2. Älska mig mamma

Dagarna gick långsamt det enda Camilla såg fram emot var kvällarna, för då fick hon ringa mamma och pappa och säga god natt. Till Camillas stora sorg hade pappa flyttat iväg till Stockholm dagen efter Lucia trots det som hänt. De hade inte ens fått träffats en sista gång först. Det skulle dröja över ett år innan hon fick återse sin kära pappa igen men det visste hon ju inte då. Camilla behövde inte gå mer i skolan den terminen och hon gick över huvudtaget inte utanför dörren förrän hon varit på Livbojen i över en vecka och då hade äntligen den efterlängtade snön börjat falla. Kanske det inte skulle bli en jul utan snö trots allt.

Mamma och syrrorna började komma på besök. Camilla blev lika irriterad och ledsen varje gång över att hon aldrig fick följa med dem hem igen och tog ut det över personalen på Livbojen. Hon vägrade allt de sa till henne och gjorde det mesta helt tvärt emot. Hon var trött på att vara där. Varje dag kändes som en evighet för Camilla. Hela hennes inre var i uppror. Varför ville de henne så illa? Vad hade hon gjort för att förtjäna att de tog hennes familj ifrån henne? Fast egentligen så visste hon ju att det var hennes eget fel. Om hon inte hade sagt något på Luciadagen så hade detta aldrig hänt. Men fattade de inte att hon sa det för att hon trodde att hon skulle få komma hem till mamma?!

När storasystrarna fick jullov kom de och hälsade på nästan hela dagarna men oftast bara en i taget. Sanna som var 10 år var närmast Camilla i ålder och de två kunde alltid hitta på de allra värsta busen tillsammans. När de var yngre så var det mest Camilla och Sanna som fick skäll och stryk av pappa men på senare tid vågade han inte ge sig på Sanna lika mycket och hon hade börjat vägra att följa med hem till pappa på hans helger. 

Då mamma och pappa skilde sig när Camilla var ett år så hade hon fått flytta med pappa. De hade tre gemensamma barn. Annie, Sanna och lilla Camilla. Sedan hade mamma en dotter sedan ett tidigare förhållande, Kia, som var åtta år äldre än Camilla. Alla systrarna utom Camilla fick bo kvar med mamma. Pappa hade krävt att få ett utav barnen för annars skulle han minsann döda dem allesammans. Normalt sett brukar folk inte mena det när de kastar ur sig sådant men det var annorlunda i den här familjen. I alla år tillsammans hade pappan plågat mamman, misshandlat henne grovt, våldtagit henne och kontrollerat minsta lilla steg hon tog. Det var många gånger det hade kunnat få fruktansvärda konsekvenser. Han hade redan skjutit mot mamman och barnen på fyllan vid ett tillfälle och han hade dessutom plågat ihjäl ett flertal av familjens husdjur så det fanns ingen anledning att inte tro hans löfte om att döda dem. Mamma hade alltså inget annat val än att låta Camilla bo hos pappa.

Varannan helg åkte Camilla hem till mamma och systrarna och varannan helg kom Annie och Sanna hem till Camilla och pappa. Camilla hade alltid en längtan efter mamma och saknade hennes kärlek. Även när hon väl var hemma hos mamma så fattades den. Alla kramar som hon längtade så efter i hjärtat, de fanns inte där. Mamma låg mest bara på soffan iklädd sin slitna morgonrock hela helgerna och orkade inte engagera sig i sina barn över huvudtaget. Det var smutsigt och stökigt jämt och det sprang omkring ett tiotal katter i den lilla lägenheten. Camilla hade inte tänkt på smutsen så mycket om det inte varit för pappas ständiga kommentarer om det. Varje söndag då pappa hämtat Camilla hos mamma så satt han och pratade illa om mamma. Camilla hatade det. Allra värst var det när pappa satt och diskuterade med farmor och farfar om hur äckligt det var hemma hos mamma och att hon var så jävla sjuk i huvudet. Hos pappa däremot fanns ingen smuts. Han var otroligt pedantisk. Nåde den som tog ut minsta lilla leksak ut ur lekrummet. Det hände dock inte så ofta eftersom barnen visste att det vankades stryk om de bröt mot pappas regler.

Camilla visste mycket väl skillnaderna mellan de två hemmen och hade lärt sig leva efter de olika reglerna. Hos mamma fick man inte stryk när man gjorde dumheter, men där fanns något annat. Det dåliga samvetet som mamma präntat in i barnen från den dag de föddes. Man sa helt enkelt inte emot mamma. Det bara var så. Stackars mamma som verkligen ställde upp till hundra procent. Flickorna trodde på det, och levde med det dåliga samvetet. Det hade de alltid gjort. Naturligtvis gjorde de misstag liksom alla barn men med djup ångest som betalning. Camilla skulle aldrig göra sin mamma illa eller tala illa om henne. Det fanns inte i Camillas värld. Hon älskade mamma mer än allt annat.

Mammas kärlek och uppmärksamhet var obetalbar. Saknaden efter mammas kärlek var det stora blödande såret i Camilla. Det hade format henne till den hon var. Likt ett spädbarn går in i en symbios med mamman det första halvåret i livet kunde Camilla gå in i en slags symbios med vem som helst. Dagisfröken, fröken på skolan, fröken på fritids. Då blev hon liten och ville bara försvinna in i famnen och bli älskad och kramad. Till varje pris. Andra barn som kom och försökte tränga sig emellan fick offras. Det kunde inte hjälpas, hon var tvungen att ha fröknarnas odelade uppmärksamhet som ett plåster över det blödande hjärtesåret för att över huvudtaget orka fungera. Hur bra det nu fungerade. Hon var inte som andra barn och det värsta var att hon visste om det också.