Om att LETA fel hos barnen
Jag LETAR inte fel. Jag uppmärksammar de fel och symptom som ÄR DÄR. Ska jag bara strunta i dem? När det faktiskt KAN vara "något"? Hade NI gjort det om det varit ERA barn? Nämen just ja, typ ingen utom 3 som läser min blogg har något LCH-barn och kan alltså inte yttra sig! För resten av er vet inte hur det är!
Läs denna artikel:
Läkarna missade 8-åriga Fannys leukemi
Nu har dottern inlett cellgiftsbehandling - mot akut leukemi.
- Jag hade nästan tänkt säga "men skit i provet då", men jag var så oroad för henne, säger Carina Broberg-Lindau.
På kvällen den 27 juni åkte familjen från hemmet i Mockfjärd till Falu lasarett med Fanny, som då hade fruktansvärt ont i ljumskarna.
- Hon skrek helt hysteriskt, säger mamma Carina.
Läkarna kunde inte se vad som var fel med Fanny och efter ett dygn skickades hon hem.
Men Fanny blev sämre och några dagar senare fick hon läggas in på sjukhus igen.
- Men de kom inte fram till vad det var och misstänkte en infektion. Efter elva dagar skulle vi få åka hem. Fanny mådde lite bättre och hon behövde inte längre morfin dygnet runt. Då hade hon också börjat gå igen efter att ha suttit i rullstol på grund av smärtorna.
Mamma Carina hade läst om symptomen på internet, hon misstänkte leukemi och krävde ett benmärgsprov. Vilket läkarna gick till slut med på det för att "lugna föräldrarna".
Några timmar senare kom beskedet: "Vi är jätteledsna att behöva berätta att din dotter troligtvis har leukemi och vi är tacksamma att du har propsat på att proverna skulle tas".
Fanny har sedan vårdats på Akademiska sjukhuset i Uppsala och har inlett cellgiftsbehandling. Igår flyttades hon till Falu lasarett igen - som föräldrarna knappt hört av sedan de åkte där i från.
- Det hade räckt med ett enkelt "ni är välkomna tillbaka och vi ska ta väl om hand om er". Men inte att bara få ett sms där en läkare ber om ursäkt för allt strul.
Nu väntar en lång resa för familjen med tuff och jobbig behandling.
- Läkarna tror ändå att de har hittat leukemin tidigt. Men om inte jag hade stått på mig den där dagen så vet vi ju inte när det hade upptäckts, säger Carina.
- Att vi nu kontaktar Expressen är för att vi inte vill att andra föräldrar ska gå igenom något liknande.
Direktlänk: http://www.expressen.se/Nyheter/1.2079308/lakarna-missade-8-ariga-fannys-leukemi
TRO INTE att det här är enda gången saker missas. Jisses, det händer DAGLIGEN. Fanny hade tur men det finns barn som DÖR för att saker missas!
Så var det för oss när vi misstänkte att Felix hade diabetes.
VC tyckte jag var pjåskig som ringde om att han drack och kissade så mycket, vilket är vanligt för bar i 3½ års ålder enligt dom så jag fick inte ens komma på ett läkarbesök!
jag kände på mej att nått var fel och ringde då BVC och fick komma direkt och ta ett blodprov, vilket bevisade mina misstankar, vi blev körda till akuten direkt, Felix blodsocker låg på 34 när vi kom in och ska normalt ligga på ca 6.
Jag vill inte ens tänka tanken på vad som hade hänt om jag lyssnat på VC.
VC är anmäld av både BVC och sjukhuset och mej!
Man letar ju inte fel! men tro fan att man oroar sig om nåt avviker mot det normala. Finns det verkligen nån som inte hajar till och undrar om det är ok om ens barn får utslag eller annat?
och om man då har ett sjukt barn SKA man vara extra uppmärksam på vissa saker, det säger ju sig självt. Men en del verkar inte fatta sånt.
Jag tycker du gör HELT rätt, Beckah! Min dotter dog visserligen av plötslig spädbarnsdöd, men jag var på barnakuten den 24/12:e 2001, för jag VISSTE och kände på mig att något var fel.. Men detta avfärdades som att jag var en "hönsig, ensamstående förstabarns-mamma som inte TÅLDE höra mitt spädbarn gråta"!!! Och 3 dagar senare var hon död bredvid mig i sängen på morgonen.. :( Så fortsätt du bara att lyssna på ditt modershjärta! Ett modershjärta har sällan eller ALDRIG fel!!! Många kramar till dig&gossarna! <3
KRAM Lotta, Jag tänker på lilla Ariana ibland <3
Syftar du på E:s ev hörselproblem nu eller gäller det prickar mm?
Usch och fy, det kniper i hjärtat på mig!
Vilken tur att dom upptäckte det tidigt, jag hoppas innerligt att det går vägen för lilltjejen!
Mina barns pappa fick samma diagnos och i ett ganska tidigt stadium, tyvärr gick det inte åt rätt håll för honom och han förlorade kampen efter 10 hårda månader...Vårdades på samma två sjukhus som flickan du skrivit om, och det gör ont...Håller tummarna för att hon kommer att få bli bra! <3
Klart man måste ta det säkra före det osäkra... Kram
Klart man måste stå på sig och stå upp för sina barn. På gott och ont så har jag erfarenheten av att föräldrarna ofta har rätt när de har en känsla att något är fel med deras barn.
Jag har själv varit med om att läkare har skrattat mig rätt upp i ansiktet fast jag varit säker på att något varit fel på mitt barn...o jag i slutändan har haft rätt!
Det är viktigt att stå på sig när man misstänker något med sitt barn. VI som föräldrar är ju de som för barnets talan...barnet kan själv inte göra det när de är så små. För mig vore det mer eller mindre "regelfel" att negligera sånt som KAN hjälpa sitt barn att må bättre.
En mamma vet när det är fel. Min dotter fick Kawasakis sjukdom när hon var 1år och vi skickades runt bland vårdcentralen, barnmottagningen, akuter och till slut var hon så dålig (apatisk, varken åt eller drack och bara kräktes) att jag ringde in och begärde att vi skulle få komma in och vi skulle inte åka förrän hon fått rätt diagnos. Läkaren vi träffade först var ett riktigt svin, men så fort han fick provsvaren så blev han skakis och skickade oss till barnakuten i jönköping.
Vi blev inlagda och då fick jag reda på att det var kritiskt för min dotter. Men tack vare hennes underbara läkare så lever hon idag, och tack vare att jag inte gav upp!
Jag förstår precis vad du menar med att du inte "letar" fel utan uppmärksammar symptomen. Har själv en son född 2001 som fick diagnosen LCH 2002.
Hittade din blogg häromdagen och känner igen de j-la prickarna.
MVH Sussie
Jag skickade ett sms till Elleonor som är /var ordförande i föreningen så hon ringde igår kväll. Föreningen ligger väl inte nere men bollen ligger tydligen hos någon annan nu (Urban Beinö) eftersom hon inte har haft tid... Trist!!
De är väll för tusan fullt förståligt att man är orolig när man har ett barn med en vilande sjukdom som kan poppa upp när som helst!
Håller med ovanstående skribent - självklart har man en vilande oro som poppar upp vid givna ögonblick när man vet att ens barn har en ovanlig sjukdom som kan komma tillbaka och kan vara farlig!
Jag upplever dig inte alls som hysterisk eller hypokondrisk, snarare påläst och noggrann. Sen är du mamma och älskar dina barn över allt annat, och vi alla som delar den situationen vet hur rädda vi är för att något ska hända barnen.
Tävla om att bli nattens blogg och bli länkad av en av Uppsalas största bloggar
mooollys.blogg.se
