Det har kommit så många frågor idag så jag orkar inte svara på alla enskilt utan gör ett inlägg istället och försöker berätta lite så får jag hoppas att ni får svar på lite grejer.


Jag hatar inte mina föräldrar. Det har jag aldrig gjort. Jag älskar mina föräldrar. De som tycker att detta är konstigt har bara väldigt lite kunskap om hur det fungerar. Jag tänker inte ge mig på att försöka beskriva men så är det iallafall. Jag hatar naturligtvis de hemska saker de utsatt mig och mina syskon för och de konsekvenser deras handlande har fått och hur det format mig och mitt liv men det är en helt annan sak.

Min pappa är död sedan snart 3 år tillbaka. Jag grät floder när jag fick beskedet och jag är jätteledsen än idag att jag då inte hade träffat honom på många år. Min mamma är inte helt kry och jag väntar mig inte att hon lever speciellt länge till. Jag träffade henne senast 2002 och därför tyckte jag att det var angeläget att få träffa henne minst en gång till och åkte därför dit i november förra året och hade med mig barnen så hon fick träffa dem också. Så nu är det gjort.

Varför bloggar jag om det här? För att jag vill. Det räcker som svar egentligen men jag kan väl ge lite mer förklaring om någon är intresserad... dels vill jag skriva av mig, dels har jag Sveriges största bekräftelsebehov och behöver få respons, dels hoppas jag att det kanske kan vara till nytta för någon annan.

Någon undrade om mina systrar visste innan hur jag mår eller om de fått veta det genom bloggen. De har alltid vetat. Vi har alltid kunna prata om allt vi upplevt och Vi har väldigt många och starka minnesbilder vi ofta pratar om. OBS! utan känslor, mer berätta och le/skratta som skydd. Jag vågar påstå att jag kommit längst med att plocka bort den leende fasaden och då har jag ändå långt kvar.

Mina syrror har alla sina egna historier, de bodde hos mamma till en början och sedan har de också spridits ut, på familjehem osv. Alla syrror har delvis ganska olika uppväxter. Hur alla mår idag är inget jag vill gå in på. Det räcker att jag berättar om mig i min blogg så får de själva välja om och på vilket sätt de vill dela med sig av sina liv.

Att mina syrror nämns och finns med i bakgrunden när jag berättar om mig när något jag "frågade om lov" för många år sedan och det är okej och i vilket fall så är det något jag behöver göra och jag försöker skydda dem till en viss del.

Någon tyckte synd om min mamma att jag hänger ut henne. Ja, det är ju fritt fram att tycka så. Jag håller inte med. Min mamma lever ett helt annat liv, hon kommer aldrig någonsin komma i kontakt med det jag skriver här eller drabbas på något vis av det. Inte för att jag skulle bry mig. Handling och konsekvens. Hon skapade mitt dåliga mående från början, det här är en del av konsekvenserna det fått.

Någon frågade lite kring mina symbiosmammor. Om det finns någon likhet mellan dem utseendemässigt, om de liknar min mamma och om jag fått sådana känslor för någon man (fadersgestalt).

Mitt svar på det är att denna "HON" är allt mellan 25 och 45 år (NU skulle det inte funka med 25 år men när jag var 12-13 år så funkade det) och har varit både långhårig, korthårig, blond, brunett, svarthårig, rödhårig. Varit lång, kort, smal, liten, stor. Väääldigt varierande alltså så det har absolut ingen koppling till utseendet mer än att alla varit ljushyade vad jag kan minnas.

Gemensamt är att de alla haft en omhändertagande roll på ett eller annat sätt. Lärare, dagisfröknar, kontaktperson, vårdpersonal osv. De har alla varit mjuka, varma, förstående, intelligenta, bildade kvinnor. Bra förebilder, genomgoda människor. Sådana som är lätta att tycka om och har lätt för att tycka om andra.

Har aldrig känt några motsvarande känslor för någon man, nej.

Det har även kommit en del frågor som man får svar på om man kollar i kategorin "Boken" där jag lagt upp 2 kapitel ur det jag i framtiden hoppas ska bli en bok. Boken börjar med omhändertagandet på Luciadagen 1990. När jag var 8 år. I kategorin "Mitt liv då" finns också väldigt mycket förklaringar kring tiden då jag blev gravid och Victor kom.

Foton är väldigt missvisande ibland, ja. Man får komma ihåg att även riktigt vidriga historier, som tex Baby P som torterades till döds missades av soc och sjukvård och även från den familjen finns massor av foton som vittnar om en helt vanlig lycklig liten älskad pojke. Tog det här exemplet för att jag gissar att de flesta känner till Baby P, Peter Connelly. Så att barn som jag missades är inte speciellt märkvärdigt och absolut inte ovanligt.

Min pappa slog inte så jag gick med brutna revben, skallskador och köttsår. Den mesta av hans misshandel var sådant som inte syns. Den psykiska tortyren, skräckupplevelserna. Han vred om örat och lyfte, dunkade bakhuvudet i väggen, var hårdhänt i hanteringen, lyfte och kastade ner i soffan och sånt som inte lämnar synliga märken och hans nöjestortyr att skrämmas syns ju absolut inte.

Vi fick mat i skolan och på dagis. jag hade långa dagar och åt både frukost, lunch och mellanmål utanför hemmet.

Hur vi mådde uppmärksammades många gånger. Mamma fick stödinsatser i form av stödfamiljer och hemma-hos:are som det hette då, men det hände aldrig något. Varför vet jag inte. Samma sak med pappa. Han blev anmäld vi flera tillfällen med nedlagda utredningar som följd. Han var utåt sett bara en fin ensamstående pappa som jobbade och slet hela dagarna och tog hand om mig resten av tiden. Han skötte alla praktiska grejer väldigt bra och så hade han en helt vanlig och bra familj som backade upp honom. Min faster, farbror, farmor och farfar är/var jättebra människor. Att jag hade farmor och farfar var min räddning under åren jag bodde hos pappa.


Så det var några svar. Jag har säkert missat många frågor.

Nu har jag också en fråga:

Jag har fått många kommentarer idag från helt nya personer. Är ni nya här eller har ni bara aldrig kommenterat innan? Om ni är nya, hur hittade ni hit? Känns som att bloggen är länkad någonstans eller så med tanke på trafik och kommentarsmängd.