Totalt beroende av någon
"Hjälp. Jag förstår och tycker det är hemskt att du mår så dåligt.
Jag hade en relation med en tjej med borderline och när jag ville lämna henne så reagerade hon exakt som du skriver om ovan. Nästan läskigt att läsa. Hon fick också ett psykiskt sammanbrott, blev inlagd, tog tabletter och en massa annat som jag inte behöver skriva om. Problemet var att hon åt upp mig. Det GICK inte att stanna vid hennes sida och försöka prata, få henne att förstå. En stor anledning till att jag lämnade henne var att hon ville ha mer och mer av mig hela tiden så jag kvävdes/blev uppäten. Till slut fick jag panik. Jag är en stabil person men jag blev deprimerad och fick ångest och mådde skit. Det är väldigt svårt att ha en relation med en borderline-personlighet. Jag gav henne allt hon ville ha under en lång tid efter att det tagit slut, men det var aldrig nog för henne. Du verkar ha stor insikt i hur du själv fungerar, det är bra. Du kan säkert bli bra en dag. Men man måste se sig själv också och inse att det kan vara psykiskt påfrestande för andra också. Och att alla människor har fria val att stanna eller inte stanna om det tar mer energi än det ger."
Det här är mitt svar:
"Tack för att du berättar. Känner igen det där väldigt väl, men vet om att det är så. Det är extremt jobbigt för Borderlinepersonen i fråga också, om man som jag dessutom är Bipolär och går in riktiga depressioner och toppar (inte bara Borderline-svängighet som jag såklart också har) så är det SVÅRT svårt svårt, alla Borderlinepersoner förstår inte hur jobbigt det är att vara den andra, alltså i ert fall DU. Men jag vet och förstår. Men jag är tusen procent säker att du "övergav" (som hon tycker) henne mycket mer skonsamt än det jag fått uppleva nu med den här personen ...som INTE är en kärlekshistoria som många skrivit bland kommentarerna. Det är bara en person som valde att finnas i mitt liv och sedan plötsligt skrotade den kontakten helt brutalt, elakt och ja, allt det jag skrev igår, trots att hon vet om hur skör jag är (hon övergav mig alltså så elakt att det hade varit brutalt även utan mina diagnoser). Hon kunde och borde ha gjort det på en mycket bättre sätt.
Man vill inte vara så klängig men det är svårt när man älskar så mycket och så djupt att man vill krypa in i samma skinn och dela kropp för att vara tillräckligt nära, allt annat är egentligen aldrig nära nog. Det går inte att beskriva den känslan för andra, det måste upplevas. Det är fruktansvärt jobbigt.
Att då förlora en sådan person - ja, det är värre än att dö, värre än att låsas in i ett fängelse i något ociviliserat land och bli torterad varje dag. Man skulle lätt "ta" det, bara man fick vara nära den personen.
Om man överlever separationen så går det sakta över med tiden (lång tid oftast), går att lära sig hantera och leva med, gå vidare, men känslorna finns kvar i hjärtat resten av livet om än på ett lite mer "normalt" sätt. Hur man hanterar separationen påverkas naturligtvis hur den som lämnar gör när hen lämnar.
Det här är en STOR del av anledningen till att jag aldrig släpper in folk för då händer detta om hen försvinner så för bådas skulle släpper jag inte in folk (med vilja, det har hänt ett par gånger mot min vilja, nu tex.)
Kram"
Även om ni inte förstår känslan så kanske ni då lite bättre förstår ATT det är fruktansvärt, utan att förstå eller någonsin känt känslan själv? ...ja, utom ni som helt klart bestämt er för att det är roligt att sparka på mig, håna mina känslor och det jag skriver. Det här är min blogg, jag använder den för att överleva, andas. Jag fattar inte ens vad ni gör här? Varför ni ödslar tid på att läsa min blogg när det alldeles säkert finns bloggar ni istället skulle tycka om. ÄR det verkligen så roligt att plåga någon som redan mår dåligt. Det är lite som att håna en rullstolsburen, säga att hen borde kunna gå eller skratta åt någon med dyslexi, håna, skratta åt hens oförmåga att läsa och skriva som andra. Osv osv, orkar inte räkna upp 100 exempel.
Som sagt, jag är tålig men självklart känns det som att det är liiite för mycket på en gång nu. Fattar ni verkligen inte det? Fattar ni inte vad jag har i mitt liv utan att ni dessutom ska roa er med att försöka plåga mig?
Jag kan inte förstå dina känslor hela vägen - för jag är inte du. Men jag vet hur det känns att förlora en annan människa. Det är sjukt jobbigt.
Jag förstår inte varför inte du ska få tycka att det är sjukt jobbigt - på ditt vis!!!
Jag hoppas dagen idag ler mot dig. ♥
Skit i vad alla idioter skriver :) och fortsätt blogga som du gör. Starkt att dela med dig av din varddag. Är mammaledig så följder din blogg i princip varje dag :)
Provar igen då. Jag har sprungit på dig då och då (på nätet alltså) sedan långt tillbaka. Jag minns dig i synnerhet från FL där jag ofta höll med dig i frågor, ändå stod jag inte ut med dig eftersom du blev så fruktansvärt otrevlig mot folk. Inte bara mot folk du tyckte hade fel utan även mot folk som gav dig tips och råd. Du avfärdade dem med jävligt taskiga argument, elaka och dumförklarande. Du framstod som fruktansvärt otacksam och det gör du fortfarande. Din blogg kom jag över av en slump för något år sedan. Jag är beteendevetare och jobbar med att analysera människors beteende, då var det väldigt svårt att inte fastna här. Jag undrade vad som gjorde att du gick tillbaka till M efter hela den där incidenten som det stod om i tidningen (först nu fattar jag att det är han som var den stabila i er familj...). Jag tror att det var där jag fastnade för jag väntade på en förklaring (som aldrig kom). Sedan har jag har jag haft kvar dig i feedreader och anledningen till att jag inte tar bort dig är för att det är som en dokusåpa hela grejen. Det är som Glamour eller något, man kan inte sluta fast att man egentligen bara vill titta bort. "Vad ska hända nästa gång, hur ska detta sluta?" Lite så är det. Personligen tror jag att du skulle göra bäst i att låsa din blogg och ge lösenordet till din lilla hejarklack istället. Det här kommer att bita dig i häcken om du någon gång avslutar dina studier - arbetsgivare googlar och även om du inte visar hela ditt jag i bloggen så är det detta vad som syns utåt. Och det är inte någon bra reklam. Ärligt och öppet, absolut men alldeles för utlämnande och nästintill billigt. Nakenbilderna med skorna liksom; Det kanske hade varit roligt om det var på skämt men du la upp dem för att visa din nya kropp och dina nya skor. Right? Den gick vi inte på. Du gillar uppmärksamheten, jag fattar men tänk på att det finns gränser... Ber om ursäkt för avsaknaden av styckeindelning, det fungerar inte.
Så sant mudhoney:) precis så är det!! Håller med i allt, coolt föresten att du är betendevetare, jag pluggar till det nu på universitetet och jag tycker med att det är såå kul att bara analysera :) Precis denna bloggen är som typ någon spännande serie hehe, och Beckahs taskiga attityd har jag också stört mig på något extremt.
Jag måste bara säga till Mudhoney.
Jag tyckte som du om Beckah förr, på den tiden jag hängde på FL (det vet Beckah för jag har skrivit om det).
Men jag har genom att faktiskt läsa och försöka sätta mig in i hennes liv och genom att inte ta hennes texter som något försök till att få alla att ändra uppfattning till "hennes sida" utan att läsa dem för vad de är (precis som hon skriver):
Ett sätt att släppa ut ångesten och röran inom henne.
Jag måste ju bara kommentera biten med dom så kallade nakenbilderna och skon... Eftersom jag var en av dom som följde hela SKÄMTET på fb och sen bilderna i bloggen så kunde jag absolut inte minnas att dom var just "nakenbilder" som visar upp allt. Jag var nyss och tittade på dessa bilder. Dom visar mest ben och armar förutom skorna. Jag kan inte riktigt förstå hur dessa bilder skulle kunna visa upp en ny kropp... Men det är jag...
Och jo, jag tycker Beckah är som finast i kroppen nu!
En tanke som slår mig hela tiden är, alla ni som på ett eller annat vis menar och stör er på att bloggen bara finns för att Beckah ska få den uppmärksamhet hon kräver, varför skriver ni här då? Varför ger ni den uppmärksamheten då?
Beckah - här har du ännu en som genom ditt skrivande hittat en egen ventil! Tack!
Därför att det är underhållande, och man har åsikter och värderingar själv om vissa specifika ting Beckah tar upp, ja man vill väll inte bara vara en passiv läsare utan påverka och vara aktiv, man läser bloggen som sagt som man följer en spännande serier :)
Buhu, skylla på läkare, medicin och andra människor - det är din melodi. Det är aldrig ditt fel. I värsta fall är det dina diagnosers fel. Jag önskar att det fanns färre diagnoser så kanske folk kunde ta ansvar för sig själva och sina liv.
Ang. skobilderna så fattade jag också att det var ett skämt men som jag förstod det så skulle de läggas upp OM något hände. Nu hände inte detta men Beckah lade ändå upp bilderna, varför? För att hon ville visa upp sig. Jag orkar inte leta rätt på bilderna nu men jag minns att jag tyckte att det kändes too much. Jag är i fart att anställa folk till en verksamhet och behöver bland annat en sjuksköterska, jag skulle backa direkt om jag googlade en anställd och hamnade här. Och det handlar inte om att sakna humor eller gammalmodig (jag är förövrigt precis lika gammal som Beckah), det handlar om att jag hade varit väldigt rädd att vårdtagarna i det här fallet behöver en stabil person som INTE dömer ut som på det sättet som jag återkommande får intrycket av att Beckah gör - både med "nalle puh-hjärnor", rövhål och människor som kommer med råd i all välmening (ingen engångsföreteelse, jag har som sagt vetat om Beckah i många år). Hon är inte ensam om sitt beteende men hon förlorar verkligen på att skylta med det så här. Förövrigt så brukar inte jag kommentera så jag sållar mig inte till skaran som mobbas i kommentarsfältet. Nu svarade jag eftersom hon frågade varför vi kommenterar fast att vi inte tillhör hennes hejarklack. Men det måste vara en svår avvägning för någon som gillar uppmärksamhet, låsa eller inte låsa. Med en öppen blogg och en extrem personlighet så kommer det många som vill läsa följetången och se vad som händer näst. OCh det är inte bara folk som gillar dig. Det får man räkna med.
Precis som du inte förstår vad vissa gör här så förstår jag inte riktigt varför du inte låser din blogg. Men jag tror ärligt att du lite vill ha denna dokusåpa grej. Jag började iaf läsa här av helt andra orsaker, blev så nyfiken där med 15 år och gravid och tyckte det var hemskt att du inte fick ha Viktor med mera. Jag beundrade dig. Men det gör jag inte idag för jag tycker mest du är fånig. Du är bara förmycket. varför läser jag då? Well, man har lite tyvärr fastnat som mudhoneys skrev. Plus att jag väl hoppas att din blogg på nytt ska bli intressant och inte bara handla om att du försöker hävda dig själv med foton och grejer. En sak jag faktiskt ska göra nu är att googla om dina sjukdommar. Kanske ger det mig en inblick, men oavsett kommer jag inte förstå varför du skriver om allt möjligt skit här. Men that's me
harkel harkel
Du har aldrig sparat på någon som redan ligger ner? Om jag inte mins helt fel så har du sparat på många som redan ligger ner. Tänk tillbaka, tänk rätt. Så mins du nog en hel drös med människor som du slängt skit på. Tror du dessa personer tycker om dig? Tror du dessa personer förstår din överdriva sorg och "tyck synd om mig" Nej. Det är inte synd om dig, och om gud finns blir du straffad för allt elakt du gjort genom ditt liv.
vi boderline/bipolära människor förlorar inte EN människa i vårat liv när vi bryter upp, vi förlorar MÄNNISKAN i vårat liv. alla reagerar liknande, så detta har inte med beckah´s person att göra, det är en känslomässig rubbning. rubbningen får en att känna saker som man eg inte skulle känt (likt folk som tar MDMA och blir lyckliga och kära i en ullig matta för kroppen utsöndrar för mycket hormoner. så lever vi, ibland för mycke utsöndring så det tar slut, sen mår vi skit tills kroppen kan producera mer lyckohormoner) skämmig är den också, vi vill inte "kväva" någon. ironiskt nog blir det så. det är nästan jobbigare för oss. enda "boten" på borderline är beteende terapi, det går INTe att medicinera.
sen självmordsgrejen är en utväg, har inget med uppmärksamhet att göra ALLS. trodde folk va smartare än såhär, blir fan mörkrädd när jag läser kommentarer. vill man ha uppmärksamhet och försöker ta livet av sig fast liksom inte lyckas för man vill bli räddad, har NOLL att göra med dessa störningar. vi kan inte reglera våra hormoner så dom utsöndras lite som dom vill, vi kan alltså bli deppiga när allt i livet är bra och tvärtom. vi kan inte reglera utsöndringen av NÅN hormon, tex därför vi lider av sömnrubbningar. serotonin,dopamin och bl.a melatonin är fucked up hos oss periodvis. man når en botten som ingen "normal" människa når, pga intensiteten i våra känslor (oförmåga att tänka när vi känner). i den botten tappar du hoppet, folk säger hela tiden åååå allt är hopplöst. det är INGENTING mot att känna det. varje minut är som en timma. och det finns ingen tanke eller resonemang i det hela. man känner och vill inte känna längre. det är pinsamt att läsa kommentarerna här! bipolär är en folksjukdom och drabbar över 5% av befolkningen! den har extremt hög dödlighet pga felaktig/sen diagnos/medicinering.
detta är inga "påhittade" saker, det är en medfödd störning och går inte att reparera. spelar ingen roll va man har för sociala arv, därimot ser våra uppväxter ganska lika ut pga störningen. vi har jobbig skolgång, relationer osv. sen att skriva att hon inte skulle klara en utbildning är ju BEFÄNGT, varför skulle hon inte det? för att hon har mindre energi? tar väl längre tid bara? min läkare är bipolär, och man. finns massa kändisar som var/är bipolära/borderline. det är bara när man har en period av depp som det utspelar sig såhär, annars kan det gå flera år i mellan. ångest och panik går hand i hand med känslorna så det blir en biverkning, INGET annat. dessa episoder varar nån vecka, sen lever man hyfsat normalt. möjligtvis att borderline kan va lite påfrestande, allt är svart eller vitt, ja eller nej. finns ingen gråzon, inget kanske. problemet med relationer är väl eg att för oss är kärlek och hat samma känsla. rädsla är motsatsen till kärlek, inte hat.
äh va fan skriver jag eg för? ni är ju förfan efterblivna på riktigt. LÄS en bok, kolla på er själva. beckah, kul att läsa din blogg :)
