Ja, jag har ställt diagnoserna själv - SJÄLVKLART!
Anonym (of course) frågade:
"Är lite nyfiken på om detta är diagnoser du har som läkare gett dig, eller är du självdiagnostiserad?
Är ju en röd tråd genom din blogg där du leker läkare ganska frekvent och du kan bäst o vet bäst, så känns som en ganska legitim fråga."
...och la senare till:
"Anser att det är en legetim fråga för jag personligen är inte så särskilt övertygad om att dessa diagnoser är något som en läkare har satt på prent utan snarare en sjävdiagnostisering av en som tror sig veta det mesta.
Och att kunna saker om en sjukdom som du påpekar är inte det samma som att kunna sätta diagnosen på sig själv.
Jag kan allt om flygplan, men det betyder inte att jag kan flyga..."
Ja, du. Är det inte bättre att du faktiskt läser bloggen så slipper du framstå så pinsam?
Borderlinediagnosen fick jag när jag var 8 år (för 20 år sen kunde man ge barn sådana diagnoser, det gör man inte idag) och har genom hela mitt liv varit mer än solklar. Diagnosen fick jag förnyad för ett år sedan då jag gick på utredning på Öppenpsyk. Samtidigt framkom att jag har ytterligare några personlighetsstörningar.
Bipolär sjukdom har jag med stor tydlighet haft iallafall i 10 år.
Nej, men jag har satt diagnoserna själv och skriver ut recepten själv också. Absolut. Just nu går jag på 400 mg Lamotrigin/dag + 100 mg Lyrica/dag + 30 mg Oxascand/dag + 150 mg Atarax/dag. Från nästa vecka ska jag börja en upptrappning av Lyrica som kommer ta någon vecka. 150 mg/dag till att börja med och lär antagligen landa på 300-400 mg/dag. Tredje veckan ska en ny medicin läggas till som heter Seroquel som ska trappas upp till 300 mg/dygn. Dessa två + mina 400 mg Lamotrigin ska jag ha som min underhållsbehandling (Oxascand och Atarax ska bort).
Känner du någon frisk person som käkar dessa mediciner i den här mängden? För nöjets skull? Det är inte ens många psyksjuka som äter den här kombinationen och dessa mängder. Det är lixom inget man bara sätter in på kul, fast det inte uppenbarligen behövs. Speciellt inte med tanke på alla biverkningar för att inte tala om hur jävla påfrestande det är för levern.
Sånt här vet man om man läser bloggen, så börja med det så får du svar på alla dina frågor.
När det gäller att leka läkare så handlar det om att jag vill ta reda på alla fakta, fundera och tänka själv, kolla symptom, KUNNA. Jag sätter inga diagnoser, jag vänder mig alltid till vården, till läkare. Jag litar inte på en läkare bara för att personen har läkarleg. Man får förtjäna mitt förtroende först. Det kan räcka med att i första intrycket vara rak, professionell, bemöta mig som en värdig person och inte se ner på mig. Är läkaren (eller vem som helst jag möter) sådan så litar jag på denne och känner mig trygg. Dvs litar på denne tills motsatsen bevisas, alltså att jag får anledning att tappa förtroendet (vilket iofs. kan hända väldigt lätt). Så är det med alla jag möter, inte bara läkare.
Om man läser inlägget du kommenterat så står detta klart och tydligt också. Det är en del av min sjukdomsbild att ifrågasätta och inte per automatik lita på folk.
Jag har ett barn som föddes med två ovanliga sjukdomar. Det har varit väldigt svårt för mig eftersom jag dels har svårt för att lita på folk och dels faktiskt inte KUNNAT lita på någon för ingen kan svara helt säkert när det gäller Elmer. Därför har jag varit tvungen att utbilda mig själv i hans sjukdomar. Jag är bäst i världen på Elmer. Ett barn som har en sjukdomskombination som han är ensam om i hela världen. Ingen vet hur sjukdomarna påverkar varandra.
Jag har hela tiden fått vända mig till experter på hans LCH vilket känts tryggt (eftersom jag alltid kollat med minst två olika professorer om samma sak). Därtill har jag läst om andras erfarenheter, följt andra barn med sjukdomen, läst all fakta på nätet (och det finns mycket och mycket säger olika saker, mycket säger emot varandra, en del är gammalt, en del är nya rön). Det här har jag lagt ENORM tid på (ni anar inte). Därför är jag ursäkta uttrycket men; JÄVLIGT kunnig på LCH.
Experterna kan LCH, de vet vad de pratar om, men inte ens de förstår sjukdomen fullt ut, man vet idag inte ens vad som orsakar den. De kan inte Elmers andra sjukdom; Mastocytos och är heller inte intresserade av den eftersom deras intresse är LCH (och andra histiosjukdomar). De kan inte heller Elmer som är helt unik. Dessutom har varje LCH-barn en helt egen variant av LCH. Ingen kan säga hur sjukdomen kommer att yttra sig i ett enskilt fall. Tiden får utvisa för varje barn eftersom sjukdomen kan vara allt från mild till att döda barnet och kan vara mild i åratal för att sedan plötsligt bli elak.
Men som sagt ...sen var det då kombinationen av Elmers sjukdomar. Det är redan konstaterat att Elmer har en hud som ingen annan i världen. Hans celler i huden gör precis vad fan de vill, när de vill, hur de vill, utan synbar anledning. Han kan ha utslag i alla de former. Det bara kommer. Ingen förstår, ingen kan förklara. Varken vanliga läkare, hudläkare eller experter på hans sjukdomar. Jag är den som ser allt detta som händer i hans hud. All vårdpersonal som har hand om Elmer lägger alltid till "...meeen så är det ju Elmer vi pratar om nu och Elmer är ju Elmer som sagt" oavsett vad det gäller i princip. "Normalt sett så *blablabla* meeen nu är det ju Elmer så...".
Sååå förklara för mig hur jag ska kunna lita på att en random läkare ska kunna något om Elmer? Hur jag ska kunna lita på att de vet vad de gör? Det finns EN enda jag litar på och det är hon som följt Elmer hela hans liv. Hon har varit Elmers läkare hela hans liv, sett alla hudförändringar, sett alla konstigheter som Elmer "gör" hela tiden med knasiga symptom, provsvar osv. Hon är påläst på sjukdomarna men framförallt är hon kunnig på ELMER, vilket är det som är mest relevant. Jag har också under hela Elmers liv kunnat sammanfatta all fakta jag får fram, allt experterna säger till mig och berättat vidare allt till henne. Hon har "utbildat" sig på LCH, Mastocytos och på ELMER i 1,5 år. Jag Litar på henne. Hon har mitt förtroende. INGEN annan.
Hade Elmer haft vanliga sjukdomar så hade det varit en annan sak! Men nu har han inte det. Nu har han sjukdomar som de flesta vanliga läkare aldrig hört talas om och inte ens experterna kan till fullo ännu.
Sen att du (många) som läser bloggen uppfattar det här som att jag leker läkare eller tycker mig veta bäst själv kan ju inte jag göra något åt. Det finns en förklaring till det (ovan nämnda) men sen att ni väljer att inte se den får ju stå för er. Att lita på någon med ett sådant barn hade varit svårt eller omöjligt för vilken förälder som helst och är man då dessutom en person som har extremt svårt för att lita på folk ....ja, tänk själv.
Var det ett tillräckligt uttömmande svar på din fråga?
Hahaha vilka idioter det finns. Jo jag brukar också gå runt och sätta diagnoser på mig själv och skriva ut recept och skicka in till apoteket :)
Detta kan jag absolut förstå. När det gäller ens eget barn så kan man inte köpa en läkares bedömningar bara rent av då en läkare ofta tar den lätta vägen ut. Dom gör ofta inte en grundlig undersökning utan hittar dom en sak som typ kanske halsfluss så sätter dom den diagnosen och medicinerar efter det. Att barnet sen har både öroninflammation och annat missar dom för dom kör allt på ett och samma kort. Så man får som förälder ofta leta på lite fakta själv så man har lite koll på läget. Sen har man själv inte heller alltid rätt men man känner oftast sitt eget barn bättre än en läkare som kanske träffar barnet för första gången
Att du ens ORKA att bry dig...
Nopp, svaret duger inte, finns inte mycket du kan göra för att det skall duga, dom få saker som bevisar lär du ändå inte göra:)
Handlar i grunden om att jag tror att du ljuger, jag tror inte att du har alla diagnoser, tror inte att du äter alla piller du säger dig äta eller att du har det så hemskt illa som du beskriver i bloggen:)
Jag tror att du hungrar efter uppmärksamhet, tror du hungrar så mycket så att denna blogg har stigit dig över huvudet, du har hela tiden knuffat sannings gränsen längre och längre bort, det blir en självuppfyllande profetia för dig, att du har problem tvivlar jag inte det minsta på, men att dom är så illa som du beskriver har jag sedan länge lagt ner o tro, dina bekymmer är andra än dom du så frekvent beskriver.
Du hänvisar till din blogg och att det skulle vara bevis nog, jag gör det samma, hänvisar till din blogg och följer en röd tråd där du leker läkare och översittare och en fasligt massa andra saker, inga bevis på din sjukdomsbild, bara att du är allmänt störd.
Till LILITH. Du, jag tror att många av Beckas diagnoser är påhittade av henne själv. Sen har hon nog både en och två, kontakter både på socialtjänsten och psyk! Där hon manipulerar och psykopatiserar. Jag tänkte även innan på att om jag skulle träffa beckah IRL så skulle jag förmodligen tänka samma sak om henne efter de mötet som det jag tycker om henne här genom bloggen. Självklart skulle hon inte vara lika otrevlig IRL som här. Tror inte hon vågar kalla folk nalle-puh hjärnor öppet.
Jag har följt beckas blogg sedan bråket med Theos mamma och jag har aldrig sätt någon vara så vidrig mot en annan människa som hon var då, och nu förväntar hon sig empati ifrån andra? Tror Beckah vet innerst inne att så som man behandlar andra förtjänar man även att bli behandlad tillbaka.
haha vilka idioter det finns.
men du kan du inte skriva ut lite recept till mej med??? för det verkar ju så kul att käka tabletter bara för att :)
inte visste jag att vem som hellst kan ställa diagnoser å skriva recept nått nytt nu i år eller?
men du jag kom på det du hittar ju bara på at du äter dom medicinerna å att du mår så dåligt för att få uppmärksamhet:) för du har ju absolut inga vänner / familj runt dej som bryr sej om dej eller hur :)
jag hoppas iallafall att du kommer må bättre i framtiden.
Ina: Med tanke på att vi har gemensam diagnos en av dem, så tror jag inte att hon hittar på det minsta. Jag känner nämligen igen mig själv väldigt mycket i en del av hennes beteenden, och vet att det är en del av hur ens personlighet blir med den diagnosen. Och går man utan behandling med bara medicin så är det förbannat svårt att ensam försöka arbeta bort de dragen. Och hur manipulativ man än är, så kan man inte lura en utredning för att fastställa en diagnos eller flera, då det inte finns några rätt och fel svar. Men det är lätt att dömma folk när man inte har en aning om hur det känns att knappt ta sig upp ur sängen på morgonen. Jag vet hur det är att kämpa med dåligt mående OCH ta hand om små barn samtidigt, och tror inte att många som kommenterar här skulle klara det. Och man är framför allt inte någon trevlig liten solstråle under tiden för all energi går åt till att ta sig igenom dagen. Gillar ni inte det hon skriver är det ingen som tvingar er att läsa. Och läser ni enbart för att störa er på det hon skriver har ni mer problem än vad hon och jag har tillsammans.
Hoppas det är okej att jag tog upp detta med "påhoppen" och attackerna du råkar ut för.
http://salkert.se/2011/04/johanna-vs-diagnoserna/
Om inte, skriv så tar jag bort det på en gång.
du behöver inte posta denna om du inte vill, började skriva och fortsatte i sann bipolär anda ;)
va det gäller dina egna diagnoser blir jag förvånad över att du fick reda på att du hade borderline så tidigt.borde va ganska svårt att skilja vanligt barnbeteende och borderline åt, men finns säkert nått ball system för detta. jag har själv borderline/bipolär typ 2. fast borderline som bipolära brukar ha är ju mer av en "biverkning" av det bipolära. man ger utslag på dom testerna i både adhd och borderline. det betyder i sig inte att man "har" borderline, man är i ett sådant tillstånd. och tillstånd kan försvinna ;) MEN det märks tydligt att du iaf är bipolär bara av ditt sätt att skriva. vi förklarar väldigt tydligt våra problem och hur det känns och är mycket insiktsfulla och medvetna om våra skruvar som saknas. vi är också ivriga att hitta förklaringar och försöka rättfärda våra beteenden osv jagar gärna ett svar och kanske därför vi bl.a är så lättlurade. jag gjorde allt "rätt" från början. fick reda på att jag va bipolär i 26 års ålder, tog emot all hjälp, samtal, utredningar osv. detta gjorde mig sjukare, ju mer mediciner, ju mer diagnoser. jag har en blandad kärlek till medicinerna. jag vill inte va utan min grundmedicin (litium) men jag använder inga anti depressiva då det gjorde mig sämre. inte heller lugnande eller liknande, men jag använder mig periodvis av sömntabletter då jag har en annan vanlig "biverkning", insomnia. sen jag sluta med alla epilepsimediciner,antipsykos,lugnande osv mår jag bättre. allt rätade ut sig efter ett tag, räckte att jag kom bort från samtalen och medicinerna. det finns faktiskt dom som blir övermedicinerade och mest för att vi själva pratar oss till det. när tanke och känsla inte kan samarbeta, kan de ge ett starkt intryck på den som lyssnar. vi kan med väldig intensitet och brinnande känsla förklara hur dåligt vi mår, eller hur bra vi mår. vi har känt mer än vad andra "icke bipolära" har. det är vår gåva i denna skiten ;) en gåva att kunna se kontraster och balans så tydligt. att vara känslomässigt styrd är inte heller alltid galet. gött att va nykär och lojal mot sin partner. nackdelen är ju att man kan leta nytt när killen går från nykär, till bekväm kärlek. vilket vi tar som ointresse ;) men jag tycker man har nått fint att erbjuda och problemen med att vi är styrda av känslor blir en piss i havet mot va vi kan ge med det :)
psyk fick min rädsla för att gå ute, efter 1 år mestadels deppsjuk och då mest inomhus pga medicinbyten och biverkningar, till psykos och med 3 mediciner mot det som följd. jag va bara ovan och tyckte det va lite obehagligt. så ja, vi sätter nog mer diagnos på oss själva, eller förvärrar dom kraftigt. jag mår bäst med medicinen jag har och att bara va kring "friskt" folk och ha mängder med rutiner (hund,jobba,barn,träna funkar för mig)
idag är jag över 30 och har barn, jag blir smådeppig (hanterbart) och hypomanisk. ibland tycker jag att det saknas stöd av medicin, men det går snabbt över och man lär sig hantera det ändå. jag har heller inga problem med min samborelation och han är föga intresserad av mina diagnoser eg. trist kan tyckas men faktiskt mycket bra! jag som dom flesta med dessa diagnoser VET i efterhand va felet ligger och vi kan fixa till det själva utan terapi.insikt och medvetenhet om att man är sjuk räcker långt. men dom känslomässiga utbrotten går ju inte att hindra, blir lite som ett barn. om man ger dom en klubba, sen tar man den tillbaka och säger - nej, du får vänta. så hör dom inte. dom bara ser klubban och vill ha den, spelar ingen roll va du säger..ge mig klubbjävlen.klubban klubban!!MIN!HA DEN!!! ;) jag går inga samtal om inte jag går igenom något jobbigt, då behöver jag hjälp att hantera saker och ting pga borderline. borderline diagnosen har jag haft i ett år, man är ju van vid att leva så, så livet funkar ju på nått vis. bara man släpper hela dendär "jagärsjuk"-prylen. jag tror eftersom vi inte får känslan och tanken att samarbeta, så kommer perioder där vi bara reflekterar och tänker. och ju mer man tänker, detstå olyckligare blir man. jag tror stenhårt på att man ska skippa använda tanke så mycke som vi gör, skita i samtal och bryta ner allt speciellt med en själv i molekyler. lyckligt ovetande, thats the way :D
