För er som inte vet hur det känns så kan jag visa dessa två gamla dikter jag skrivit för ett antal år sen. Den första handlar om när man är på botten och den andra handlar om när man är på väg uppåt igen, den gillar jag bäst :-)


Levande död
Beckah 2004

Vad ska man göra när det gör för ont för att leva men man inte vill dö?

När det känns som om man redan är död och det enda som vittnar om att man lever är smärtan inuti?

En smärta så stark och rivande så luften pressas ur lungorna och lämnar ett vakum efter sig och får en att kvävas och sakta sakta tyna bort.
När det river och sliter inuti och själen håller på att smulas sönder i smådelar och tankarna vimlar omkring och samtidigt står stilla.

När det känns som om man håller på att förblöda i det stackars hjärtat som pumpar i panik för att hålla en vid liv när resten av ens kropp och ande vill ta livet av en.
När man vill skrika så fönsterrutorna spricker men inte får fram ett ljud. När det brinner inuti för att man vill gråta men det inte finns några tårar kvar. När det enda som finns är tomhet och smärta och panik.

När inget känns glatt och inget spelar någon roll. När allt kvittar för inget kommer någonsin bli till glädje igen.
När man bara vill lägga sig ner och somna men man inte kan och inte vill somna och man inte kan och inte vill vara vaken. När man känner att man behöver äta men man inte kan äta, när man inte kan dricka för det inte får plats ens en droppe vatten eftersom man redan är så överbelastad av all smärta.

När man bara vill sitta där på en stol fast man inte alls vill sitta där för man vill resa sig upp för det är för jobbigt i själen att bara sitta där men man inte vill resa sig upp för man har ändå ingenstans att ta vägen.
När man vill springa till jordens ände fast man vet att jorden inte har någon ände och det ändå inte spelar någon roll och man ändå inte har någonstans att ta vägen medan man samtidigt inte kan vara kvar där man är.

När man bara vill upphöra att existera men man ändå inte vill dö. När allt utöver att försöka komma ihåg att andas känns övermäktigt ansträngande.
När hela kroppen darrar och man fryser och ändå svettas. När varje liten atom av kroppen känns som ren smärta. När det gör så ont psykiskt så det till och med känns fysiskt.
Vad gör man när allt känns förbi och att man redan är död.... levande död.


Skymningstankar
Beckah 2004

Tankarna tränger sig
upp på ytan
allt eftersom jag slappnar av
och vandrar in i mig själv
Utanför fönstret rullar Sverige förbi
likt en film.
Sakta
har det börjat skymma
och den regnduggande
sommarkvällen för med sig
en behaglig känsla av lugn till mitt inre
Tågets taktfulla buller dövar mitt öra och sänker mig
djupare in i mitt rum av tankeverksamhet.
"Jag är fri nu" hör jag en röst säga
långt bortom tågbrus
och regndroppar på den immiga fönsterrutan.
Bortom alla ängar som böljar fram likt vågor i vinden
och bortom de frodigt grönskande träden
som vackra och stillsamma passerar mig på min färd.
Bortom allt detta hör jag rösten
Jag känner igen den.
Den har talat till mig i en svunnen tid.
"Jag har sökt dig" viskar jag,
tar försiktigt ett tyst andetag och frågar
"Vem är du?"
Jag blundar och håller andan inför svaret
Jag blir alldeles kall och tiden stannar
när det sakta går upp för mig.
Det är jag
Det är JAG som är fri.
Utan att jag märkt det har mina läppar format ett leende.
Mörkret har nu fallit utanför och jag viskar i en lättnad
"Välkommen tillbaka...jag har saknat dig"