Om jag ska berätta om mig så måste jag nästan först börja med min bakgrund, lite snabbt. Det blir ganska långt, även när jag ska dra den allra allra kortaste versionen. det finns såååå mycket mer, massa jobbiga händelser som jag skulle kunna ta upp men då kan jag ju lika gärna fortsätta skriva på min bok :-) Men ja, det här är det mest sammanfattande jag kan få till:

Jag föddes i september 1982 och blev yngst av 4 små flickor i huset. Mina föräldrar var gifta fortfarande då. Min mamma hade försökt skilja sig tidigare men pappa "såg till" att jag blev skapt så att mamma skulle stanna kvar hos honom trots allt drickande och misshandel osv.

När jag var ett år gammal försökte pappa döda mamma vilket ledde till att hon äntligen lämnade honom. Pappa krävde att få ett av barnen för annars skulle han döda alla (tro mig, han menade det). De kom fram till att det var lättast om han "fick" mig, men jag fick bo kvar med mamma ett år till eftersom hon ammade tills jag var två år. Sen fick jag flytta hem till pappa.

Jag bodde hos pappa tills jag var 8 år. Det var 8 ganska jobbiga år av psykisk och fysisk misshandel. Skola och dagis anmälde ett par gånger men inget hände. När jag var 8 år var det en mamma till en kompis till min syster som anmälde och då kom soc till skolan på luciadagen (precis 20 år sen) och hämtade mig med ett fint akut LVU - ett LVU som sen fanns med tills jag var 14 år gammal.

Den här luciadagen var jobbig och jag minns den i detalj, det återkommer varje Lucia även om det har lättat med åren (dagen finns beskriven väldigt detaljerat i kategorin "Boken" här i bloggen eftersom boken om mitt liv jag hoppas orkar skriva en dag börjar med den här händelsen).

Först bodde jag ett halvår på ett utredningshem i Östersund, därefter fick jag mitt första familjehem. En ganska bra familj men där det inte fanns någon kärlek mellan föräldrarna så när de stod inför en skilsmässa 2 år senare, när jag var 10 år gammal så fick jag flytta och sanningen är nog att jag var extremt jävla jobbig att ta hand om också. Ett SVÅRT barn, världigt svårt. Väldigt känslomässigt skadad och krävande.

Jag bodde en kort tid på det öppna hem BUP hade i Östersund och sen fick jag ett nytt familjehem. Där bodde jag i två år av psykisk misshandel - mamman där var den kallaste och elakaste tänkbara (jättebra med ett barn som redan är saknar varma vuxna) samtidigt blev det sämre i skolan, mobbing dök upp. Jag var inte som andra precis. Speciellt några killar var på hela tiden, kunde jaga och slå.

Jag hamnade på BUP. Den låsta avdelningen några veckor för familjehemmet gav upp efter 2 år. Jag var alltså 12 år. Efter dessa veckor fick jag flytta hem till min mamma och då hade jag fått en lillasyster som var 1 år. Jag bodde hos mamma och syster i 1 år innan jag själv gav upp eftersom det var för jobbigt att vara mamma åt min alkoholiserade mamma, mamma åt min lillasyster, ta hand om mammas alla djur och samtidigt också gå i skola där mobbingen nu hade blivit riktigt jobbig. Några i nian hittade på världens grej redan på höstterminen när jag gick sjuan vilket ledde till svår mobbing nästan resten av tiden jag gick där. Ett tag gick jag inte till skolan alls.

Jag flyttade från mamma till ett nytt familjehem men gick kvar i samma skola. Jag var 14 år och nu blev jag av med mitt LVU eftersom jag själv bett om ett nytt familjehem och placeringen blev frivillig från mig och mamma (SoL-placering). Jag var ett litet, stört och djupt känslomässigt skadat barn instängd i en 14-åring. Det hade den nya familjen lite svårt att ha förståelse för och gav upp efter bara ett halvår. Om någon som läser detta har hand om ett sådant barn och inte vet hur man ska laga barnet: KRAMA! krama krama, ge hen närhet och den kärlek en bebis behöver. Det är nyckeln.

Ja, de gav alltså upp och jag hamnade återigen på BUP med sin låsta avdelning som väcker ångest hos vem som helst. Nu väntade inget nytt familjehem. Alla hade gett upp hoppet om att jag skulle fungera i en vanlig familj så jag fick flytta ett halvt Sverige bort ifrån alla jag kände, till ett behandlingshem för ungdomar 13-18 år. Jag bodde där i ett år och fick för första gången bli behandlad på rätt sätt. Nej, där och då var jag verkligen inte alltid nöjd med att bo där ;-) det var massor av konflikter men jag trivdes i grunden oerhört bra och efteråt har jag insett att det året var det enda lyckliga i mitt liv.

Men ja, där bodde också en kille med alldeles för sexiga armar och vackra ögon bland annat hahaha :-D i oktober när jag precis fyllt 15 och börjat 9:an så blev jag gravid. Jag stannade nästan hela graviditeten ut men i juni kunde jag inte vara kvar och fick flytta hela vägen tillbaka till Östersund, till utredningshemmet där jag bodde från början, från Luciadagen 1990, innan första familjehemmet.

I augusti kom min lille Victor, 18 dagar över tiden och jag var så förälskad i knytet och trivdes så med att vara mamma. Jag började längta efter att bli mamma när jag var ca 12 år så att jag skulle få barn tidigt kom kanske inte som en chock för någon. Däremot trivdes jag mindre bra med hur man blir behandlad som mamma när man är 15-16 år. det är inte bebisen som är jobbig. Det är samhället.

Jag och Victor bodde på utredningshemmet i 1,5 år och den här tiden var så sjukt jävla hemsk så det skulle kunna bli en egen bok. Jag tänker inte ens ta upp det här och nu, jag har berättat en hel del innan och det finns mycket i kategorin "Mitt liv då". Det slutade iallafall med att soc ville ta mitt barn utan anledning vilket Länsrätten inte alls gick med på och överklagan till Kammarrätten togs inte ens upp för att det var så solklart att pojken skulle vara kvar hos mig.

Vi bodde ett halvår hos Victors farmor och farfar och sen flyttade vi hit till Marks kommun hösten 2000. Jag i september och Victor i december, 10 år efter mitt omhändertagande på Luciadagen var jag fri från allt vad soc heter. Det är således alltså 10 år sen (Herregud vad tiden går fort :-o snabbare och snabbare för varje år).

Dessa 10 år har jag försökt bli en hel människa, försökt leva som en vanlig vuxen, en vanlig föräldrer. Jag var 18 år när jag flyttade hit. Jag hade 18 år av nedbrytning med mig i ryggsäcken och nu 10 år senare känns säcken ganska precis lika tung. Tyvärr är det inte så lätt att laga ett trasigt barn.

Jag är störd. På riktigt alltså, jag har minst 3, troligen 4, personlighetsstörningar, jag är diagnostiserad med kronisk depression men är nog snarare bipolär, ganska solklart bipolär. Äter inga mediciner för jag går bara och får hjälp när jag är i en depp-period och sen när jag hamnar i mina maniska perioder så tycker jag mig inte behöva någon hjälp och bryter kontakten. Jag har inte tid, det behövs inte osv.

Jag har extremt bra självinsikt, på gott och ont...

Jag är fruktasvärt känslig, jag överanalyserar ALLT, läser in saker och tolkar allt så negativt det bara är möjligt. Även fast jag nästan alltid vet att det är jag som tolkat fel, tolkat negativt, så hjälper inte det, faktan kan inte styra mina känslor så jag går ständigt omkring med en känsla av att vara jobbig, i vägen, illa omtyckt osv. Hela världen önskar att jag bara skulle försvinna.

Jag litar inte på folk och släpper inte in folk. Har väldigt svårt för närhet och kroppskontakt. VÄLDIGT svårt. Tills jag själv släpper in en person. Så slår det över åt andra hållet och jag öppnar hela hjärtat, blir jätteskör och sårbar och behöver en massa närhet. En person som jag släpper in på djupet har alltså makten att kunna smula sönder mig helt, resten av världen kommer inte ens innanför skalet.

Förklaringen till det mesta finns om man läser på om mina personlighetsstörningar,  Emotionell instabil personlighetsstörning (Borderline), Passiv-agressiv personlighetsstörning, Depressiv personlighetsstörning och Fobisk personlighetsstörning.  HÄR har jag skrivit om dem.

Jaaa nu låter det här som värsta psychot men ärligt så fungerar jag som en ganska normal människa i vardagen. Det är ju inte så att mina kompisar märker av det här när vi umgås eller att jag inte är som alla andra i skolan osv (däremot gör mina syrror ofta det hahaha). Idag alltså, under tex högstadiet och neråt så märktes det väldigt tydligt däremot. Även fast man bär på alla dessa problem så kan man ändå lära sig sociala regler och fungera som alla andra. Däremot finns det tillfällen då det här kommer fram. Att jag tog det så hård att bli illa bemött i telefon häromdagen tex är ju ett exempel, jag använder bloggen för att skriva av mig alla jobbiga känslor som uppstår och då ska ni veta att jag ändå skärpte till mig när jag skrev här...

Finns det bara negativa saker med mig? Ja nästan ;-)

Mer om mig då:

Jag är väldigt estetiskt lagd och det har jag fått från min mamma :-) jag är bra på det mesta vad gäller skapande och tycker om det. Rita, måla, sy osv.

Jag bryr mig om andra, jag uppskattar de flesta former av humor från riktigt låg nivå till avancerad nördhumor och är nog ganska rolig att umgås med.

Jag är latast i Sverige men världigt pedantisk - skitjobbig kombination när det gäller städning hemma haha :-)

Jag är bra på att laga mat men dålig på att använda mig av det för det är så mycket lättare att bara fixa makaroner och korv. Jag kan inte baka, alls.

Jag är internetberoende (No shit?! Va, äre sant?) och måste kolla typ mail och sånt i mobilen hela tiden när jag är iväg.


Men nu orkar jag inte göra det här inlägget längre så nu avslutar jag :-)


Dag 01 - Om mig
Dag 02 – En länk
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – En länk
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Min tro
Dag 09 – Mina bloggfavoriter
Dag 10 – Mina syskon
Dag 11 – I min handväska
Dag 12 – En länk
Dag 13 – Mina drömmar
Dag 14 – Min första kyss
Dag 15 – En länk
Dag 16 – Detta ångrar jag
Dag 17 – En länk
Dag 18 – Det här upprör mig
Dag 19 – Det här får mig att må bättre
Dag 20 – En länk
Dag 21 – Min första kärlek
Dag 22 – Min favoritplats
Dag 23 – Det här hade jag på mig idag
Dag 24 – En länk