Näe, det är ingen flicka...
Det finns INGA skillnader på bebisar utöver just själva snoppen och snippan, men det brukar eventuellt gå att gissa sig till genom att titta på kläder, accessoarer osv. Men tack och lov går inte det heller alltid. Jag och många med mig struntar ju i färger och köper de kläder vi gillar till våra barn, oavsett om de hänger på pojk- eller flickavdelningen.
Men jag tycker ändå att det är väldigt väldigt märkligt att ALLA som träffar min Elmer tar för givet att han är en flicka. Inte så där så de frågar "är det en pojke eller flicka?" Nej, de tar för givet: "Vad heter hon?" eller "Hur gammal är hon?".
Detta även när han är klädd i ordentligt klassiska pojkkläder från topp till tå. Hur kommer det sig? De som tagit fel brukar ursäkta sig med att han är så söt. Jaha, kan inte pojkar vara söta? Det är ungefär den mest idiotiska förklaringen man kan ge.
Det gör mig verkligen ingenting, jag svarar bara "Han heter Elmer" eller "Han är si och så gammal". Kunde inte bry mig mindre. Personen som frågat brukar däremot bli lite generad. Ibland låtsas jag som ingenting och svarar bara "x månader gammal" så får frågaren fortsätta tro att det är en tjej om hen vill.
Hett tips till er som inte vågar fråga och inte vill gissa: Vänd er till bebisen och säg "Hej sötis! Vad heter du då?" med lite tur kommer bebisens medföljande vuxne att svara ;-) oftast har barnet ett namn som avslöjar könet, om inte så får man fortsätta ställa kluriga frågor tills den vuxne säger han eller hon :-)
Inte för att jag kan förstå varför det är så viktigt att veta kön?
Är det för att man inte vet hur man ska förhålla sig till barnet? Hur man ska se på barnet? för det ÄR så att man har olika syn på flickor och pojkar och det finns olika förväntingar på hur flickor och pojkar ska vara. Kom inte och påstå annat. Jag säger inte att det är bra, TVÄRT OM är det ju rent förjävlingt men det ÄR så.
Så är det även för mig som faktiskt tänker mycket på sånt här och verkligen försöker anstränga mig att låta barn vara just BARN och inte söta flickor/tuffa pojkar. Jag är uppfostrad och uppvuxen i ett samhälle som gör skillnad mellan könen så självklart är jag färgad av detta men jag försöker ändra mig och jag försöker skapa en annan bild hos mina barn. Jag uppfostrar inte pojkar. Jag uppfostrar tre barn som ska bli trygga, självständiga, jämställda och respektfulla vuxna.
Fråga till er föräldrar som läser: Uppfostrar du pojkar, flickor eller BARN?
Ett barn. Utan snippa.
Svår fråga. Jag uppfostrar nog ett barn. Visserligen bär han inte rosa kläder. Men jag skulle gärna ge honom en dockvagn, docka ja, alla möjliga "tjejleksaker" om han vill ha något sånt.
Just nu är han mycket inne på bilar och traktorer. Och det är något som inte jag kan styra över, det har han börjat vara besatt av själv..
Jag håller med dig. Jag uppfostrar också barn och tycker det rä fruktansvärt med de stora genusskillnaderna vi har idag. Läser ju mycket om det här i min utbildning till lärare.
Det ÄR precis som du säger, olika syn på flickor och pojkar. Olika förväntningar på barnen, de ska vara si eller så...
Däremot tycker jag faktiskt att man kan se om bebisen är en flicka eller pojke i vissa fall. Båda mina pojkar har haft ett typiskt "pojkigt" utseende, det är aldrig någon som har tagit fel.
Självklart finns det ju de bebisar som det inte går att avgöra på heller. Det är ju det som är det fina med det hela, att vi alla är olika =)
jag uppfostrar ett barn, för oavsett kön hade den fått samma leksaker och samma kärlek, kläderna, ja där blir det lite mer köns indelat, men ja det känns lite dumt att dra på pojken en klänning, men vill han ha det själv sen, så får han det!
Jag har 3 barn. 1 son och 2 döttrar. Jag tycker inte att jag uppfostrar dem olika beroende av deras kön. Dock tar jag hänsyn till hur olika deras personligheter är.
De vet att de ska hjälpa till här hemma, både med dukning och undanplockning och inte ger jag dottern ett litet rosa förkläde för det.
Jag stör mig också lite på att alla tror att min minsta dotter(strax 1 år) är en pojke, bara för att jag gillar grått, grönt, brunt och orange. De
frågar alltid vad den här lilla pojken heter, och jag svarar : Vera.
Jag låter dem leka med de leksaker de vill, dottern älskar lego, sonen gillar inte barbies men gillar att måla i typiska "tjejmålarböcker" för han tycker de bildern aär finare. Så då får han det såklart.
Nä, jag gör mitt bästa för att uppfostra snälla, trevliga, artiga, hänsynsfylla barn, oavsett kön.
Jag uppfostrar barn - som råkar vara pojkar - till att bli bra vuxna ;-D men som redan nämnts innan så tar jag hänsyn till deras helt vitt skilda personligheter!
Men kommer på mig själv med att jag ibland blir lite trött när en del tuffar till sina pojkar och klemar med sina flickor... ju mer de tuffar till ju vildare blir dem - och ju mer de klemar med flickorna ju pipigare blir dem...
Däremot har nog båda mina pojkar varit väldigt pojkiga i utseendet och kan bara minnas en enda gång att någon tagit fel.
Kram
Jag uppfostrar barn och låter barnen vara precis det dom är...BARN!
Däremot så kan jag komma på mig själv med de stora barnen. Jag får tänka mig för ordentligt för att inte ge flickorna för stort ansvar. Större än vad jag gav eller ger pojkarna.
Tror att det beror på att an känner sig bäst själv. Man gör det man själv kan o ger det till flickorna.
En reflektion som jag har över det hela.
Så sant så sant. Jag jobbar med mig själv alltid när jag möter barn, främst spädbarn. Kom på mig själv när en kollega fått barn och jag mötte henne. Tittade i vagnen och konstaterade att det var en flicka, pga rosa kläder. Nu var det en flicka också, men vad jag blir förbaskad på mig själv alltså! Svårt det där, men jag är medveten om det iaf och banne mig om jag behandlar våra (ev.) barn så. Då blir det självransakan till tusen!
Jag uppfostrar barn... Men nu är det som så att jag älskar rosa, vilket ofta syns på barnens kläder...=)
Stora tjejen väljer kläder själv, o hon köper helst sina kläder på killavd..
Jag uppfostrar barn, eller jag försöker ska man kanske säga, men jag förnekar inte deras kön...om du förstår vad jag menar? Jag tycker att ens kön är en stor del av ens identitet och jag tycker inte att man ska förneka att man är tjej/kille för att slippa bli behandlad som tjej/kille. Min tös på 3 år är just nu inne i en könsfixerad ålder (eller vad man ska kalla det) och berättar flera gånger om dagen att hon är flicka och har en snippa, men pappa är pojke och har en snopp och sen kan hon räkna upp alla hon känner och tala om vilket kön de har. Men det handlar ju om en slags identifiering, en grupptillhörighet som jag tror är viktig. Det stora arbete ligger ju sen att se till att erbjuda sina barn, oavsett kön, alla valmöjligheter. Min flicka har klänningar, precis som din killar har kostym har jag sett, men hon har även jeans, tuffa t-shirt och annat typiskt "killigt" - men hon har valmöjligheten att själv välja bland alla sorters kläder och färger. Likadant leksaker, ena sekunden kan hon leka med sin dockor och vagnar för att i nästa köra racer med sina småbilar och parkera dom i parkeringshuset.
Det tycker jag inte är så svårt, att ge de materiella valmöjligheterna, men jag bannar mig själv för hur jag uttrycker mig ibland... Jag kan tex säga Mammas lilla tös, eller Vilken duktig flicka du är! (PRecis som hon är duktig för att hon är flicka liksom) Men jag vet om det, jag tänker på det och jag försöker ändra mig! Det är väl en början?
Ett barn som heter Oscar! Oscar har kläder i alla regnbågensfärger (även rosa ;)
Jag uppfostrar ett barn! I mitt fall är det en flicka. Hon har kläder av alla de slag. Dock gillar jag mörkblått och hon har haft mycket sådant. Men alla tror att hon är en pojke. Visst, om hon har blåa kläder, för det är ju så folk resonerar i allmänhet. Blått=pojke. Men tom när hon har haft klänning så tror folk att hon är en pojke. Jag fattar verkligen inte varför!
Jag uppfostrar barn, även om mycket av mina tösers kläder är köpta på pojkavdelningen så är det mest rosa kläder dom har men det beror på att det är MIN favorit färg och hade jag haft en pojke hade han fått ha rosa med. Inte med hello kitty på som tjejerna har men det som är rosa utan massa gulligull på.
Jag uppfostrar mina barn lika, en pojke och en flicka. Dom ska bli 2 fina människor. Men sen sticker jag inte under stolen att dom är två olika människor med två olika kön vilket gör att dom har två olika förutsättningar.
Vi uppfostrar individer :)
Jag tycker man kan se om det är flickor eller pojkar på deras ansikten OFTAST har jag rätt, flickor har ofta mer feminint ansikte, stämmer inte på alla men många, däremot säger jag aldrig det till folk utan att veta, MEN man tror ju alltid att det är ett visst kön innan man vet, typ det ser ut som en tjej....det är mer framträdande ju äldre barnet blir, ser du inte skillnad i ansiktet på en flicka/pojke som är i femårsåldern? Tänk att det finns dem som kan se skillnader redan när dem är bebisar inget fel med det :)
Jag klär mina pojkar i blått respektera det, jag respektera er andra om NI vill klä era pojkar i rosa, HELT OK! Om mina pojkar vill ha rosa så köper jag det men jag tycker att det är snyggt med typiska pojkkläder, fattar inte varför detta ska vara så stort, färgerna på kläderna, låt folk göra som dem vill :)
Jag har inga barn själv nu. Men när jag var liten så lekte jag både med lego bilar barbie och my little ponny.Jag sprang i skogen och lekte superhjälte med mina styvbrorsor och jag tittade på turtles och jamesbond jr på tv. Det var en riktig blandning det :-) Om när jag får barn så kommer jag nog köpa både rosa blåa och svarta kläder vare sig det är en flicka eller pojke och uppmuntra barnet att leka med olika saker som jag gjorde.
Fick en kommentar av en kompis häromdagen-Din pojk är väldigt söt för o vara pojk annars brukar pojkbebisar var rätt fula...Har två killar och uppfostrar dom som barn:)tyvärr börjar det på förskolan nu med könsroller...storkillen är 3.5år..Kan uppleva oxå om popjkar "stimmar" o busar är det störande och dom upplevs "brötiga" medans flickor är söta och tar för sig....
Du har rätt Beckah, jag är en stark förespråkare för att barn inte ska uppdelas i könsgrupper. Men har du inte tänkt på att man oftast frågar sådana frågor av ren rutin. Jag är sällan eller aldrig intresserad på riktigt om barn är pojke eller flicka, det är en fråga man ställer när man inte vet vad man ska säga. Tror jag. Själv tar jag det som en komplimang när någon tror att det är motsatt kön på något av mina barn. Däremot har jag svårt med detta "åh, vad kul att du fick en flicka den här gången" som om det skulle spela någon roll (har två pojkar sedan förut). Men en sak har jag funderat på länge och det är varför du som är så genusmedveten när det kommer till festliga tillfällen såsom dop ändå klär dina barn i typ kostym och slips. Vuxenkläder (jo jag vet att de säkert är sköna och mjuka) i stil med en stereotyp vuxen man? Jag gör likadant, klär pojkarna i finbyxor och skjorta och tycker att det är kul att använda en klänning då och då på min tjej, men jag hävdar inte lika aktivt motsatsen som jag upplever att du gör. Tack för en bra blogg! /Mia
Jag har en dotter, Olivia. Hon är 1 ½ år gammal, och har mest rosa och lila kläder. Även massor med klänningar och kjolar. MEN, hon är ett barn som klättrar och leker i sanden, gungar högre och fortare än de flesta pojkar hon känner. Hon är ett barn, och det är så jag uppfostrar henne, oavsätt vad hon har i garderoben. Hon är mer intresserad av sin gunghäst än av sin docka. Hon har en rosa, en lila, en röd och en orange snuttefilt. Jag ahr ett BARN, och inget annat! =)
Jag uppfostrar barn - jag har två tjejer, men barnen får leka med det de tycker är roligt vilket innebär att stora tjejen har lego, tågbana, dockor och klossar om vartannat. Men det där med att fråga om det är en han eller hon, det är jag bra på så det ska jag bli bättre på att inte göra.
Jag fick en knäpp kommentar när jag satt och matade min yngsta dotter som då var 3-4 veckor på Ikea med en blå nappflaska. Så kommer det fram en gammal tant och frågar om det är en pojke. Nej, svarar jag, en flicka, varpå hon svarar, åhh, vad synd att det inte är en pojke - jag älskar pojkbebisar. Jag blev helt stum!
Ojojoj! Vad jag känner igen mig i detta, fast tvärtom då, ALLA tror att Elvira är en pojke! Vad heter han, hur gammal är han. Jag bryr mig inte så mkt. Men ibland så tänker man: Hur tusan kan man tro att hon är en pojke när hon har rosa kläder på sig. När hon har klänning så är det ingen som reagerar visserligen, men jag vill inte alltid ha på henne klänningar =)
Jag själv uppfostrar ett BARN! Inte en pojke eller flicka. Elvira får leka med det hon vill, vill hon leka med bilar så får hon det, vill hon leka med dockor så får hon det. Jag uppfostrar henne med kärlek och omtanke, inte att hon ska bli en tuff grabb eller en söt tjej lixom. Jag kollar av hennes ansiktsuttryck om hon ramlar och slår sig, slog hon sig verkligen eller blev hon bara lite rädd.
Jag kan sätta på Elvira äkta pojkkläder och äkta tjejkläder, för mig är det skitsamma, hon är söt i allt =)
Det är ju ett språkligt problem också: man måste veta barnets kön om man ska kunna använda de språkligt bekväma orden han/honom/hans eller hon/henne/hennes. Det blir konstigt att säga "barnet" (eller "det"!) eller låtsasfråga barnet med frågor som egentligen är riktade till föräldern.
