Tänk så himla lätt man glömmer ändå. Antagligen finns det en mening med det, just för att man ska våga göra om samma sak senare. Men lite märkligt är det ändå för inte glömmer man på samma sätt när det gäller andra saker inte.

Jag pratar såklart om graviditet, förlossning och första tiden med en nyfödd.

Jag hade en helvetisk graviditet med Alvin, ni som hängde här i bloggen nu i augusti, i slutet av hoppsangraviditeten, till er kan jag berätta att jag kände mig sån - fast hela graviditeten i princip. när jag väntade Alleballen. Allra sista tiden var jag  redo att dö typ och blev till slut igångsatt dagen före beräknat.

Efteråt kunde jag inte alls komma ihåg varför jag gnällde så himla mycket? Varför jag tvingade till mig en igångsättning? Jag ångrade mig djupt och sörjde att jag gått miste om kanske 2 veckor med mysig gravidmage. Jag ångrade att jag gick miste om en riktig förlossning (när det satte igång på riktigt tog det 2 timmar) och det tog väldigt väldigt lång tid för mig att bearbeta den här sorgen.

Jag hade i efterhand ingen som helst förståelse för mitt beslut, mina känslor och mitt agerande där i slutet av graviditeten. Jag hade glömt. Jag mindes ATT det var jobbigt, men inte hur det kändes.

Samma sak är det med förlossningar. När man ligger/sitter/står där mitt i sitt förlossningsarbete och det gör som allra ondast, då gör det så fruktansvärt sjukt jävla ont att man inte kan föreställa sig det. Det VET jag som fött barn, det är fakta, men ändå kan jag absolut inte få fram en ordentlig bild av det. Det är enbart när jag ligger där igen och föder barn som minnena poppar upp "just det - så HÄR ont gör det att föda barn, nu minns jag".

Man glömmer - för att våga skaffa fler barn. Annars hade det inte blivit många människor på jorden kan jag tro.

Graviditeten med Elmer var plättlätt i jämförelse med graviditeten med Alvin. Tiden FLÖG fram, jag hann absolut inte med. Va? REDAN i vecka 30? och sådant kunde jag tänka och skriva. Tills plötsligt en dag då det vände, blev skitjobbigt direkt - bara så där! Det blev jobbigare och jobbigare för varje dag, i rask takt. Som att trilla ut över ett stup.

Jag påmindes då äntligen om hur jag mått när jag väntade Alvin och det var nyttigt för då kunde jag äntligen acceptera och förstå varför jag valde att tjata mig till igångsättningen. Det blev till slut så att jag till och med krävde en igångsättning igen! Det hade jag verkligen inte kunnat tro med tanke på hur jag sörjt gången innan.

Men jag mådde så in i helvete dåligt. Men nu ...kan jag inte alls minnas? Jag kommer på mig själv med att tänka hur löjligt det var att jag inte bara kunde ta EN dag i taget och låta dagarna gå - herregud, sååå farligt var det väl inte. Nog hade jag väl kunnat stå ut minst en vecka till.

Men nu vet jag, fakta att JO SÅ FARLIGT VAR DET, även om jag inte kan förmå mig att minnas exakt hur det kändes.

Sen kom jag hem med en bebis och var plötsligt trebarnsmamma, vilken chock det blev! Herregud vilken pärs! Första veckorna känns som ett stort svart hål ungefär. Jag måste gå bak i bloggen och läsa för att över huvudtaget minnas. Jag hade JÄTTESTORA problem med att "landa", jag mådde extremt dåligt psykiskt och var nära att knäckas flera gånger. Jag orkade inte med något alls och flera gånger fick vi lämna bort Alvin bara för att jag skulle kunna andas över huvudtaget och bearbeta förlossningen, att ha fått ett till barn och att barnet dessutom var sjukt.

Jag ryser när jag tänker tillbaka på den tiden och ändå handlade det om en mycket, mycket kort period, och jag minns i efterhand inte ens vad som var så jobbigt eller varför.

Idag kan jag absolut sakna gravidmagen, alla mysiga delar av en graviditet. Jag skulle mer än gärna föda barn igen, det absolut häftigaste och mest underbara man kan uppleva. Fler barn låter också både mysigt och lockande. Fast fler ska vi inte ha, inte på många år iallafall. Jag ska gå skolan och dessutom tycker Mathias att vi är klara helt, att det räcker nu - för alltid  ;-) jaja vi får väl se inom 10 år om vi var klara efter Elmer eller inte.

Men visst är det väl ganska häftigt ändå, att man kan fungera så här? Nog måste det väl ändå vara meningen? För att garantera att människan fortsätter yngla av sig.

Om man är en sån som lider av bebissug, går det någonsin över? Jag har varit bebissugen sen jag var ...12! Visst går det upp och ner i perioder men ändå, det hjälper inte ens att få en bebis. Tvärt om, skulle jag påstå. Nej, jag behöver ingen amatörpsykolog som kommenterar att bebissuget i så fall måste vara något annat, att det finns något annat bakomliggande problem blablabla. Jag har fantiserat om min framtida familj med mängder av ungar typ sålänge jag kan minnas.

Jag brukade sitta och rita mina framtida barn och ge dem namn. Jag har nog gjort hundratals teckningar och namnlistor. Det var alltid många barn. Oftast fem, ibland fler.  Än idag fortsätter jag att fantisera om namn till framtida barn. VILKA BARN? vi ska ju inte ha fler? ...men i mitt huvud bor Hjalmar ...och Svante ...och Kerstin ...och Ada ...och Valter ...och Björn ...och och och

Att jag fick barn redan när jag var 15 år bör inte ha kommit som någon speciellt stor chock för omvärlden, då hade jag ju redan varit bebissugen i flera år. SJÄLVKLART ville jag inte göra abort. Barn ska inte ha barn säger många. Varför? Jag kan tänka mig två skäl till varför det är en dålig idé. Ett skäl är att man går miste om en massa och får bli vuxen direkt och det andra skälet är att det finns en risk att bebisen får en omogen och dålig mamma som kanske inte fullt ut klarar att sätta barnets behov främst osv.

Men, om man är en kanonbra mamma då? Om man inte alls är omogen och kass? Om man är minst lika bra som man hade varit 10 år senare? Då försvinner den ena anledningen.

Och om man därtill inte alls är intresserad av att göra en massa barnfria grejer utan bara drömmer om att ha en massa barn, då kan man ju omöjligen gå miste om något. Eller?

Ja, nu svamlar jag, det blir lite långt och luddigt :-P man kunde nästan tro att jag supit till så här mitt i natten. Det har jag inte hahaha men jag saknar att vara gravid och jag längtar efter en hög med bebisar. Blir rädd för mig själv (fast inte lika rädd som Mathias skulle bli om jag pratade med honom om saken ist för att skriva av mig hahaha) :-)

Nej nu ska jag sova. Här blir inga barn gjorda, det finns varken tid, plats, ork, möjlighet eller ekonomi. Men ÄNDÅ!