Bubblan sprack
Det är verkligen SKIT nu. Både fysiskt och psykiskt. Jag orkar inte ens vara trevlig mot mina barn och då är min gräns passerad. Okej att disken inte blir gjord, och tvätten och att jag inte ens lagar mat men när dagens höjdpunkt är klockan 9 när jag får lämna bort Alvin så blir jag rädd för mig själv.
Igår fick jag till och med ringa och be om att få lämna redan 08:30.
Sen det fysiska som bara går rätt ner i avgrunden. Från att ha mått relativt bra en hel graviditet till att förvandlas till en orörlig klump av smärta. Det gör ONT att stå, sitta och ligga ner. Jag får äta Alvedon för att kunna lägga mig på kvällen och vaknar av att jag har ont i höften bland annat, pga vikten och måste vältra mig över på andra sidan men då bara måste jag ju upp på toa först, vilket är ett helt projekt i sig.
Igårkväll när jag vägde mig stannade vågen på 86,6. Då ville jag gråta. Jag vägde 84,4 för 5 dagar sen. Jag och en simbassäng håller ungefär samma mängd vatten nu :-( igår fastnade jag i Foppatofflorna :-( för att mina vattensvullna fötter blivit så stora.
Prinskorvsfingrarna värker och Karpaltunnelsyndromet börjar ge sig till känna (fick det i vecka 39 när jag väntade Alvin).
Ville så gärna gå hela vägen och starta spontant. Hatade att jag blev igångsatt med Alvin - i efterhand. Det har tagit jättelång tid att acceptera att jag valde att bli igångsatt men näe, nu står jag där igen. Jag ger upp, jag orkar inte. Nu räcker det. För allas bästa, kanske framförallt för Alvin och Victors bästa.
Ringde min BM idag och bad om en tid i Borås för bedömning så fort som möjligt. Bubblan sprack, jag klarade inte hela vägen fram :-(
Äsch gumman, vad tungt du har det! Du har klarat dig långt och fått må bra, trist att du upplever det övermäktigt nu.
Visst är det bäst att förlossningen startar av sig själv, men ta det inte som ett personligt misslyckande om du skulle bli igånglagd! Se på fördelarna - orken blir bätrre, kroppen lättare och du får bebis i famnen!
Kram!
Men vännen! Det ÄR jobbigt o va gravid i slutet. Det tär på tålamodet att va stor o otymplig. Det är helt normalt att du inte orkar!
jag hoppas du får komma in på bedömning så fort du bara kan nu!
Snart snart är allt som vanligt igen..ja nästan iaf..fast då med en liten goding till=)
Sköt om dig nu
KRAMAR
men snälla beckah, det är väll självklart att du inte orkar mer, du är ju jättestor nu och har en vild 2-åring hemma. vem fan hade orkat det tror du? om du vill ge ditt barn den bästa starten i livet så ska du be om igångsättning innan precis alla dina batterier tar slut tycker jag. du måste sluta ha så höga krav på dig själv! hoppsan är färdigbakad för längesen, finns ingen mening att du ska gå runt och må dåligt längre. kram!
Du får inte känna att du inte "klarade" det! Bara ett friskt barn kommer ut i andra ändan är förlossningens art oviktig, om du födde "naturligt", blev igångsatt, födde med kejsarsnitt, tog hundra olika bedövningstyper, whatever.
På den "naturliga tiden" dog folk i barnsäng i en hela annan utsträckning än idag. Vi får faktiskt vara tacksamma att våra mänskliga hjärnor kan uppfinna medel att klara av tillvaron bättre med.
När Ada eller Elmer (jag vågar nästan benämna telningen som Ada efter att ha sett dina ul-bilder) är ute kommer du bara att minnas det var positivt med födelsen!
Hoppas det går bra hos BM.
Kram
Kram på dig gumman! kan relatera mig till hur du känner. Försök bara att vila och slappna av så mkt du kan.. det är vila som gör att bebisen gör sig redo. Det är helt normalt att vilja försvinna och inte ha någon tålamod med barnen. Låt M ta de så mkt som möjlig om det går så du får ta det lugnt. be om avlastning. Du behöver det nu så här nära förlossning. Du ska ju orka föda sen. Snart är din lilla hos dig! Tänker å dig.. kram!
förstår hur du känner!
kram på dig
Usch.. kommer precis ihåg hur det var men det gick att uthärda eftersom jag hade en man som fixade ALLT och inte hade en busig tvååring. Lycka till.
man BEHÖVER inte fixa allt hela vägen! Det är en styrka att ta hjälp, har jag lärt mig ;-)
kram Hoppas du får prata med en vettig barnmorska och att du får prata med henne snart!
hoppas de ringer tillbaka med ett bra svar.
det är svinjobbigt att vara gravid på slutet... men bara det att du vill ha hjälp och söker dig till den visar att du innerst inne är stark
kram
Det är ingen annan än du själv som bryr sig om du föder pga igångsättning eller ej. En unge kommer ut oavsett och det är väl målet.
Det är väl inget misslyckande att bli igångsatt? Det är inte nyttigt att ha så höga krav på sig själv. Det är viktigare att hela familjen mår bra än att du sliter ut dig bara för att du absolut ska vänta ut det. Så det var ett bra val, tycker jag!
Tycker du gör helt rätt, stor kram!
KRAMAR!!!
