra det för det är hennes jobb. Men jag skulle inte ens gått till Vårdcentralen idag om det inte varit för att jag redan hade en planerad tid! Jag hade en tid för att få veta om jag har ett bråck eller inte, DET var det jag ville, men vårdpersonalen måste vara noggranna för om de lämnar något åt slumpen och det händer något så har de ANSVAR, därför görs det en jävla massa grejer som man redan innan vet är onödiga till 99% men måste göras "för-att-OM-det-kanske...". Jag hade inte ont längre, mådde inte dåligt längre. Det är inte akut och akuten är till för akuta fall. Bland annat kom det in en trafikolycka medan jag låg där. Om jag går hem mot deras rekommendation är det MITT ansvar och det tar jag på mig fullt ut.
6. Jag hatar att söka vård för saker som inte syns (när det gäller mig själv, inte barnen). Syns det inte så finns det inte. Min förbannade jävla kropp luras så här många gånger per år och jag lyssnar inte längre. Jag har haft symptom på allt möjligt, varit inlagd en massa gånger och haft fucking INGENTING, VI HITTAR INGET FEL! Man framstår som en mytomanisk idiotjävel och jag hatar det. Det är så förbannat förnedrande och pinsamt. Jag ville inte! Jag vill inte åka in halv 8 på morgonen med ambulans och så går smärtan över och allt var i onödan. Därför åkte jag inte. Jag åkte sen för att läkaren ansåg att det var ett måste. För att hon har ansvar.
Jag har för några år sen haft en halvsidig "förlamning" alltså inget på halva kroppen fungerade ordentligt. Inte ens musklerna i ansiktet, när jag försökte le blev det bara med halva munnen, hade knappt känsel i armen och benet. Var inlagd i flera dagar och genomgick ALLA tester man kan tänka sig, blev sövd och grejer. "Vi hittar inget fel".
Jag har haft svullna lymfkörtlar, förstorad mjälte och mått som att jag var på väg att dö. Var inskriven och utreddes ett par månader och var inlagd i omgångar. Åkte mellan Östersund och Umeå och gjorde ALLA ALLA ALLA undersökningar. Alla blodprover, datortomografi, magnetröntgen, benmärgsprov, två biopsier på lymfkörteln på halsen. "Vi hittar inget fel".
Det här är bara två av säkert 20 exmpel. INGEN i hela världen förstår hur jobbigt det är. Jag har slutat tro på min kropp. Jag är odödlig. Jag kommer aldrig få något på riktigt, bara fortsätta få symptom på all jävla skit som finns och framstå som en idiot varje gång. NEJ TACK, DET RÄCKER! Min magsmärta idag var INGENTING, ett UL hade visat INGENTING och naturligtvis kommer det visa sig att "bråcket" på magen i själva verket är INGENTING. Ni fattar inte. Ni fattar verkligen inte. Ingen fattar! Ingen förstår hur det känns att behöva sitta och HOPPAS på att prover ska VISA något, vad som helst (gärna något snällt och lättfixat), men bara NÅGOT bevis på att man inte inbillat sig alltihop. Sen när inget syns återigen få skämmas ihjäl och känna att alla tror att man hittat på, börja fundera själv om man bara inbillat sig. Då blir det till slut så att man inte VILL HA NÅGON VÅRD förrän det är något som klart och tydligt syns! Därför kunde jag be om tiden idag för att kolla upp "bråcket" på magen då det ju bevisligen faktiskt finns där. Även om det självklart kommer visa sig vara INGENTING så sitter det där, fullt synligt och går att känna.
SÅ FÖR FAN SLUTA SPY UR ER EN JÄVLA MASSA ELAKA KOMMENTARER! Jag ber så HEMSKT mycket om ursäkt för att ni hela dagen suttit och tyckt det varit jättespännande och sedan blev bestulna på en smaskig final med död eller operation eller något annat läsvärt och inte bara bli serverade detta antiklimax att jag bara gick hem, helt utan smärta. Buuuhuuu lixom, FÖRLÅT!
För er information så bloggar jag om sådana här saker främst för mina ANHÖRIGA och inte för ert NÖJE! Jag skriver i bloggen så att min familj och mina vänner ska veta vad som händer. På Facebook kan man inte skriva långa statusar och jag orkar inte sitta och ringa runt. Bloggen är ett utmärkt sätt. Sen får ni andra också ta del av det men visa respekt!
<3 kram <3
<3 <3 <3
Jodå, vi är fler som drabbas av alla möjliga konstigheter som det aldrig hittas någon förklaring till. Jag brukar vända mig till vården för att få kollat, men jag vet erfarenhetsmässigt att oftast hittar de just ingenting.
En fundering... kan det finnas en koppling mellan de konstigheter din kropp har för sig och de konstigheter Elmers kropp har för sig? Alltså konstiga symptom utan egentlig förklaring?
Ja du S, vem vet. kanske det :-/ men antagligen får vi aldrig veta.
Nej, förmodligen inte.
Du är en riktig kämpe Rebeckah. Bry dig inte om inkompetenta personer som inte klarar av att visa empati och respekt. Jag tycker att du är så ärlig i ditt sätt att uttrycka dig i vad du gör, vad du står för och vem du är. Jag har själv gått hem i från en sjukhusvistelse alldeles för tidigt efter en operation helt mot läkarens åsikt. Men jag blev så dåligt behandlad och fick ingen respekt eller empati för den jag var och i hur jag mådde. Det finns en gräns i hur mycket man klarar av att tåla i från andra.
Becka,jag vet verkligen hur det är att vara "ÄTHUNGRIG"Har haft diabetes sedan liten tjej och jag vet att man knappt kan se eller höra folk när blodsockret är väldigt lågt.Blir också skitarg och kan känna "mördarkänslor"Förlorade vår älskade gosse i hjärntumör för 3 år sedan.Efter det spökar blodsockret mer.Du behöver inte ha diabetes för att blodsockret sjunker drastiskt och ingen orkar med en.Alla har inte så vilket gör att ingen kan förstå och begripa.Jag begriper verkligen och förstår dej till 110%.Kram Kia
Beklagar er fruktansvärda förlust Kia <3 och Ja jag tror du förstår precis vad jag menar med blodsockret <3
Madeleine: <3
<3
Jag läser din blogg Beckah och än så länge gillar jag dig=) Skit i vad andra skriver och babblar om. Ha en nice helg!!!!!!!
Vill bara ge dig en STOR kram!
Känn dig inte ensam! Vi har ofta patienter som kommer in med "ingenting", men grejen är den att vetenskapen inte är den fulla sanningen. Vi människor vet inte allt än. Så även om det inte visar på prover eller rtg så är ju inte det den absoluta sanningen. Som ssk har jag lärt mig att ALLTID lita till patientens upplevelse! Det är superviktigt!!
Tro inte du är galen!!
Krya på dig!
Ska du verkligen läsa till syrra med den problematiken? Om du har svårigheter att tygla ditt humör kan det väl gå ut över patienterna. Skylla på diagnoser lär inte gå hem då? Hur gör du hemma med barnen om du blir på dåligt humör? Varför är du så fixerad vid sjukdomar? Elmer verkar ändå ha en mild variant av sjukdomen verkar det som.
Jag kan tygla mitt humör, jag kan "bete" mig. Jag klarar att hantera mina sjukdomar i den utsträckning det behövs för att vara någorlunda normal ute i samhället (vad nu normal är för något). Tex i skolan och liknande och skulle inte ha några som helst problem med att jobba.
Det jag inte klarar är när blodsockret sjunker så lågt att hjärnan slutar fungera. Fråga någon med diabetes, de flesta av dem vet vad jag menar. Väldigt enkelt att ordna genom att äta regelbundet vilket jag inte fick eller kunde idag.
Vad har Elmers sjukdomar med saken att göra? Ja, uppenbarligen har hans sjukdomar inte varit farliga hittills. Vad som händer nästa vecka, nästa år eller när han är 5 år kan ingen svara på och det är så dessa sjukdomar funkar.
Hej igen
Jag vet EXAKT vad&hur du menar, då jag varit med om samma saker inom vården, fast av andra orsaker. Vet EXAKT vad du menar med att man inte vill ha "vård" till slut. <3 Visst, nu har jag vissa VÄLDIGT fysiskt påtagliga problem/sjukdom, utan att jag e sjuk. För jag är ju opererad&"frisk" men med kronisk medicinsk invaliditet. Många ggr när andra tycker att jag ska "söka på akuten" t.ex, så gör jag inte det, för de kan ändå inte göra ngt mer.
Känner som du, att jag är typ odödlig&inte kan få "riktiga" sjukdomar. Och, ja, då åker man inte in förrän man har så ont som du hade imorse, eller verkligen har 40 graders feber&en SYNLIG sårinfektion, t.ex.
Och, ja, man kan få "kalla fötter" liggandes i ett rum på akuten MED dropp&restriktioner&bara ta väck det&helt enkelt gå därifrån, för man pallar fan inte.
Och nej, folk som inte varit i dessa situationerna KAN INTE förstå, och det ska de vara väldigt glada för, för det är inte precis nåt nöje!
<3 <3 <3 Beckah, DU vet att JAG vet <3 <3 <3
Kram på dig Lotta <3 ja, du och jag <3 vet att du vet :-) <3
Hmm! Var det inte du som inte alls för så längesen inte åt nåt alls knappt vissa dagar?!?!
Visst visst, skyll på dina sjukdomar du. Jag har ADHD, därför är jag sån! Bra då kan jag skylla på min sjukdom.
Händer det något med dig så hoppas jag att du tar med en matsäck så du slipper vara bitchig!
Med eller utan diagnoser, det är ju tidigare erfarenheter som styr hur man reagerar och agerar i olika situationer... och har man hög smärttröskel så åker man kanske inte in och stannar om man inte är halvdöd.
Skönt att du mådde bättre efter ett tag och hoppas det håller i sig <3
Kram
tråkigt att folk alltid måste hoppa på o vara otrevliga.
kan till viss del förstå känslan av att man inte orkar gå till läkare längre för dom hittar ignet fel iaf, trots att man konstant har ont.
hoppas dom hittar vad som är felet denna gång! stor kram!
Jag har själv smitit från ett rum på akuten när jag tyckte att mitt magonda gått över... Jag är helt "normal" ;)
Hur funkar det dom dagarna du käkar chips till frukost tex? Tänkte, man blir ju inte så mätt av det :-)
Helt sanslöst att du ens behövde skrivas det där inlägget.
Jag är inte avundsjuk på din gårdag!!!
Och vilken superfin headerbild!!!!!! <3
Beckah, det måste ta mycket energi från dig alla dessa negativa kommentarer. Du kan inte lösenordsskydda vissa inlägg där du skriver sådant du vet att många kommer ha starka åsikter kring. Om vissa inlägg är menade för ex släkt och nära vänner eller andra du känner förtroende med, kanske du kan lösenordsskydda just de inläggen? Det tror jag skulle bespara dig massor av dynga. Det kan inte vara bra för måendet att alltid bli så ifrågasatt och förolämpad! Bara en tanke.
Å förresten, skönt att det blev bättre! Ta hand om dig nu!
Vi är tre i min familj som måste äta annars fungerar vi inte med resten av världen, eller med varandra.. Jag har en dotter på 2,5 år och klarar henne galant eftersom jag oftast kan styra mattider.. Och jag har läst till ssk. Jag förstår dig Beckah... Och jag har slutat söka vård för det mesta jag råkar ut för.. Fått så mycket förhoppningar om lösningar som aldrig blivit av..
Jag vet precis hur du känner..
Mellan min trea och fyra så började jag blöda/ha mens 30 dagar av 30 möjliga..
Alltså verkligen mycket, konstant!
Jag besökte fem olika gynekologer och fastnade till slut hos en.. Alla prover togs, allt såg så himla bra ut!
Till slut så skickade hon in mig på en titthålsoperation och jäklar vad glad jag var!
Från att få höra att det inte är något fel av alla så skulle de nu äntligen få se att nånting inte står rätt till där nere..
Operationen gjordes och när jag vaknade så kändes allt mycket bättre!
Tills läkaren kom tillbaks..
"Allting ser jätte bra ut! Vi kan bara dra den slutsatsen att du har riklig mens pga att du fått så många barn på så kort tid."
( tre förlossningar/barn på tre och ett halvt år )
Som jag grät..
Jag vill inte höra att allt ser bra ut, det kan ju för fan inte behöva vara så att det är normalt att ha mens dygnet runt, dag ut och dag in, bara för att jag fött ett par barn??
Jag vill höra att de hittat felet, oavsett vad det är!
Så jag vet precis hur du känner.. Att faktiskt få höra att det finns fel, att det inte är inbillning..
Lycka till tjejen!
Du måste nog se till att ha något i fickan när du ska börja jobba som bm eller ssk för det händer ofta att vi inte får äta på hela dagen! :-(
<3
"Du måste nog se till att ha något i fickan när du ska börja jobba som bm eller ssk för det händer ofta att vi inte får äta på hela dagen! :-("
Det är ju inte speciellt svårt att hålla blodsockret jämnt om man vet med sig att man måste och behöver göra det. Annars hade ju inte någon med diabetes heller kunnat jobba som SSK.
Marina - Mamma till fyra:
Åh fyy fattar exakt vad du menar. Vilken ångest att vakna upp och inte få svar och känna sig som en sån som bara är i vägen och kostar vården onödiga pengar "inbillningssjuk". Jag VEEET :-(
Kaiza: Nej, tyvärr går inte det vad jag vet. Man kan ha en helt låst blogg eller helt öppen blogg här på blogg.se
"Hur funkar det dom dagarna du käkar chips till frukost tex? Tänkte, man blir ju inte så mätt av det :-)"
Hur menar du nu? Man blir väl jättemätt av chips. Massa fett och kolhydrater.
"Visst visst, skyll på dina sjukdomar du. Jag har ADHD, därför är jag sån! Bra då kan jag skylla på min sjukdom.
Händer det något med dig så hoppas jag att du tar med en matsäck så du slipper vara bitchig!"
Att du har ADHD tycker absolut ursäktar din otrevliga kommentar här tex och att du inte orkade koncentrera dig tillräckligt länge för att läsa mitt inlägg ordentligt. Jag behövde ingen matsäck, jag hade kunnat gå och äta flera timmar tidigare. Det var ju inte bristen på mat som var felet. Felet var att jag inte fick lov att äta. Jag hade klarat mig från detta om jag fått dropp långt tidigare men det visste ju inte sjukvårdspersonalen och jag visste inte att det skulle ta sådan tid och jag visste inte att jag skulle bli arghungrig. Det är extremt sällsynt att jag blir sådan när jag inte ätit alls. Tvärt om brukar det vara när jag HAR ätit och sen någon timme senare blir hungrig igen (blodsockret svänger snabbt).
"Jag håller med om att det är lågt att skylla på sina diagnoser så fort man beter sig illa. Ta lite eget ansvar nån gång och kan du ge fan i att bete dej som en trotsig 15-åring. Så fort nån är emot dej så är dom dumma i huvudet och har stora problem osv osv. Jag trodde du va ansvarsfull och mogen."
Kan du ge mig en lista över vilka sjukdomar som är lågt att skylla på och vilka som är okej? Får man skylla på sin förlamning för att slippa gå en promenad? Får man skylla på sin fiskallergi för att slippa äta fisk? Får man skylla på sin hörselskada som förklaring för att man inte hört vad någon sagt? osv osv osv ge mig en lista vilka sjukdomar och handikapp som räknas och inte.
Att skylla på psykiska diagnoser när man beter sig som en ohyfsad nonchalant idiot är fel!!! Allra helst som man i andra lägen klarar saker galant! Om jag skulle stöta på dej när du är ssk och beter dej illa så godtar inte jag att du då skyller på dina diagnoser! Men du säger ju att du kommer kunna tygla ditt humör då så varför gör du inte alltid det då!?
Och klart vissa av oss undrar hur du kunde äta chips till frukost när du i detta inlägget skrev att du behövde riktig MAT för att inte bli tokig!
När man jobbar får man vidta de åtgärder som krävs för att man ska kunna sköta sitt jobb. Att bete sig på ett dåligt sätt i sitt yrke är aldrig okej, diagnoser eller inte. Då är man tvungen att sköta sina mediciner/sovtider/mattider/what ever som krävs. Det går inte jämföra.
MAT ja, det är det jag behöver när jag redan ÄR galen (arghungrig) men det funkar med en chipspåse/en massa godis osv också men resultatet blir inte speciellt bra i jämförelse med att äta mat. Det jag menar är att det jag vill ha är MAT men äter i princip vad som helst i det läget. En nål i armen med vätska är kanske inte RIKTIGT samma sak för mig?
Jag blir inte arghungrig på bestämda tider eller i bestämda situationer. jag kan gå en hel dag utan att äta utan att bli arghungrig. Samma sak kan jag äta bra för att några timmar senare bli akut hungrig och sedan arghungrig. Jag kan aldrig förutspå. Det enda jag vet är att sålänge jag alltid har ett jämnt blodsocker (äter regelbundet) så händer det inte alls.
Klemmer om deg, fineste, jeg forstår deg faktisk. Mange årsaker til det, kanskje jeg sender en mail en dag og berettar.
Løft hode og gå ut i verden! Du er bare så flott <3<3<3
Ha en underbar helg!
du borde se över dina matvanor. tror ditt blodsocker skulle hålla sig betydligt jämnare om du åt riktig mat på regelbundna tider och inte tex chips till frukost eller bara "när du känner för att äta".
ååå fan?! Det menar du inte?
Ursäkta men din kommentar är lite som att skriva "När det snöar blir det vitt på marken". Inget illa menat.
jamen gör nåt åt det då istället för att bli mordisk och sen skylla på dina sjukdomar när det egentligen är ett ganska "lätt problem" att fixa.
Gör något åt det istället för att bli mordisk? öööööh? det var ju DET jag gjorde!
Oj, ätit för lite socker ser det ut som..
Men har du alla dessa bekymmer så koncentrera dig på dom och för att må bra i stället för att sitta uppe dygnet runt för att skriva om dig själv på Faceebook och i bloggar och 253 andra ställen du klottrar.
Du är inte 7 år där du kan skylla på hela världen när nått går fel, och du kan inte skylla på dina psykiska problem när du matar dom med annledningar att blomma ut.
Ta ansvar för din sjukdomsbild och ta hand om din kropp o din familj istället för dina hemsidor och din sjukliga besatthet i att få uppmerksamhet.
Sånt där som att äta som folk och bete sig som folk när man jobbar löser sig ju. Att vara sin jobbperson är ju inte samma sak som att vara sin ledigperson. (Förstår ni hur jag tänker?)När man jobbar ska man ju vara en professionell person och då ser man ju till att funka.
Att diskutera hur Beckah kommer fungera när hon jobbar känns ju lite dumt faktiskt för det är ju ingen som vet precis allt om henne förutom hon själv. Hon skriver ju själv att hon är medveten om hur hon fungerar. Nu råkade hon hamna på sjukhuset och då är det inte lätt att planera maten direkt innan. När man jobbar så är det ju en annan sak. Vet man med sig att man ska jobba så får man väl anta att man löser det så att man får äta.
Även om sjuksköterskor inte har all tid i världen så kan man ju faktiskt se till att ha något färdigt att sätta tänderna i när man går förbi helt helt enkelt. Svårare än så behöver det ju faktiskt inte vara.
Jag förstår dig faktiskt. Min pappas frus barn sprang rakt in i en lyktstoplpe här förra året och fick åka ambulans in till sjukhuset. Väl där inne fick mamman och han sen sitta på akuten i flera timmar och när ungen fortfarande var normal efter cirka tre timmar så gav hon upp och gick därifrån. Hon resonerade som så att om han inte börjat kräkas, inte verkade yr eller konstig, inget var brutet (konstaterat tidigare på vårdcentralen) och han var helt normal förutom en stor blåtira. Han lever och frodas idag och det var inget som helst fel på han.
Själv har jag fruktansvärt ont i magen då och då. En gång hittade de en cysta men de tror inte att det är det som är problemet. Istället påstår de att jag är förstoppad men jag har ju inga problem med toaletteriet överhuvudtaget... What so ever. Förstår inte problemet. Inte får jag äta tabletter emot det heller eftersom att det inte är bra när man har ont i magtrakten. Så jag får gå och ha ont, jävulskt ont. Sånt är störigt.
Jag hoppas att det löser sig för dig med det där bråcket eller vad det nu var du hade. Kram
beckah. du är både ojämförbar och oförbätterlig. självklart vet du att det var dumt att smita från ul, det fattar väl alla. för nästa gång du kommer in med ambulans blir du inte tagen på allvar. det är det som är problemet.(sen att barn blir så arghungriga att det bara skriker hysteriskt kan jag förstå. men vuxna???som kan mörda? ---sök hjälp tjejer som har det här problemet, det sitter djupare än blodsockret - det vet jag, själv diabetiker - . inte mår man bra när blodsockret svajar men mordisk behöver man inte bli. blir faktiskt ängslig när jag läser era inlägg för ni har ju barn allihopa inte sant?).
Hoppas du mår bättre idag! Kram <3
Jag kan dra parallell till mina sömnproblem. När jag inte sovit blir jag okoncentrerad, har dålig impulskontroll, blir arg och ledsen lätt, klarar inte vanlig tankeverksamhet och jag ser allt i svart och mår dåligt på alla möjliga sätt. Jag är inte lätt att ha att göra med. Jag gör precis allt jag kan, hela livet kretsar kring att jag ska sova ordentligt.Jag sitter inte uppe och ser en film, jag går ytterst sällan på fest med alkohol sent på kvällen, jag har mörkt och svalt i rummet, äter och motionerar regelbundet, undviker stress osv osv. Ändå är sömnen dålig ibland och då får både jag och mina nära lida. Men det värsta av allt är att inte bli tagen på allvar. Att folk som står en nära tror att man kan men inte vill skärpa sig. DET gör mest ont.
Så jag förstår din frustration med att inte bli förstådd och respekterad för svårigheterna.
Problemet med det här (med ofrivilliga funktionshinder) är ju bara att vem som helst som man träffar OCKSÅ kan ha ett funktionshinder. Och då faller liksom resonemanget med att den som har ett funktionshinder alltid ska ha mest förståelse, ska få frias även om man betett sig illa osv....för om alla får bete sig illa, hur blir det då?
Jag har full förståelse för dina svårigheter, jag har stora kunskaper på området NPF och borderline och olika behandlingsformer för dessa funktionshinder, och blir sällan personligen upprörd om jag möter en funktionshindrad som är ohyfsad eller utåtagerande. MEN jag tycker ändå att i ditt fall känns det som om det vore rimligt att förvänta sig, då du har så stor intellektuell insikt om dina funktionshinder och en stor kapacitet att faktiskt överbrygga en stor del av dem (bra gjort av dig, med tanke på din bakgrund, att du kommit så långt!), att du också förstår dem av läsarna och folk i din närhet som tar illa vid sig av dina uttryck ibland. Jag har som sagt förståelse för dina känslor i väldigt mycket av det du skriver om men i de inlägg du skrivit idag använder du så mycket aggressiva uttryck att det blir lite svårt att få ihop bilden av dig som dels väldigt insiktsfull, dels ansvarstagande ang dina hinder och svårigheter, dels öppen för att även andra människor har känslor och svårigheter av olika slag. För att hårddra, om det vore så att dina läsare som inte tycker som du de facto ÄR svagbegåvade, är det då en anledning att fara ut mot dem på det sätt du gjorde idag? Vore inte logiken i ditt resonemang innebära att de fick extra mycket förståelse, de också? Eller ska vi helt enkelt vända på det och säga att var och en faktiskt har ett ganska stort ansvar att bete sig hyfsat mot andra, oavsett personliga förutsättningar?
Jag önskar dig all lycka till framledes och hoppas du tar detta på rätt sätt - vänliga hälsningar AK
Skönt att du mår bättre! Tycker du ska fundera en gång till över ditt framtida yrkesval (sagt i all välmening). Baserat på vad du skriver i bloggen (känner dig ju inte personligen) så känns det som du måste jobba väldigt mycket med dig själv innan du kan jobba som BM. Jobbet är fantastiskt men oerhört krävande på många plan ska du veta, man får inte ha en dålig dag i detta yrke. Att du är ensamstående med tre barn kommer göra att du får det jobbigt på både praktik och i arbetslivet. BM/SSK är oerhört slitsamma jobb och man måste ha ett stabilt psyke för att kunna klara det. Ens egna behov sätts alltid i andra hand. Jag säger inte att du skulle göra ett dåligt jobb, men jag tror du har för mycket runt omkring dig för att du skulle orka med det man utsätts för i längden.
Detta var inte alls elakt menat på något sätt och jag hoppas du inte tolkar det så!
Kram och lycka till/BM sedan 6 år tillbaka
Sophie;
Jag utvecklas hela tiden och har naturligtvis alltid gjort det. Nu äter jag sen 2 månader tillbaka även medicin som hittills fungerat väldigt bra och på sikt kommer att fungera ännu bättre. På detta är det 3 år kvar innan jag är färdigutbildad SSK. Under tiden kommer det bli mycket praktik, att få testa hur det fungerar i verkligheten. Det här yrket är något jag ser fram emot och vill jobba med.
Allt talar alltså för att det här kommer bli hur bra som helst. Jag är inte det minsta orolig.
Inte för att vara leka men man kan INTE jobb som ssk eller bm om man är så stora problem med sig själv som du har. Som ssk/bm finns det situationer där man inte hinner äta, och då kan man inte få utbrott som du får! Att tacka nej till dropp är bara idiotiskt. Dropp lindrar hungern och hade gjort så att du hade kunnat få ett ul för att se vad det är som är fel. Jag tror inte att du kommer att uppnå dina drömmar till bm. Om ens till ssk.
En sak till, diabetiker som jobbar inom vården har ALLTID med sig dextosol (el dyligt) i fickan för att ta om deras p-glukos hoppar.
Fattar faktiskt inte hur du kan jämföra detta med diabetiker...du har ju inte diabetiker utan får ju behärska dig! En diabetes sköterska har skäl till att gå ifrån och få förståelse om detta av annan personal för dem har en sjukdom och oftast om man har diabetes som man SKÖTER så äter dem sunt och regelbundet och lär sig att handskas med sjukdomen. Vad har du att skylla på? Menar du att dina psykiska sjukdomar har samband med att du blir jätte hungrig och ilsk eller vad? Du kommer väll att bli sån där sur sköterska i sånna fall kanske som alla blir på dåligt humör av! Många kan bli sköterskor säkert du med det betvivlar jag inte alls men man ska bli en bra sån med kan du säkert med om vill och ändrar attityd, där tas ingen hänsyn till bad attityd, är man sån som person så har jag svårt att tänka mig man kan ändra sig helt i sin jobbroll, jag har ju märkt på många sköterskor hur dem är som personer så man förändras ju inte bara för att man har en rock på sig men visst håller nog många mkt inom sig...
Om du nu inte får bukt på dina problem så kan det bli jobbigt förstås. Sen påstår du att du KAN kontrollera detta men samtidigt SKA vi ha förståelse för alla dina sjukdomar och personlighetsstörningar...det stämmer inte riktigt, vem är en ärthjärna? Lågutbildad? dum i huvudet? Du beteer dig ju inte som en vuxen snarare en i tonåren...men du är väll snart 30år? Du är ganska omogen tycker som uttrycker dig så. Du uttrycker dig som om du inte vore särkilt begåvad/smart/ välutbildad utan som en tonåring som är i trotsåldern och ska vara tuff och cool som skriker massa fula ord! Snacka inte skit om dina läsare som ställer frågor och kalla dem fula grejer det säger mer om dig än om dem, vilken utveckling du har. Synd att du inte är mer rapp i käften! TÄNK efter innan du yttrar dig precis som du säger till dem andra det gäller dig med för du verkar inte heller tänka så långt tyvärr. Hoppas att du hur som helst mår bättre snart!!!
Förstår precis hur du känner. Jag lider av flertalet psykiska sjukdomar och är ofta i kontakt med vården då jag har ont på olika ställen. Men får nästan alltid svaret "Du är frisk som en nötkärna". "inget fel". Känns så himla pinsamt att söka vård när man ständigt får höra att kroppen mår bra.
"SÅ FÖR FAN SLUTA SPY UR ER EN JÄVLA MASSA ELAKA KOMMENTARER!"
What goes around comes around...
Du kanske skall korektur läsa det du själv skriver innan du gnäller över vad folk säger till dig?
"För er information så bloggar jag om sådana här saker främst för mina ANHÖRIGA och inte för ert NÖJE! Sen får ni andra också ta del av det men visa respekt!"
Du har sedan länge kommit förbi den gränsen där det du bloggar och skriver om är till din familj, du bloggar för att du vill ha uppmerksamhet och för att väcka opinion, och du gör det på ett sätt som slår folk i ansiktet och din respektlöshet till andra gör att det inte finns någon annledning att visa den respekten till dig som du kräver.
Tror och hoppas att du inte blir en SSK. Det rimmar illa och du ser det inte själv men du har blivit mycket sjukare idag nu med diagnos än vad du var för ett par år sedan.
Satsa på ett yrke som inte kräver kontakt med människor. Webutvecklare kanske?
"sjuuga" människa!
