Rädsla och panikångest
Upptäckte en bula på Elmers huvud och allt började snurra. Blev så rädd att jag blev helt skakis och illamående. Många tankar hann fara genom huvudet.
Om du tänker dig fontanellen...framför den, mot pannan går det en "mittsöm" i skallen. Den här "sömmen" har en bula på Elmer, en bula och en brant kant. Säkerligen normalt men jag blev ändå rädd för jag har inte känt detta på honom innan (och då klämmer jag ju ändå ganska ofta just för att leta efter konstigheter).
Jag ville inte ringa Borås för det kändes ju samtidigt oerhört fjantigt! Jag kan ju inte fortsätta oroa mig över ALLT precis minsta lilla grej! På barndagvården i Borås går sjuka barn, varje månad när vi är där träffar vi en massa sjuka barn på riktigt i väntrummet, barn med cancer tex. Så kommer jag med min "fullt friska" men prickiga bebis och upptar en massa tid med obetydliga löjliga grejer! Snacka om att känna sig ...i vägen!
Så det kunde jag inte göra men jag skulle ju ändå ner till byn så jag gick förbi BVC. Våran distriktssköterska har semester men jag bad en annan känna på Elmers huvud. Jag sa såklart inget om LCH eftersom jag ville ha en helt neutral och uppriktig bedömning.
Sköterskan sa att hon tyckte det kändes normalt. Att en del barn har en väldigt skarp kant men hon reagerade liiite på att hans fontanell var så liten...? men ordade inte så mycket om saken. Sen fick jag ju lov att förklara min nojighet och berätta om Langerhans cellhistiocytos och varför jag nojade över bulor. Då blev hon lite obekväm och var inte alls lika lugn och betryggande i sin bedömning om att det var "heeeelt normalt". Men strunt samma, jag litar mer på hennes neutrala bedömning som var opåverkad av vetskapen om LCH.
Så antagligen är det inga konstigheter...
Jag försökte fota bulan men det gick så där... har även kikat på gamla bilder men där syns ingen bula alls. Men men huvudet växer ju hela tiden och fontanellen växer ihop osv så de olika "plattorna" i skallbenet rör ju på sig och "sömmarna" mellan bitarna borde ju då kunna ändras antar jag...?
Jag har iallafall meddelat Elmers läkare om detta och även berättat om BVC:s bedömning men med tanke på alla små märkligheter som varit sista tiden med Elmer så ska de sätta upp en ny tid snart åt honom. Det har ju gått en månad sen senaste besöket i Borås.
Varför går det inte över? Varför vänjer jag mig inte? Varför fortsätter jag noja över ALLT fast han är 8 månader nu och jag borde ha vant mig med LCH och våga släppa det och slappna av lite?! Jag mådde ju inte direkt prima psykiskt heller idag efter gårdagen (det jag skrev om) och var dessutom på väg till psykologen när jag upptäckte detta med bulan så det blev ju total överbelastning och panikångest. Eller ja, jag är ju så van vid panikångest att jag kan hantera den och hejda en attack på egen hand men ändå! Det är inte kul när det kommer.
SÅÅÅÅ SÖÖÖT! *vill äta upp* ;-) kolla lilla fläcken på axeln - den gillar inte att bada :-P
Min yngste sons fontanell var uppbuktande ibland när han var mindre. Fast han var bara någon månad då. Det tycktes ha att samband med att han varit upprätt mycket insåg jag efter några gånger.
Gud, vad nojig jag blev! Sökte på Google och gick till BVC. Jag förstår att du är extra oroliga eftersom det kan finnas samband med Elmers andra sjukdomar.
Det är svårt att sluta noja, jag kan inte och då har S varit sjuk i fyra år nu och är så gott som frisk (ev ska hon sluta med sin cytostatika idag :) ).
Men som tröst kan jag säga att min yngsta son också fick en sån där "bula" och att efter många undersökningar (jag är som sagt också nojig) så visade det sig vara helt normalt, han hade också en väldigt liten fontanell.
Så försök att inte oroa dig! Jag vet att det är svårt!
Kram!
Anakins fontanell växte ihop då han var runt 4 månader, några olika läkare har känt osv då och då och dom mäter huvudet ganska noga så vi ser att huvudet växer som det ska men det är inga konstigheter tydligen.
Tycker inte det är nå konstigt att du oroar dig över hans LCH, det hade nog alla gjort. Jag oroar mig FORTFARANDE och är jätteöverbeskyddande mot Anakin pga alla konstigheter som var då han låg i min mage... tror det kommer sitta i länge...
Kram
Att vara mamma är att oroa sig. Så är det bara. Like it or not, men det är en stor del av vardagen, tyvärr. Och har man barn med speciella diagnoser, som Elmer ju faktiskt har (vadå barn med riktiga sjukdomar förresten, är Elmers fejkad då eller?!)så är det klart att man är lite extra orolig för minsta lilla.. Detta lär bara vara toppen på isberget, gissar jag. Killen är inte ens året och det lär komma hundratals förändringar i hans tillstånd de närmaste åren. När man inte vet så mycket om hans sjukdomar, så blir det ju gärna så att man letar lite extra kan jag tänka mig.
Att slappna av tror jag inte är en mammainstinkt ens hos de som har friska barn, men för dig som har ett barn som blir blått i ansiktet vid bad efter en liten retning på knasfläcken, så är det väl knappast aktuellt att chilla?! I min värld vore du konstigare om du tog det lugnt över allt än om du nojjar, för saker man inte är bekant med BÖR man vara lite orolig för.. tycker JAG alltså.
Sjukdomen/sjukdomarna i kombination med din allmänna livssituation (separation med M t ex)gör att du stressar upp dig mer än vad du normalt hade gjort. Hade det inte varit flera stressfaktorer i ditt liv än bara sjukdomarna så kanske du inte hade nojjat lika mycket, men just nu är det nog ett utslag på vad du upplever i stort. Min TEORI, därmed inte sagt att det ÄR så.
Men onormalt vore att inte bry sig. Du är en bra mamma och värnar om dina barn. Kan det bli mer rätt?
Tack alla och tack till Egomamma: bilden du beskriver känns väldigt lugnande, plötsligt känns allt lite mer normalt <3
Gud vilken söt unge:)
vet du beckah, din reaktion är helt i sin ordning och normal. Vincent är idag över 1 år och lite till och jag nojar än när han sover om han andas, om han kan syresätta sig. Om han hostar till flyger jag i taket.
Jag kan trots att han är syrgasfri inte koppla av riktigt. Trots läkares positiva prognoser och att jag själv fått se hans lungröntgen att det börjar bli bättre.
Sjukdomar och kroniskt sjuka barn sätter spår och vi är mammor.
tah and om dig!
Härlig blogg och så söt bebis :p Känns lite lugnande när man läser det du skriver. Fortsätt och kämpa på.
Var tvungen leta upp detta inlägg då jag hade för mig att jag läst om en bula i pannan på Elmer. Fick du något svar vad det var ? jag upptäckte idag på min 14 månaders tös en bula i pannan/hårfästet och det låter exakt som du beskrev. Kommer inte ihåg om du skrivit någonstans vad det var för något.
