Älska sin katt mer än sitt barn?
Trådstartaren i tråden jag hittade i natt är gravid men tror inte att hon kommer att älska sitt kommande barn mer än sitt husdjur. Flera stycken i tråden säger samma sak - de älskar sina djur som barn. naturligtvis har ingen av dem barn ;-)
Jag skrev detta till trådstartaren:
Nej det är inte okej eller normalt i mina ögon att älska ett djur lika mycket som sitt barn.
Jag tror att de som påstår att de älskar djur lika mycket som barn antagligen inte har barn. Iallafall 99% av dem. Sen finns det väl 1 procent av dem som påstår det som faktiskt gör det också men det är inte normalt, då har något blivit fel i anknytningen till sitt barn.
Jag VET att du kommer upptäcka samma sak när du väl får ditt barn. Kanske inte direkt. Alla reagerar ju inte med den blixtförälskelse som jag gjort varje gång jag fött barn, det vet jag, men åtminstone inom första året kommer du upptäcka att ditt barn plötsligt blir viktigare än ALLT annat på jorden och går före ALLT och att du älskar hen över ALLT och ALLA andra :-)
Så är det bara.
Men för dem som inte har barn kan säkert ett husdjur vara den allra största kärleken och de tror säkert att det är så vi föräldrar känner men om de skulle få barn så skulle de upptäcka att de hade fel - vi föräldrar känner ännu starkare.
För så är det. Den här extremt intensivt starka kärleken går över huvudtaget inte föreställa sig ens när man går där gravid och väntar. Det kommer som en överraskning. Man tror inte det är möjligt att älska någon så djupt. man tror säkert att den där extremt starka kärleken man har till hunden är det starkaste som finns - tills man får barn.
För mig har de känslorna slagit till direkt efter förlossningen och det gör fysiskt ONT när de starka känslorna slår till som en fet käftsmäll och bara sköljer över en så man blir helt yr, skakis, och börjar gråta för att känslorna är för stora och starka för att hålla kvar inuti. Nej, alla har inte den upplevelsen men alla (med få undantag) blir till slut så här kära i sina barn även om det inte sker första veckan ;-)
**
Men så har vi undantagen. De som har både barn och djur men ändå bestämt hävdar att de älskar dem lika mycket. Men då tänker man sig lite extrema situationer då. Det börjar brinna, vem räddar man? Sitt barn eller sin hamster? LÄTT! Så där försvann några till som påstår att de älskar båda lika mycket.
Men några kommer ändå i slutändan finnas kvar. DÅ ÄR DET NÅGOT FEL! det är INTE friskt, inte normalt och INTE okej. Då HAR man något fel i anknytningen till sitt barn. något har gått snett, något är galet.
Barnet blir superextremt allergisk, inga mediciner alls hjälper. Barnet håller på att dö av att vara i samma rum som hunden. Vad gör man? Säljer man hunden eller adopterar man bort barnet?
Men jag har FULL förståelse för att alla djurälskare utan barn TROR att de älskar sina katter lika mycket som de skulle älska ett barn. Självklart tror ni det - ni har ju inte testat ännu, men om/när ni får barn så upptäcker ni att ni hade fel :-) även fast ni aldrig skulle gå med på att det är så nu innan ni testat.
Jag har en katt som är otroligt älskad av mig och av dom andra familjemedlemmarna, men precis som dus kriver så är det ju självklart barnen som står närmast hjärtat och som är viktigast i mitt liv. För inte skulle jag tänka på Busan (katten) i första hand istället för barnen om det börjar brinna tex. nej då är det nog något som inte står helt rä till.
Men jag kan säga att jag grät FLODER när vi var tvugna att lämna bort våran katt under en sommar för att testa om Felix var allergisk mot henne, men vi hade inget val, men det var inte kul och jag blev såå glad när han inte var allergisk. Men hade han varit det så hade vi inte kunnat ha henne kvar tyvärr. men s är det. och det är självklart anser jag.
Kram sussie
vilket sammanträffande att ladydahmer också har skrivit ett inlägg om det här idag.
Sammanträffande? Ja, vi har hängt i samma tråd på FL såklart och ja, jag såg att hon bloggat om detta och jag skrev till henne innan jag skrev det här inlägget.
Jag håller med dig, jag har inga barn, men en hund som jag, tills vidare, älskar som mitt barn.
Men du som hatar hundar t.ex (minns ett hatiskt inlägg om hur äckliga hundar är, tror det var din svärmors) kan ju inte ha någon insikt i hur det känns att älska sitt djur otroligt mycket?
Du vet bara hur det känns att älska tre barn, det är din erfarenhet, du har inte vetskap om hur det känns att älska sitt djur väldigt högt.
Eller har jag fel?
Det är en tanke, lugnt svar tack :-)
jag hatar inte djur, jag vill bara inte ha några egna. Nu har vi tyvärr fiskar men det kan jag stå ut med. jag tycker det är trevligt att hälsa på andras djur, klappa dem och gosa med dem. Det är jobbet som jag avskyr.
Nej, jag har ingen erfarenhet av att älska sitt djur så där jättemycket men förstår att andra gör det. Inga konstigheter. Jag har FULL förståelse för att de utan barn älskar sina djur SOM barn, men bara fram tills de faktiskt får egna barn och då upptäcker en ny, ännu större och starkare kärlek.
Känns tjatigt! Varför ens jämföra? Man älska sitt barn man älska sitt djur varför måste man jämföra vem man älska mest? Man älska dem på olika sätt. Man kan nog inte önska livet ur sitt djur bara för att ens barn ska få leva, jag vet inte men jag tycker att det är sjukt att ens ha sånna här trådar/inlägg, folk blir ju som galna av sånt här. Allas liv ska förstås respekteras!
jag har en hund som jag älskar över allt annat. han är mitt allt och kärleken jag får tillbaka är obeskrivlig. men jag inser dock att när jag får barn kommer jag uppleva en helt annan sorts kärlek. jag kommer inte älska min hund mindre än vad jag gör nu, men kärleken till ens barn blir nog helt annorlunda. men jag anser att det är två helt olika sort kärlekar som man inte behöver jämföra med varandra. men sen så har jag ju inga barn heller så det är svårt att sätta sig in i :)
Det är inte samma kärlek,min hund är oxå en familjemedlem och skulle inte kunna tänka mig livet utan honom men samtidigt vet jag ju att vad som helst kan hända,blir han sjuk så kanske han måste avlivas,för hans eget bästa,det gör man ju inte med barnen.
Jag skriver samma sak här som jag skrev i Lady Dahmers blogg:
Jag anser att om man kan tänka sig att lämna ett gråtande barn i en brand att brinna till död eller dö av rökförgiftning bara för att man ska rädda sin hund, katt, kanin eller hamster, då har man ganska så fundamentala problem. Det krävs att man ska vara extremt iskall, egoistisk och oemnpatisk för att man ska klara av att göra ett sådant vidrigt val.
Jag skulle offra mitt husdjur för att rädda någon annans barn, ingen tvekan. Jag skulle inte vilja att andra människor ska behöva genomgå ett livslångt helvete för att jag ska ha kvar min hund eller hamster.
Om man skulle kunna tänka sig att offra ett barn för att få ha kvar sin katt eller hund då tycker jag att det börja att bli dags för medicinering och psykvård.
Skulle det börja brinna skulle jag försöka rädda barnen och hunden. Självklart barnen i första hand därefter en stor sorg om jag inte lyckats rädda hunden. Jag hade respekterat mer din åsikt om du själv haft husdjur. För kärleken till sitt husdjur går inte att beskriva likaså kärleken till sina barn. Skulle mina barn bli allergiska skulle hunden självklart bort direkt. Men för mig skulle det bli en sorg att bära med mig för resten av livet. Jag kan inte tänka mig ett liv utan barn. Inte ett liv utan hund heller. Jag hoppas jag aldrig kommer hamna i en sits där man måste välja bort hunden. Fy vilket trauma det hade skapat då. Jag kan säga att på ett plan älskar jag min hund lika mkt som mina tre barn även om det är annorlunda. Men du som inte har eller haft hund kan nog inte förstå vad det innebär att älska sin hund så högt. Hundens problem blir ett familjeproblem. Jag kan ha prioriterat bort ett tillfälligt inköp till barnen för att hundens veterinär besök tex behöver betalas. Men de lider inte. Om det hade varit så att jag hade behövt tagit banklån för att finansiera min hunds veterinärkostnad så hade jag gjort det. Just för att en hund är en sådan stor del av familjen. Vi åker utomlands en ggr om året och vi saknar hunden som bara den när vi är borta. Detta förstår man inte. Speciellt inte du som inte haft hund.
Vad får dig att tro att jag aldrig haft djur? Jag fick tex en Bonnie (en hund)när jag var 8 år gammal, mitt i en mycket svår tid för mig och hon blev oerhört viktig i mitt liv och tog stor plats i mitt hjärta. jag hade henne inte länge men när hon blev påkörd och dog så sörjde jag något fruktansvärt och hon har alltid funnits kvar i mitt hjärta. Så även alla andra husdjur jag haft men kanske ingen så som Bonnie.
Bonnie gör MYCKET ondare att tänka på än det missfall jag fick i vecka 7 för några år sedan. Men hade jag förlorat ett barn (sent missfall, dött barn i magen eller barn dött senare) så hade det varit ljusår ifrån och så otroligt mycket värre.
En liten parentes...
Har aldrig förstått varför man ska dra in bränder och andra katastrofsituationer för att tydliggöra sin poäng - i katastrofsituationer reagerar man sällan som man tror - i och med att man ofta blir chockad och/eller låter sin egna överlevnadsinstinkt styra. Det är sällan man reagerar med förnuft och reson, man reagerar på instinkt - som tex när något springer över vägen när man kör bil och man automatiskt väjer.
Tyvärr händer det att barn dör i bränder, men jag har svårt att tro att någon eventuell person kallsinnigt stod och valde vem tusan han/hon skulle välja att rädda, eller funderade över vem som han/hon älskade mest.
Skulle jag få välja mellan min son och våran hund så hade det varit ett lätt val - min son såklart! Utan att ens tveka, självklart hade det vart tråkigt om hunden hade fått flytta. Men min son, mitt eget kött o blod och min avkomma. Hunden är nåt jag köpt för sällskapets skull.
Jag håller med dig helt och hållet B. Jag blir ganska trött på männsikor som säger att deras husdjur är deras barn. Det låter helt sjukt. Då jag har bott i flera länder så kan jag bara konstatera att i norra europa är djur förmänskligade och i södra europa är djur helt enkelt bara djur. dessutom kan man inte jämföra kärleken till sina barn med någonting. Dom som försöker lurar enbart sig själva. Jag är en djurvän men om det står emellan att rädda en människa eller ett djur så kommer alla människor före djur.
Blir lika irriterad när man läser trådar där folk skriver att dom minsann skulle rädda sitt husdjur innan ett främmande barn i tex en bilolycka. Man blir ju rädd när man hör hur vissa tänker. Innan jag fick min dotter så va mina hundar som mina barn. När dottern kom så blev de mindre o mindre tid över till hundarna. Nu är dom mest jobbiga OCH jag har utvecklat allergi mot dom, nu är jag gravid igen och kan inte ta min allergi medicin.. Så mina älskade hundar som ja förut inte kunde leva utan är nu mest jobbiga och vissa stunder önskar jag att jag aldrig köpt dom för situationen är så jobbig. Att älska sina djur sådär mycke som vissa gör tycker jag är ok INNAN man får barn, lr efter att barnen flyttat ut och djuren är ett substitut för dina 'vuxna' barn :)
Jag tänkte också så i början.
Jag var så rädd för att inte kunna tycka om mitt barn.
Men det berodde mest på att jag har Aspberger Syndrom och har svårt för känslor över huvud taget.
Men när min dotterlades i mina armar och hon såg på mej med en blick som sa "Men, dej känner jag ju!"
Jag såg tillbaka och viskade "Hej.. Är det du som sparkat på mej i nio månader?.." och så började jag gråta.
Jag har aldrig älskat någon eller något så högt sm jag älskar min dotter.
Trots att vi har hund nu så är jag säker på att jag aldrig kommer älska någon annan mer än henne. Om det inte blir fler barn, men det första är alltid speciellt.
Dom som påstår att man kan älska sitt husdjur mer än sitt barn (eller lika mycket) är Galna!
Mycket bra skrivet! Speciellt den första biten om hur man inte förstår innan vilken enorm kärlek man får för sitt barn, och hur den sen slår en i huvudet :-) Precis så har det varit för mig också. Går inte att jämföra med nånting annat! Jag kan verkigen inte förstå de som har barn och säger att de INTE är viktigare för dem än ALLTING annat!
Jag kan skriva under på att innan vi fick barn så trodde jag att jag älskade hunden lika mycket som jag skulle älska barnen. Men nej, det stämmer inte, jag älskar barnen mycker mer. Eller på ett annat sätt. Det går inte att förklara, men självklart är det skillnad på kärleken till en hund och kärleken till ett barn.
Jag kallar mig djurälskare, men kan ärligt säga att jag inte älskar mina två katter och en hund och en hamster ens hälften så mycket som mina barn. Säkert inte ens en fjärdel så myckt faktiskt.
Och det betyder inte att jag älskar mina djur lite, utan snarare att jag älskar mina barn så oerhört mycket mer.
en fråga... om man ska välja mellan sitt barn och sin man. vem väljer ni då? man kan bara rädda en! eller om man har fler en ett barn men bara kan rädda ett. vem väljer ni då?
det är (nästan) samma sak. visst skulle jag också rädda mitt barn framför mina djur. självklart älskar jag mina katter för det! tycker bara det är onödigt att dra in en massa "om". som någon annan skrev så tänker man inte så logiskt i en stressad situation. kanske inte räddar någon! vem vet...
Det naturliga, friska och vettiga i det läget är att välja sina barn! Före sin man.
Dock har du inte rätt att yttra dig i frågan då du inte har djur. Skaffa en katt så kanske din åsikt spelar roll i framtiden, tills vidare så gör den det inte. Sorry bättre lycka nästa gång.
"inte rätt att yttra dig" HAHAHAHA den var bra :-D du är för rolig du ;-) man har ALLTID rätt att yttra sig, det enda som krävs är att man helt enketl känner för att yttra sig :-)
du svarade inte på frågan om vilket av dina barn du skulle rädda om du bara fick välja ett...
Usch vad jag avskyr sån där härskarteknik. "När du får barn, lilla gumman, då kommer du tänka sååå annorlunda, tihi." "Har du barn eller? Tänkte väl det." Huuu.....
vem jag skulle rädda först? Den som var närmst, jag skulle försöka rädda alla, blablablabla men om man tar bort allt sånt och bara får välja EN så hade jag i dagsläget antagligen först räddat Elmer eftersom vår symbios är rädd stark och jag ganska säkert skulle tänka på honom först rent instinktivt.
Om ett par år är det nog mycket svårare - Alvin eller Elmer. Victor är det iallafall inte för han är stor och kan rädda sig själv mycket lättare.
Fast den här frågeställningen har ju inget att göra med vem man älskar mest utan den som är mest hjälplös av tre lika högt älskade barn.
Jag hade hund när jag fick mitt första barn, jag älskade hunden överallt annant & när barnet kom tog den sig på en första plats men inte långt efter så älskade jag min hund precis lika mycket( barnet lite mer såklart ). När jag blev tvungen att placera om min vovve så kändes det som min bebis togs ifrån mig , det gjorde så fruktansvärt ont eftersom hon hade funnits vid min sida så pass länge & dygnet runt. Så jag tror man kan älska sina djur nästan lika mycket som sitt barn !
Beckah..
Din blogg är i många fall bra, men här hamnar du lite på fjortisnivå vilket är synd. Låt folk tycka som de gör utan att döma, du tycker ju saker du med, eller hur? Det har du och alla andra rätt att göra, men att döma ut andras åsikter är förkastligt. Bara för att man inte håller med betyder inte det att du står med den i alla aspekter korrekta sanningen.
Ska man blanda in MORAL så har du rätt i att man "ska" välja barn före djur.
Ska man däremot se rent krasst på det så kan man lika gärna gå på vem som är mest givande att behålla; ett barn som kräver en massa av dig eller ett djur som bara ger en massa.
Jag själv tänker inte yttra mig om mitt "val", eftersom den situationen du gett som exempel knappast känns aktuell.
Men jag har levt med hundar, katter, hästar i över 25 år, och har djur även nu. PLUS att jag har två barn. Så erfarenhet och insikt finns i båda ämnena.
Måste komma med en följdfråga angående att man väljer sina barn före sin man.
Hur kunde du då välja att gå tillbaka till Mattias efter att han slagit Viktor?
Men vad är det för idiotiska påståenden. Han har ALDRIG slagit Victor! Som för övrigt heter VICTOR och inte Viktor.
