Ångest över att köra bil...
Först kan jag ju berätta lite bakgrund. Jag hade aldrig ens startat en bil i mars 2008 när jag började på körskolan. Jag var jättenervös inför att köra och tyckte det var obehagligt, trots att det gick ganska bra och jag lärde mig fort. Jag skrev teoriprovet i maj tror jag och det gick helt okej, hade 2 fel. Det började kännas lättare att köra också - roligt, till och med. Den 3 juli körde jag upp och fick körkortet. Någon bil hade jag dock inte råd med såklart och jag vågade inte låna bil eftersom jag var rädd att något skulle gå sönder osv.
Jag körde några gånger med M's bil men tyckte det var jättejobbigt, dels att köra någon annans bil och dels för att han har en DUM hatt-bil :-P alltså en Volvo. Jag vill att bilen ska sluta där rutorna är så man vet var man har alla hörn. På hans bil sticker det ut både fram och bak (bilen ser ut som en hatt o profil alltså). Sen sitter man nere på golvet och kör och det hatar jag, jag vill sitta som på en stol så jag ser ordentligt!
I september var det marknad här i byn, jag skulle köra till affären och M bad mig svänga förbi och lämna in hans hyrda filmer inne i centrum. Väl i byn vågade jag inte åka igenom där för det var för mycket folk och bilar pga att det var marknad. Så när jag kom hem blev M lite sur och tyckte att jag inte borde ha körkort när jag ändå inte törs köra. Så jag körde inte.
Efter det har jag kört EN gång och det var den 7:e april 2009. Vi hade varit på rutin-UL med Elmer, M fick hastigt lämna mitt i UL och ta sig till akuten här i Skene där han blev inlagd med blodförgiftning (ni som följt bloggen länge kanske minns denna händelse). På kvällen var jag tvungen att gå ner till akuten och hämta hans bil som stod där för den fick inte stå kvar där. Då körde jag den korta biten hem. Det är enda gången på över 2 år som jag kört och med tiden har ångesten blivit större och större.
Jag vet att jag kan alla regler och jag vet att jag kör bra. Det handlar inte om det, det handlar om att jag är rädd för trafiken. Det är jag även när jag åker med andra men framförallt när jag tänker på att köra själv.
Ett litet misstag i trafiken kan få så sanslöst orimliga konsekvenser! Om jag är ute och går och sätter foten fel kanske jag kan snubbla, kanske slå i knät. Det händer lixom inget. Sätter man foten fel, bromsar för hårt, gasar för mycket osv när man kör så kan konsekvensen bli att man DÖDAR någon. Helt orimligt! SKITLÄSKIGT!
Well, kanske fortfarande svårt för en del att förstå men så här är det iallafall.
...en tanke, kanske kan ta några körlektioner på trafikskolan och bygga upp lite själv förtroende (minska ångesten) ang. Bilkörningen? Som terapi... Hoppas det går över! Kram
Jeg forstår deg, vennen. Jobbigt.
Håper noe skjer, så du overvinner din angst.
Jeg, tror personlig, du fikser det så bra, go for it, try!
Snygg bil :O)
Styrkeklem
...en tanke, kanske kan ta några körlektioner på trafikskolan och bygga upp lite själv förtroende (minska ångesten) ang. Bilkörningen? Som terapi... Hoppas det går över! Kram
Om man är rädd i trafiken ska man inte köra bil. Välj ett annat färdalternativ!
Du säger att du kan alla regler och kan köra bra! Men för att vara en bra förare krävs det lite körerfarenhet och det verkar du definitivt inte ha! Man kan vara lite rädd och självklart ovan i början men om man aldrig kör och bara drar sig för att köra så blir det ju inte bättre.
Ge dej fan på det eller sälj bilen och ge upp ditt körkort!
Jag var väldigt trafikrädd jag med när jag började på körskolan. Tog lång tid för mej att ta kortet eftersom jag var så rädd och osäker.
Veronicas "tips" tycker jag är skitdumt, hur ska man bli bättre i trafiken om man undviker den?
Jag körde mer och mer, tvingade mej själv att köra fast jag inte tyckte det var så roligt.
Nu kör jag bil utan att tveka. Öva öva öva är det bästa.
Har känt precis som dig! Inget konstigt alls, självklart innebär det stora risker att ha ansvar när man kör bil...folk tar nog det lite för lättvindigt endel kör ju tom på fyllan o anser knappt att dem gjort fel, bättre att vara lite osäker än för säker tycker jag! Lycka till.
Du ska inte känna dig dum eller löjlig! Du tänker för mycket och för långt precis som jag. Tänker på saker som KAN hända, fast dessa fantasier aldrig kommer inträffa. Kör när det är lite trafik och öva upp dig sakta med säkert.
Jag har ochså nojjor när det gäller bilkörning fast jag haft körkort länge. Hatar att köra om lastbilar till exempel och mitt i stan. Och vissa trånga och stimmiga parkeringsplatser.
Du är nog en sådan människa som är för ansvarsfull och för medveten om faror. Ibland hade det varit skönt att vara lite naiv och omedveten. Och säger en människa till en att man inte ska ha körkort, sjunker ju självförtroendet totalt. M´s hårda ord satt nog där de skulle.
Usch.. Vet hur det är, men det var så för mig innan jag blev van att köra och fick 'rutin' på det hela.
Hoppas verkligen att det går över snart. Egentligen kanske du verkligen ska prova köra bil typ varje dag, även om så bara en kort bit, bara för att komma över 'på andra sidan' snart... Vet hur det är, been there done that.
Själv anser jag att volvo är lättare och köra än körskolans BMW :P har mer koll på en volvo :) Men har kört de sen jag började kröa med :)
Jag tog mitt körkort när jag var 18 och skaffade inte bil förrän 9 år senare. Jag var också skitnervös och har fortfarande stor respekt för trafiken och vad som kan hända. Men övning ger färdighet nu 6 år senare anser jag mig vara en väldigt god förare men som sagt väldigt stor respekt fortfarande för trafiken. Så jag förstår dig verkligen men börja träna på korta sträckor och utöka efterhand.Det underlättar en del med bil när man har barn:-) Lycka till
De som tycker att man inte ska ha körkort/är farlig i trfiken om man är som jag måste jag verkligen undra hur ni tänker?
Jag vet vad jag gör. jag blundar inte och släpper ratten och ylar i panik - jag är lugn, kör försiktigt, tar inga risker. Det är INTE sådana som jag som är farliga i trafiken! Det är motsatsen - de som INTE är rädda, de som tror dig vara odödliga, de som tror att de kan köra som gudar, de som tar risker som är farliga!
Ja, felet sitter absolut i att jag tänker alldeles för mycket. Funderar och bygger upp bilder av vad som skulle kunna hända. jag är ju sådan som person så det går inte koppla bort. jämför detta med hur jag hanterar Elmers sjukdom - precis likadant. Går igenom ALLT som kan hända och oroar mig över det. men det betyder även att jag har stenkoll på honom, han kommer inte bli sjuk eller få ett symptom som jag inte upptäcker. Jag kommer även vara förberedd när saker och ting händer.
Förstår precis hur du känner, jag är också rädd att köra bil.
Jag fick mitt körkort på tredje uppkörningen (innan sista försöket så hade ångesten över att köra bil gjort att jag gjorde ett avbrott på flera månader och vägrade prata om det). I februari 2009, dagen innan mitt teoriprov skulle gått ut så lyckades jag med uppkörningen (höggravid) och fick körkortet. Vi hade ju inte råd med bil så första gången jag fick köra bil efter uppkörningen va efter några månader, och då endast för att köra en bil några kilometer. Sen dröjde det enda till slutet på sommaren innan jag kunde köra igen, och då skulle jag köra ute på landet för att vi skulle komma till kyrkan inför våran sons dop. Men bilen jag lånade va en stor vaan bil som inte kunde ligga rakt på vägen. Jag höll knappt på att kunna lämna parkeringen med den, och sen visade det sig att det inte gick att spänna fast bilbarnstolen i den bilden. Så det fick bli ett panikbyte av bil i sista sekunden med min farfar. Sen visade det sig att den bilen också var krånglig - den fick kärringstopp av det minsta lilla. Och där satt jag stressad till max, nervös som attans med min 4 månader gamla son, min pojkvän, mina 2 små systrar i bilen och jag hade tidspress. Jag klev ur bilen helt skakig när vi kom fram och vägrade köra bilen hem. Hade sån ångest med att ha alla som är så viktiga för mej i bilen i mina händer i en sitavsion som jag känner mej grymt osäker i. Tänkte hela tiden på att jag inte fick krocka, och kunde se det framför mej hur mina älskade skulle krossas blodiga om jag krockade. Körde bil en gång efter det (och det var en mardröm! folk som gick ur bilar och skällde på mej när bilen fick kärringstopp vid bensinstationen bland annat), men vet inte alls när jag vågar igen.
Ibland önskar jag att jag aldrig tog körkortet, känner sån press att köra.
Varför pratas det inte öppet om sånt här?
Alla tar förgivet att har man bara körkort så typ älskar man att köra och kör utan problem. Så tänkte jag mig det också innan jag satt här själv. Jag önskar också ibland att jag inte hade körkort pga pressen från alla andra att man måste köra.
Jag förstår dig precis!!
Jag förväntar mig alltid det värsta när det gäller bilkörning och tycker fortf. att det är obehgligt att köra. Jag tog mitt körkort rätt lätt. När jag väl försökte ordentligt. Jag försökte första gången när jag var 18, men slutade strax efter då jag tyckte det var otäckt. Sedan ett par år senare tog jag det över en sommar med hjälp av en intensivkurs.
Körde väldigt lite efter jag tog körkortet. Flyttade nämligen till göteborg. Och allvarligt i Göteborg vågar ju knappt en van förare köra ;) Men för att ta mig till jobbet där, så var det betydligt smidigare med bilen än spårvagn (måste byta och greja). Efter att ha åkt samma väg med min sambo många gånger och lärt mig vägen vågade jag mig på att köra själv. Men det var den vägen och ingen annan! När jag fått lite vana vågade jag köra en annan väg vi ofta åkte när vi skulle handla. Men där stannade det nog. 2 vägar i Gbg kan jag köra ;)
Vi har nu flyttat hem till min hemstad, där jag även tog körkortet. Även här var det vägen till jobbet som gav mig en push att köra. Skaffade t.o.m egen bil då det tog evigheter med buss. Samma väg dag ut och dag in gav mig mer och mer självförtroende. Jag vågade prova nya vägar och nu tillsist kan jag köra i princip vart som helst. Jag är fortfarande ängslig, och väljer omvägar ibland för att slippa den värsta smeten eller obehagliga korsningar. Men jag blir allt bättre och bättre! Kan t.o.m morra och muttra (och TUTA!) på andra korkade förare. ;)
Jag förstår sig verkligen. Jag ska ta mitt körkort snart och jag tänker/känner precis som du gör. Jag har alltid varit rädd för trafiken och nu ha jag blivit ännu mer rädd efter att min bästa vän dog i en bilolycka för snart ett år sedan. Mina nära har sagt till mig att det inte ska hindra mig från att ta mitt körkort. Nej svarar jag, klart jag ska ta körkort ändå, men det är ju ändå svårt att komma över den där rädslan. Men något som hjälper, det är att åka/köra bilar som är säkra, som har fungerande bälten och airbags, och en relativt stor bil (det är större risk att skadas i en liten bil). Kör korta turer nu i början, kanske bara runt kvarteret? Jag hoppas att du snart kommer över dina rädslor lite så du kan slappna av när du kör bil.
Vad jobbigt! Kan inte riktigt sätta mig in i hur det känns eftersom jag älskar att köra och har gjort sedan jag var 18 och tog körkortet. T o m kört enda ner till Italien och det var en upplevelse kan jag lova =) Jag litar på mig själv i trafiken men INTE på många medtrafikanter, vissa KAN ju inte köra bit. Tyvärr. Snygg bil =) Vi har oxå en med 3 riktiga säten bak, prefekt när man har 3 barn. Vår är en Citroen Picasso. Kram
Åh, det låter precis som hur jag känner! Är också rädd för att köra bil, speciellt när det är mörkt, regnar eller snöar.. Fy! Jag har haft körkort i 5 år snart och kör väldigt sällan. Min sambo får köra hela tiden typ men så är han mest van och jag tycker att det blir bäst så.. Jag är skiträdd för att köra med andra i bilen, är jag själv går det mycket bättre! Konstigt kanske, men sant..
Bara för att man inte är rädd att köra så innebär inte det att
Man inte är försiktig och tror sig vara en gud, men ska man köra bil så bör man inte vara osäker. Men tro du vad du vill! jag har haft mitt körkort i 8 år och kört lika länge. Jag har respekt för trafiken och är försiktig när jag kör, men är ändå självsäker!
JAg känner igen mig i det du skriver. Tog körkortet för 3 veckor sedan och blir nu tvingad att köra varje dag. skulle lätt kunna låta bilen stå för alltid.
Du är så stark som gav dig ut idag!
Men åh. Stackare!
Bara några veckor efter att jag tagit mitt körkort fick jag nytt jobb och min kollega sa "du kör" och räckte mig nycklarna.
Det kändes lite sådär men sen tänkte jag att vafan, jag klarade ju uppkörningen av en anledning.
Jag tycker du ska köra så ofta du kan. Åk själv på ställen där du känner dig trygg. Ta det lungt och bli inte stressad av andra bilar.
Lycka till!! :)
Jag kämpar med mitt körkort nu, har hållt på i över ett år. Klarade teorin direkt och kan köra.. Dvs alla regöer osv, men jag tycker det är stressande och jobbigt och känner mig fortfarande osäker.
Folk tycker ofta vi är konstiga för att vi bor i hus och har barn men ingen av oss har körkort.
Jag längtar efter friheten att slippa vara beroende av andra, men jag är skit skraj och ser inte Alls fram emot att köra själv. Jag kan ju faktiskt körA ihjäl nån!
Lycka till och hoppas du kommer över din rädsla! Kram
Kan börja med att jag inte håller med Veronica. Bara för att man är lite rädd behöver man ju inte vara en trafikfara.
Men jag tror som många andra att det kan vara en bra ide att köra lite varje dag bara, så att man får in vanan och bättrar på självförtroendet lite. Jag har haft mitt körkort sen jag var 18, snart fem år. Klart var det nervöst i början. Men det är ju en frihet också, bara ta bilen och köra dit man vill när man vill.
Hej! Läste ditt blogginlägg som nu är flera år gammalt men dök upp när jag gjorde en sökning på rädsla för att köra bil. Jag är likadan. Jag är högutbildad, självständig och ganska normal i övrigt men jag blir gråtfärdig när jag ska köra bil. Jag har två halvstora barn som gjort att jag trots allt kör, men jag är illamående av skräck när jag skjutsar dem till simträning osv. För maken är detta obegripligt. Han har precis köpt en ny familjebil med tusen finesser och jag känner instinktivt att jag aldrig kommer att våga köra den.
Problemet är ju att man blir hemskt beroende av andra om man helt slutar köra. Mitt äktenskap är jämlikt i andra avseenden och jag vill inte vara en våpig kvinna som får skjuts överallt. Funderar på att pröva körlektioner men egentligen är detta nog en fobi som borde redas ut hos en terapeut. Tänk om en körskollärare skulle vara hånfull eller oförstående - då skulle det nog bli värre.
Så ensam är du inte - fast av vad jag läst verkar detta vara en sak som till 90% drabbar kvinnor...
