Mat och hygien hos pappa
Ja, jag var en lortunge. Dagis klagade på pappa att jag var smutsig och luktade äckligt. Naturligtvis så sa inte fröknarna detta så jag hörde utan det var pappa som var "snäll" och berättade. Han pratade ofta(st) med mig som om jag var vuxen och berättade om sin syn på världen som ja, tex om idioterna som jobbade på dagis och liknande.
Min farmor såg till att jag badades ibland och att jag fick gå till frisören och klippa mig. Jag borstade tänderna själv vilket resulterade i en massa hål. När jag var några år gammal fick jag börja bada själv hemma hos pappa. dvs han tappade upp ett bad åt mig i badrummet på övervåningen och sen gick han ner och la sig och sov i soffan. När jag tröttnade så fick jag sitta och ropa och ropa tills jag grät då kom han till slut upp och tvättade håret och tog mig ur badet. Efter ett tag lärde jag mig att tvätta håret själv.
Han bytte sängkläder ...aldrig typ! Jag hade samma hela tiden och nere i fotänden på sängen hade jag en hel sandlåda grus ungefär men han var exremt noga med att sängen bäddades mycket noga och militäriskt varje morgon. Skum kombination. Jag hade ett sovrum på övervåningen med säng och skrivbord och på nedervåningen hade jag ett lekrum och i det rummet fanns 1 garderob och en bäddsoffa och det var allt. Helt kalt och trist. ALLA mina leksaker var i garderoben och när man lekt med något skulle allt kastas in i garderoben igen. Inte en pryl fick lämna rummet. Bäddsoffan var mina systrars säng varannan helg och de fick inga lakan och sådant alls. De hade täcken och kuddar men inga påslakan och örngott.
På veckorna så fick jag till dagis (senare fritids) när det öppnade men innan dess fick jag muffins hemma till för-frukost VARJE dag (Hägges, köpta muffins i påse). Efter dagis fick jag middag. Tyvärr kunde pappa inte laga mat. Han kunde göra pytt-i-panna av bara korv och potatis ELLER så lagade han kokt korv med pulvermos (och massa peppar i moset). Det var hans två rätter så dessa körde han på eller så slängde han fram en burk Pölsa som är det absolut äckligaste jag vet.
ÄTA var ingen valfri aktivitet hemma hos pappa. Äter gör man annars jävlar! Om man inte av egen fri vilja petade i sig maten så tryckte han ner den i halsen. Om man inte öppnade munnen så tog han tag med näven bak i nacken och ströp åt tills det gjorde så ont att man gapade och då skyfflade han in mat. Tugga och svälj. Kväljas, spy, svälj igen osv. Min ena syster fick ätstörningar med kräkningar redan från 3-årsåldern. Jag har än idag svårt för att äta upp. Det räcker att jag kommer att tänka på pappas metoder undermedvetet så låser det sig. Då kan jag inte ta en tugga till, det växer i munnen och jag kan inte svälja, måste spotta ut och lämna resten.
På helgerna bestod frukosten av en tallrik filmjölk med ett BERG socker i mitten. Han hade djupa porslinstallrikar med blå kant och små målade blåbär på var sida inuti tallriken. Vi tävlade alltid om att komma förbi den blå kanten och sen blåbären. Filen var helt gul av allt socker.
Det var samma sak hos pappa som hos mamma - UT efter frukost, välkommen in lagom till middagen.
Hos mamma var maten inget tvång på det viset som hos pappa men man åt ändå av ren svält typ. Hon var ungefär lika bra som pappa på att sköta barnens hygien. Men det var mer trasiga, smutsiga kläder än hos pappa som iallafall köpte bra grejer i jämförelse.
Jag hade inte borstat hår till vardags och han satte absolut aldrig upp tofsar och liknande men farmor gjorde flätor ibland. Syrrorna var nog inte speciellt mycket mer iordninggjorda. Jag minns inte. Jag vet att ena syrran hade en tofs mitt uppe på huvudet så länge att den möglade...
Jag var väldigt sällan sjuk när jag var liten men när jag väl blev sjuk så var pappa inte direkt den mest empatiska och omhändertagande föräldern precis... detta reagerade dagis på och det finns med i mina socpapper att dagis anmärkt på att de kunde ringa honom på jobbet för att hämta mig när jag hade 40 graders feber och här han kom dit så skällde han bara på mig att jag skulle skynda mig att klä på mig och sånt. En annan grej dagis anmärkt på var att han på allvar sagt åt fröknarna att om jag inte lydde så skulle de ta mig i örat ...eh?!
Ja det här var väl lite om omvårdnaden...
Jag blir så ledsen för din och dina systrars skull när jag läser. Jag har säkert sagt det förr, men jag har vuxit upp i en typ skyddad verkstad;)
Att sånt som du berättar om existerar är nåt jag aldrig märkt av, och jag blir alldeles tårögd av att få det svart på vitt, och det är ju inte så att ni är de enda barnen som drabbats utan det är säkert inte ovanligt. Och jag märker inget. Usch. Jag blir så ledsen att höra att det gjordes utredningar och anmälningar och att INGET blev bra, hur kan det få vara så?? Jag ser det lilla barnet som var du, sittandes gråtande i badkaret, och jag gråter inom mig för din skull.Jag gråter vid bara tanken att MINA barn skulle få gråta utan att bli tröstade...Jag vet inte vad jag ville säga, bara ATT jag ville säga nåt..men jag tycker att det du berättar är så viktigt!! Äsch, jag ska försöka formulera mig bättre nån gång;)
Massa massa kramar till dig <3
Carola; du är en så fin människa och mamma. Tack <3
Jag får ont i magen. Och du/ni är/var ju inte precis de enda som haft/har det såhär. Usch, när man får barn själv så skär det ännu mer i hjärtat av att höra sånt här. Kram
Stämmer in med Carola, kommer också från en sk "skyddad verkstad" där jag inte ens kan föreställa mig något så hemskt som du berättar. Jag har själv en dotter på 2 år och får tårar i ögonen när jag tänker på att någon så liten far så illa. Mår illa.
Det värsta som kunde hända när jag var liten var när mamma och pappa grälade, typ höjde rösten åt varandra. DET tyckte jag var jättehemskt!
Stor kram till dig för att du orkar! Och för att du verkar vara en så bra mamma till dina pojkar. ;-)
vill bara skicka en kram
Det är så tragiskt att människor kan vara så trasiga (som dina föräldrar) att de behandlar sina små barn så illa. Det gör ont att läsa detta, det är fruktansvärt att veta att barn kan ha det så här. Det är verkligen inte konstigt att du saknar en famn att krypa upp i, det vore nästan underligt om det INTE vore så! Det är ju det mest fundamentala behov vi har, och det har inte blivit tillfredsställt. Inte på långa vägar, varken från föräldrar eller fosterhem! Och samhället gjorde inte vad de skulle, de lät det hända. Nu syftar jag itne bara på föräldrarna utan att man inte gav dig en placering i en familj som gav dig den omsorg du behövde.
Men du har i alla fall brutit den onda cirkeln. Du vill på alla sätt ge dina barn kärlek och omsorg. DU är den mamma du hade behövt själv.
usch, jag blir så ledsen. har du läst boken "mig äger ingen"? tycker mycket av det du skriver påminner om den. en hemsk och sorglig bok men ändå fin på nåt sätt.
L: nej jag har inte läst den <3
min uppväxt hos min pappa var snarliknande din. horribelt att sådana människor får ha hand om barn!
Kära barn! (är min första tanke när jag läser din egna historia)Som du har haft det, helt ofattbart. Min fråga är; varför gjorde inte dagis mer? Och din FARMOR borde väl verkligen känna sin son väl och vetat hur ni hade det hos honom? Varför tillät vuxna människor dig att växa upp så? Jag blir så j-a ledsen och förbannad. Hade jag vetat hur du hade det så kan du ge dig fan på att jag hade kämpat för din skull. Jag hade rint både polis och sociala tills någon gjorde det bra för dig. Och hände det inget så hade jag med all sannolikhet öppnat mitt hem för dig. Jag hade då blivit din familjehemsmamma! Åååå, vill kram och håll om!
Ryser i hela min kropp och själ! Gråter så tårarna droppar på tagentbordet... Spelar upp små filmer i huvudet i takt som jag läser om din fruktansvärda barndom. Jag vet inte hur jag ska utrycka min ilska och sorg över att ännu ett barn har blivit berövad sin barndom. dem viktigaste åren i ett barns liv... Tittar på fotona och försöker förstå, HUR och VEM kan göra såhär mot ett barn? Sitt EGET lilla barn...Betydde inte 9 månaders graviditet, längtan och väntan någonting för dessa föräldrar? Jag blir uppriktigt förbannad och det är inte varje människas rättighet att få barn. En del tycker ju att alla ska ha rätt att skaffa barn. Men NEJ, det tycker inte jag! Alla är inte lämpliga att ta hand om barn, så enkelt är det. Jag önskar så att du blev direkt omhändetagen vid förlossningen. Då hade du inte haft denna bloggen idag. Kram!
Jag kan inte finna ord till att skriva vad jag känner när jag läser hur DU har haft det! Jag tror inte ens du skulle kunna publicera mitt inlägg, för jag skulle bara skriva en massa elakheter om dina och alla andra förääldrar som behandlar bar på detta grymma sätt.
Jag vill istället peppa dig att nu äntligen be om proffshjälp att bearbeta det du har varit med om. Du skulle väl till psykologen imorgon? Kan du inte lova mig att skriva ut och ta med detta till henne (eller honom?)Detta som du skrivit dem senaste dagarna är ju NYCKELN till alltihopa! Du är ju redan på god väg och har redan börjat bearbeta i takt med vad du skriver. Du är FENOMENAL till att skriva, så detta är t.o.m början till din bok som du ska ge ut nångång i framtiden. Eller hur; Beckah? blinkelink
Vill bara säga att du är helt normal som mår dåligt och har ångest och vill "dö" emellanåt. Med tanke på hur din barndom har varit så är dina tankar om en kärleksfull famn m.m. helt normalt. Du är inte konstig! Och du är en FANTASTISK mamma, som gör allt för att inte efterlikna dina egna föräldrar. Helt beundrasvärd som trots kärlekslös barndom kan ge kärlek till dina barn. Du är makalös! Och du klarar detta, bara våga BE OM HJÄLP! Du kan, jag lovar och jag stötta dig. Många kramar från Marie
Jag finner inga ord, gråter bara. Vilken vidrig uppväxt. Inga barn ska behöva genomlida det du och dina systrar fick utstå.
Det gör mig så ont att dina föräldrar var så trasiga, och att dom inte kunde ge er god omvårdnad.
Varm kram
Har du läst "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg? Det är en självbiografisk bok om hennes uppväxt med en alkoholiserad pappa. Den är väldigt läsvärd.
Men hur kan ni ens jamfora linderborgs uppvaxt med beckahs? Linderborgs pappa var inte utstuderat elak och misshandlade henne! Hygigenen ar val det enda som paminner om varandra.
Jag såg inte att någon hade tipsat om den boken innan.
Lisa: Jag har inte jämfört någons uppväxt med någon annans. För mig som också har växt upp under långt ifrån ideala förhållanden gav den mycket, trots att jag och Linderborg inte delar allt, eller ens det mesta, utan bara litegrann. Jag tyckte den var oerhört läsvärd oavsett.
Herregud säger jag bara. Det gör ont i mitt hjärta. Kommer själv från missbruksfamilj med mycket problem. Det gör så ont i hjärtat när jag vet att du är långt ifrån den enda och sista. Hoppas du har blivit en stark människa med mycket empati och kärlek till dina barn och dig själv.
